Alltid har Sara Thomsson Neogard älskat hundar. Den första skaffade hon som trettonåring. Han hette Flex och var av rasen bordercollie. I dag har hon fyra egna, och fler lär det bli hemma i huset i Gurfiles i Ala eftersom Sara precis fått sitt tillstånd att bedriva hunddagis i hemmet.
Det är en trist och mycket typisk aprilväderdag när jag kör in på uppfarten vid Gurfiles i Ala. På trappräcket sitter en katt och blänger, men den hoppar ner och springer sin väg när hundarna börjar skälla inifrån huset.
Farstun som är rätt så stor är avdelad med en hög gallervägg som bildar flera hundburar. Fast just nu står de tomma.
- Jag fick mitt tillstånd från länsstyrelsen för bara 1,5 månad sedan, berättar Sara Thomsson Neogard, och berättar att hon än så länge bara har tre dagishundar, förutom sina fyra egna.
Hon öppnar dörren in till köket där två små och två mellanstora hundar är ivriga med att hälsa. De små hundarna, Kwick och Cleo, är av rasen phaléne och ser ut precis som Papillon fast med hängande öron. De går under samma rasstandard, säger Sara.
Cleo är en liten tik på bara ett halvår, och kommer från tvärs över gatan, där Saras föräldrar har sin gård och där de föder upp phalénehundar. Kwick är en omplaceringshund och är fem år gammal.
De två mellanstora hundarna, Milli och Jalle, är tollare och dessa föder Sara upp själv. Hon fick sin andra kull 2008 och den tredje är planerad till 2011.
Sara är 25 år gammal och har hela tiden vetat att det är hundar hon vill arbeta med. Hon har gått en speciell hundutbildning och arbetat en del på fastlandet, och när hon hörde att huset hon växte upp i skulle bli ledigt, så visste hon direkt vad hon skulle göra.
- Mina föräldrar flyttade hit när jag var ett år gammal, så jag växte upp i det här huset. Sen har det varit uthyrt under en tid medan mina föräldrar tog över mina farföräldrars gård en bit bort. När jag fick veta att huset skulle bli ledigt igen så flyttade jag hem för att kunna starta upp den här verksamheten. Jag visste att huset hade flera bra rum för att göra i ordning burar åt hundarna. Själv sover jag i salen, berättar Sara och ler.
Nu är det ungefär ett år sedan Sara flyttade in. Huset är stort och hon delar det med sin lillasyster som har övervåningen till sitt förfogande. Ute i trädgården står några agilityhinder uppställda. En vippbräda, en slalombana och en tunnel pryder ena delen av gräsmattan.
Inne i huset har inte mycket hänt sedan 90-talet då man fixade i ordning köket. Möblerna har Sara antingen ärvt av släktingar eller hittat på loppis, och det är lätt att hålla i ordning efter lortiga tassar. Någon heltäckningsmatta är det inte att tala om.
Hon har tillstånd för 10 dagishundar och har påbörjat möbleringen av burarna. Det är en massa regler att följa. Exempelvis så måste det finnas en plats där hunden kan hamna utom synhåll för andra hundar, i fall den så skulle önska. Det löser man genom att fästa en icke transparent skiva på en del av stängslet. Det blir inte någon myskänsla direkt med de stora stängselväggarna, men så är det också ett litet pris att betala eftersom Sara får pyssla med det hon älskar allra mest - hundar.
I vardagsrummet är tv:n påslagen på låg volym och i soffan trängs de fyra pälsdjuren. Egentligen ska de inte få vara i soffan, men det är ju så svårt att hålla. Fast de vet att när Sara kommer för att själv sätta sig så får de flytta på sig. Det ska hon inte ens behöva be om.
Hon håller nämligen, förutom hunddagis, även kurser i vardagslydnad. Hon skrattar lite och medger att hon inte alltid lever som hon lär.
- Jag brukar säga att mina hundar tigger fint, säger Sara och ser med kärlek på den äldsta tollaren Milli, som undrar när hon ska få en bit av den där äppelkakan Sara har i handen.