En majdag i Sundre hittar man Marita Jonsson i trädgården i full gång med att plantera grönkål och broccoli. Paprika och tomater får vänta, liksom bönorna som behöver en temperatur på 15 grader i jorden. En regnskur har dragit in över Storsudret på morgonen.
– Nu lossnar ogräsrötterna lättare. Och jag är så glad när vattentunnorna är fyllda, säger hon.
Sommaren 2010 öppnade konsthallen på Körsbärsgården och senare har en flygel, ett skulpturgalleri, paviljonger och en skulpturpark kommit till. Här visas svensk och internationell samtidskonst i ett samspel mellan olika konstarter. Föreläsningar, performances, musik- och poesiaftnar är välbesökta evenemang under sommarmånaderna.
– Det är nästan en förutsättning att jobba fysiskt när man driver en sådan här verksamhet. Ibland behöver man koppla av – att rensa ogräs är rena meditationen, säger Marita.
I slutet av maj svävar vita och rosa moln av mirabell-, äppel-, aprikos- och persikoblom på gården. I ett hörn av visningsträdgården står en skulptur av konstnären Karin Lind som föreställer Körsbärsgårdens förra ägare, textilkonstnären Signe Enström. Klädd i röd klänning och stövlar och med blicken lyft mot fruktträdens grenverk vakar hon över trädgården som hon skapade en gång. På sommaren hade Signe kurser här om växtfärgning av ull och lin och ställde ut konsthantverk i den före detta ladugården, där det även funnits ett kafé sedan 1947.
Marita och Jon Jonsson och deras fyra barn bodde i Visby och hade sommarhus i Vamlingbo. Tillsammans med barnen promenerade Marita över fältet och drack te hos Signe. När hon gick ur tiden vid 90 års ålder och huset där hon bott med sina arton vita katter blev till salu år 2000, bestämde de sig för att köpa det.
– Det var trädgården som lockade, vi kände att vi ville vårda hennes arv. När vi letat oss fram bland ogräset fann vi att mycket var kvar av hennes verk. Jag hittade en ritning av trädgården bland hennes vävmönster hos en släkting, säger Marita Jonsson.
Signe gifte sig med reklamaren och konstnärssjälen Figge Enström inte mindre än tre gånger. Han längtade till Medelhavet och kom hem med exotiska träd och buskar till Signe. Två av dem, ett fikonträd och en vindruvsranka bor bland kryddorna. Under vintern flyttar växterna in i orangeriet: granatäppelträd och citronträd som inte tål köld.
– Figge hade ett konstnärligt öga för färger, som märks tydligt i trädgårdens planering. Den byter färgskala allt eftersom årstiderna växlar och är enhetlig i sin komposition, säger Marita.
Vallmo och silverarv som röda och vita linjer i en tavla. De orange kejsarkronorna står på rad i rabatterna. Orange dagliljor och röda pioner tar över under sommaren.
– I trädgården fann Signe Enström inspiration till sina vävnader, randgräset blev ett gult och grönt mönster, säger hon.
I rosariet finns ett trettiotal rosor, doftande gamla sorter som inte remonterar. De blommar, vissnar och bär nypon i olika färger. Även i kryddlandet växer gamla sorter som finns kvar från den tid då örtagården kom till under tidigt 40-tal. Köksträdgården har kvar sin gamla form med fruktträd som skuggar landen, där rotfrukter och grönsaker behöver lagom fukt, skugga och vindskydd. De är självförsörjande året runt, men köper in grönsaker till kaféet under sommaren då åtgången är stor och skördetiden dröjer till mitten av augusti. Jordgubbar, smultron, plommon och körsbär kommer tidigare och används till bakverken.
– Vi har höjt upp landet och gjort sängar för att grönsakerna ska få ordentligt med näring och inte ska behöva slåss med rötterna från träden, säger hon.
Marita Jonsson tar en vilopaus i skuggan i Signes giftträdgård, som även kallas häxträdgården. Tre kungsängsliljor blommar intill ett verk av den danska konstnären Tage Andersen som avbildat just denna blomma i metall. Hexagonen som hon slagit sig ner på är byggd av konstnären Roger Andersson, där han planterade giftiga växter.
– Han bodde på övervåningen i konsthallen där han skrapade av rosten från Signes trädgårdsredskap och målade akvareller av det; tistlar och andra växter, berättar hon.
”Att odla och följa årets växlingar är viktigt för oss. Trädgårdens skönhet är oförutsägbar och följer egna lagar. Den kan aldrig riktigt bestämmas av oss människor. Jag tycker om osäkerheten, överraskningarna. Jorden, solen och vattnet skapar ständigt nytt precis som konstnärerna som ställer ut i Konsthallen.” (Körsbärsgården, möten mellan konst och natur, Marita Jonsson, Körsbärsgårdens förlag, 2011)