Inte nog med det, lingonen är plockade, redo för att syltas och råröras. Köket är stort och luftigt med öppen planlösning, inga dörrar in till vardagsrummet och arbetsplatsen. På fotpallen framför fåtöljen ligger en trasmatta ihoprullad och en bukett med torkad sparris pryder köksbordet. ”Den är vacker så” menar Bison och jag håller med. När besöket bokades frågade han om det var nödvändigt att han städade. ”Absolut inte” svarade jag och det svaret gjorde honom nöjd för hans vänner skulle inte känna igen honom om det var alltför tillfixat hemma.
I köket är den höga murstocken nymålad och sprider värme och ger karaktär åt rummet med sin orangea färg.
–En del fick en chock, den var grå tidigare, men många har ändrat sig och tycker det är fint nu, säger Bison med ett leende.
Det här är ett mycket personligt hem. För dem som noggrant följt Bisons krönikor vet att han allvarligt övervägt att lämna detta gamla tullmästarboställe som han ägt sedan 1970-talet och där han bott permanent efter flytten från Stockholm 1999.
– Men jag har ändrat mig efter att ha hjälpt min son att flytta. Det var ett sådant helvetes jobb, säger Bison och skrattar lågt.
I bakgrunden hörs jazzmusik av den för många år sedan tragiskt bortgångne pianisten Jan Johansson som Bison berättar att han kände personligen. Vi blir tysta och när jag efter en stund frågar hur han hamnade här, på södra Gotland, Slitesork som han är, så svarar han:
–Jag var nere och gjorde ett reportage här i Burgsvik, om provinsialläkaren, och hittade det här stället som då ägdes av kommunen. Flera år senare efter att jag skilt mig, arbetade jag med ett manus till en dansk tv-serie och tänkte att jag lika gärna kunde bo här permanent och resa till Köpenhamn från Gotland!
På tomten står ytterligare ett hus, ett gårdshus med flistak som inrymmer gästrum och bastu. Det lät han bygga i slutet på 1980-talet.
–Jag byggde det när jag skrev manus till tv-serien Goda Grannar. Det är den enda gången jag haft lite pengar! säger han och skrattar igen.
Vi pratar en stund om vad ett hem egentligen kan betyda, hur viktigt det kan vara men även hur oviktigt.
–Jag gick och spånade för ett tag sedan om ”mitt hem är min borg” och hur det kan vara motsatsen ”mitt hem är min sorg”, säger Bison.
Han är både allvarlig och skämtsam, pendeln slår under samtalets gång och det är både intressant och roligt att röra sig mellan dessa båda poler. Han har rest så mycket, sett så mycket under alla år som journalist och utrikeskorrespondent hos de stora drakarna, Expressen, Aftonbladet och SVT. De sista yrkesverksamma åren, nära tio år, arbetade han vid Östnytt.
–Jag har rest så in i helsikes mycket genom åren, jag var ju anställd för att resa. Det kostade mig mitt äktenskap, säger Bison uppriktigt och tillägger:
–Fast jag har alltid varit hemkär. Mina föräldrar skilde sig tidigt så hemmet har alltid varit tryggheten på något sätt.
Han har rapporterat från tre krigszoner under sina år som journalist: Vietnam-, Jordanien och Biafrakriget. Plus några svåra svältkatastrofer. Vid ett tillfälle var det nära att han själv inte kom hem levande.
–Jag höll själv på att stryka med. Jag stod cirka 10-15 meter från en granat som slog ned och dödade en amerikan. Explosionen gav mig en skada på båda öronen men det förstod jag först flera år senare när jag var utrikeskorrespondent i London. Jag trodde att jag var så jäkla dålig på engelska men det var för att jag inte hörde. Jag fick dessutom granatsplitter i magen som fortfarande finns kvar, jag brukar skylla på det när jag springer fel vid orienteringen, säger Bison och ler snett.
Någon krishantering var det inte frågan om då och under många år kunde de svåra minnesbilderna väcka honom med ett skrik på nätterna. Det finns fortfarande stunder då han inte klarar av att med ord berätta om vad han upplevt. I dag är inte en sådan dag.
–På ett barnhem i Vietnam var det en ung flicka som jag tyckte sjöng så märkligt. Det visade sig att hon hade fått tungan avskuren.
Bison reser sig, häller upp kaffe och bjuder på nybakad rulltårta. Utanför köksfönstret strosar tuppen Pekka IV (som han kallar för ”min favorit, den bästa av alla mina tuppar”) omkring med sina hönor. I växthuset växer, bland annat, tomater och paprika och genom fönstret syns en skottkärra uppställd med spår efter pågående trädgårdsarbete.
–Jag har missat salmbären i år, säger Bison plötsligt och berättar att det däremot i år blir mycket chutney och geléer i olika former. Sylt, förstås, och inläggningar. Dessutom står för stunden en surdegskultur och jäser.
–Jag tycker det är vilsamt att hålla på och sylta och safta.
Han slarvar aldrig med maten. ”Varför ska man göra det?” och till kvällsmat kommer det därför bli nötfärs med nyskördade paprikor och tomater.
–Jag brukar göra fyra portioner varje gång så jag kan frysa in och äta senare.
Bernt ”Bison” Nilsson fick faktiskt sin signatur ”Bison” här på Gotland då han i unga år började på tidningen Gotlänningen. Det var på den tiden som man skulle ha en signatur. En signatur som han beskriver som ”en krystad sammandragning av Bernt Nilsson” men som fått hänga med under alla år. Just nu är han på gång med en ny roman efter ”Sista dansen” som han skrev för två år sedan men han tvekar, det är dyrt att ge ut böcker.
–Det är sådana jäkla kostnader, runt 100 000 kronor får man ligga ute med.
Jag frågar lite försynt hur gammal han är och hur han ser på framtiden. Svaret kommer direkt:
–Jag är 75 år, på det 76:e. Jag är faktiskt rätt nöjd med livet, det är bara att gilla läget. Motsatsen, att ogilla livet, vore fruktansvärt jobbigt.