AKEBÄCK: Tolfte, på den trettonde generationen

För att tala mäklarspråk ligger Akebäck på bekvämt pendlingsavstånd från Visby.
Trots det är bara 88 personer är mantalsskrivna här, och även om många dagligen kör genom socknens utkanter på länsväg 143 är det få som tar av och hittar till hjärtat av Akebäck.

Det kanske inte är så konstigt, för det är trots allt Gotlands till ytan minsta socken. Men på bara tio av öns tretusen kvadratkilometer finns här mycket av det som är typiskt gotländskt: mager skog och hällmark, bördiga åkrar, små vattendrag, kyrka från 1100-talet - och gamla släktgårdar.

En av dem är Bäcks, ungefär halvvägs mellan kyrkan och stora vägen mellan Visby och Roma. Där bor Jonas och Ida Endrell, deras barn Stina, tre år, John, sju månader, och hunden Sara.
Huset är från 1788 men gården - och släkten - går mycket längre tillbaka än så.
- Vi har bott här sedan 1649 och jag är tolfte generationen, säger Jonas Endrell.
Att bo på och ta hand om en släktgård på Gotland är något som många bara kan drömma om.

Men att göra det innebär också ett antal frågeställningar: Hur balanserar man mellan att bevara och att utveckla? Hur fungerar det för den som flyttar in, utan tidigare historia på gården? Hur ser man till att nästa generation får lust att ta över, så att kedjan inte bryts?

Hur känns det, helt enkelt, att växa upp med och leva med de frågorna? Är det tungt?
- Min mor sa alltid "Man äger inte en släktgård, man förvaltar den". Men jag tycker att det är festligt att vara tolfte generationen. Man håller efter gården och ser till att den man lämnar över till ska vilja ta emot den, säger Jonas Endrell.
- Vi är stolta över att vi har fått chansen att förvalta det här arvet och kunna lämna över till den trettonde generationen, fyller Ida Endrell i.

Hon kommer från Anga, men inte från någon släktgård, och bodde i Visby innan hon gifte sig med Jonas Endrell. Hon har sina åsikter om hur hon vill ha det vid Bäcks, men det är ingen tvekan om vem som har sista ordet.

- Jag vill ha lamm i trädgården, men det vill inte Jonas. Då blir det så, konstaterar hon.
Men för det mesta lyckas paret kompromissa.
- Jag flyttade in i Jonas hem men jag ville göra ett avstamp. Min pappa är målare och jag tycker att man ska måla, säger Ida Endrell.
- Jag tycker att man måste hålla i slantarna. Trots allt så kostar det även om man gör allt jobbet själv..., säger Jonas Endrell.
- ...men jag är nöjd och glad. Vi har fått målat och öppnat upp lite till köket, säger Ida Endrell.
Köket är stort och ljust och moderniserat i etapper. Skåpen är från 1960-talet och de fick nya luckor på 80-talet. 2007 målades köket om och då kom också en ny spisen.

Något som däremot inte rörts på snart ett sekel är salen. Den är stor, sval, dunkel och fylld av släktporträtt och andra saker som minner om äldre tider. Nästan hela golvet täcks av flera våder mattor, en föregångare till dagens heltäckningsmattor som måste ha kostat en förmögenhet.

- Salen gjordes i ordning 1914 när man gjorde bakbygget, berättar Ida Endrell.
- Salsmöbeln är en brudgåva till John och Lydia, min farfarsfar och farfarsmor, säger Jonas Endrell.
Bredvid kakelugnen står en barnvagn som också ser ut att vara från 1914.
- När vi fick barn och skulle skaffa barnvagn så sa Jonas farmor: "Barnvagn? Det står ju en i salen!", berättar Ida Endrell.
Huset har nio rum, plus källare och loft.
- Generation efter generation har bott här och samlat på sig saker. Det finns vissa skrubbar som aldrig blir tömda. Vi har plötsligt hittat brev från 1800-talet, säger Jonas Endrell.

Ändå måste man följa med sin tid och renovera. Närmast på tur står troligen att lägga om tegeltaket, något som inte gjorts sedan 1960-talet.

- Värmesystemet är från 1950-talet, då det blev en vedpanna i källaren. Den flyttade vi ut till flygeln på 1990-talet, trots farfars protester. Vi har väl kalkat huset nån gång, och bytt något fönster, berättar Jonas Endrell.
- Man brukar säga att underhåll ligger en generation efter, säger Ida Endrell.
- Vi har en kvarn på åkern bakom huset med ett tak som ger sig. Folk är på en hela tiden, "Ska du inte göra något åt det?", men man måste prioritera det som måste användas, säger Jonas Endrell.
Totalt är gården på 173 hektar, och av det är 98 hektar skog. Tidigare generationer har haft inkomster också från andra håll.

- Farfar var präst på äldre dar, pappa var läkare i Roma och månskensbonde, berättar Jonas Endrell.
Ida Endrell är förskollärare i Kräklingbo på deltid men för övrigt klarar paret sig på vad gården ger.

- Vi odlar potatis på tjugo hektar och har haft lite maltkorn och raps, men i år har jag inte bestämt mig än. Och så har vi lamm, det passar bra för det är magert bete här uppe, säger Jonas Endrell.
- Vi har ungefär 120 tackor, hälften vita köttdjur och hälften gotlandslamm för pälsen, säger Ida Endrell.
- Tack vare att man är sponsrad av tidigare generationer kan man få det att gå runt, säger Jonas Endrell.
Och ingen av dem vill byta bort sitt boende.
- Akebäck har allt. Det gäller att ta vara på årstiderna och njuta, säger Jonas Endrell.
- När vi tar en tur genom skogen med russ och vagn känner jag att jag vill ha den här livskvaliteten varje dag, säger Ida Endrell.