Den lilla kottepojken har problem att gå sedan han ramlat ner från en flera meter hög mur i Visby innerstad. Nu börjar han återhämta sig och kommer förhoppningsvis att kunna släppas ut igen.
Hemma hos Inger och Lars Gahnström i Boge bor för tillfället tolv små och stora igelkottar som av olika anledningar behöver omvårdnad. I trädgården finns ett antal större och mindre hägn med en eller flera kottar i varje.
Gotlands igelkottfond bildades 2011 som en falang till Gotlands naturskyddsförening och året efter fick föreningen tillstånd att hålla igelkottar i hägn för vård. De senaste åren har fonden tagit hand om cirka 150-200 kottar årligen, både vuxna som skadats eller varit sjuka och ungar som blivit moderlösa.
– Det har varit färre i år än normalt. Framförallt har vi inte fått in lika många skadade vuxna igelkottar som vanligt, berättar Lars Gahnström, ordförande i Gotlands igelkottfond.
Totalt har fonden för tillfället elva olika jourhem som har tillstånd att vårda igelkottar, men alla är inte aktiva hela tiden. Just nu är det 32 igelkottar som vårdas hemma hos olika medlemmar.
Lotta Persson, veterinär och ledamot i styrelsen, ansvarar för att utbilda dem som ska bli jourhem. Hon är också den enda som har tillstånd att hålla igelkottar även vintertid, så de ungar som inte hinner växa till sig tillräckligt innan vintern får flytta hem till henne för att invänta våren. För tillfället har hon nio kottar inneboende.
De flesta som behöver vård är ungar där mamman dödats, ofta av en bil eller gräsklippare.
– Igelkottar är nattaktiva så om ungarna kommer fram på dagen och ser lite förvirrade ut så har mamman förmodligen förolyckats, säger Lotta Persson och uppmanar allmänheten att höra av sig till Kottelinjen om de misstänker att en igelkott far illa.
– Ungarna har en enorm livsvilja. När mamman inte kommer tillbaka ger de sig ut för att leta efter mat och vatten, fyller Lars Gahnström i.
Hemma hos Inger och Lars Gahnström i Boge bor för tillfället tolv igelkottar som antingen blivit moderlösa eller av annan anledning behöver omvårdnad.
De påpekar att det aldrig skadar att sätta ut mat och vatten i trädgården för att hjälpa igelkottarna. Det bästa är att hjälpa dem på plats och bara i nödfall fånga in dem.
– Väldigt många ringer och säger att de ser småkottar. Äter de mat som du ställer ut? Bra, fortsätt med det. Det är bättre om de kan stanna kvar där de är och lära sig att klara sig själva, säger Inger Gahnström, som även är ledamot i styrelsen.
Torra vårar och somrar går hårt åt igelkottarna. De får svårt att hitta vatten, men även att fånga föda som gömmer sig längre ner i marken när det är torrt. Inger och Lars vattnar marken i kottarnas hägn för att maskar och småkryp ska krypa upp och de unga igelkottarna ska lära sig att hitta föda på egen hand. De matas även med kattmat och levande mjölmaskar.
De vuxna igelkottarna, som omhändertagits för att de är skadade eller sjuka, släpps i möjligaste mån tillbaka där de hittades om inte platsen är direkt olämplig. Med de små kottarna gäller det att de inte blir alltför tama, de måste lära sig att klara sig själva innan de släpps ut på platser där man vet att det finns eller har funnits igelkottar.
De tre småkottarna, som kommer från Gråbo i Visby, har fått flytta till en större inhägnad där de ska lära sig att bli vilda och jaga mat på egen hand.
Det är inte ovanligt att folk hör av sig för att de gärna vill ha igelkottar där de bor.
– Vi placerar bara ut där det redan finns habitat, vi vill inte placera ut någon där de inte trivs, säger Lotta Persson.
Igelkottarna har minskat drastiskt de senaste decennierna och sedan i våras är den även rödlistad.
– Många gotlänningar vittnar om att man sällan ser igelkottar numer och är ledsna för det. Gotlänningarna älskar verkligen sitt landskapsdjur, säger Lotta Persson.
