Det var en dag i maj för sjutton år sedan som Henrik Larsson för första gången vred om nyckeln till det drygt två hundra år gamla huset vid Hummelbos i Burs, byggt under andra halvan av 1700-talet.
– Det var en euforisk känsla. Det kändes sensationellt att få möjlighet att äga något sådant här. Och jag är fortfarande lika nöjd. Det är helt perfekt. Många har hus, fixar med dem och säljer eller byter. Men jag har aldrig känt att det finns något annat hus jag hellre skulle vilja ha.
Lockande tips
Henrik Larsson är uppväxt i Arboga. I grunden är han civilekonom, men har alltid varit fascinerad av gamla byggnader. Det intresset tog honom till den då nystartade byggnadsutbildningen på Högskolan på Gotland, där han studerade 1990-1991.
Trots ett beslut att flytta till ön och en termin som lärarvikarie på Högbyskolan i Hemse, dröjde det ytterligare några år innan det blev verklighet. När så den goda vännen och byggnadsvårdaren Stefan Haase tipsade honom om huset i Burs valde han att slå till.
Renoverings- och reparationsarbetet av fastigheten var då ganska eftersatt, men Henrik Larsson såg möjligheterna snarare än problemen och köpte det tillsammans med sin dåvarande flickvän, för 700 000 kronor.
I dag är byggnaderna i bättre skick, efter oräkneliga timmar av arbete, men det finns alltid reparationer och underhåll att göra. Fastigheten består av två bostadshus, en gammal smedja, en ladugård, ett magasin och 13 hektar mark (ett par hästhagar samt skogsskifte).
Bevara det gamla
Efter initiativ från länsstyrelsen blev huset byggnadsminnesmärkt år 2000, vilket innebär att han inte får göra några stora förändringar utan myndighetens tillstånd. Det finns reglerat vad man får och inte får göra vilket Henrik Larsson ser som positivt. Han vill bevara så mycket som möjligt och underhålla huset enligt traditionella metoder. Och besväras inte av att vandra över hela gården för att gå på dass.
– Jag gillar helheten och miljön. Att dricka kaffe i trädgården en vårdag är väldigt fint, säger han och tittar ut genom fönstret med längtansfull blick.
– Trakten har höga kvaliteter med flera andra fina gårdar i grannlaget och fin omgivande natur – precis som på så många andra platser här på Gotland.
Den här januaridagen är utomhusfika inte att tänka på. Det ligger en halvmeter lager snö över hela tomten och Henrik Larssons två hundar kan skatta sig glada över att skaren inte brister av deras vikt. I ett träd hänger sonens gamla gunga i väntan på sommarens hyresgäster till smedjan som förresten ska få nytt tegeltak. Det gamla spåntaket han restaurerade för 15 år sedan ska få ett lager tegel över sig.
– Spåntak är fint men egentligen inget vidare takmaterial. Det är dyrt, jobbigt att lägga, har kort livslängd och är brandfarligt.
Innan det blir vänligt takläggarväder får han ägna sig åt annat underhåll. Bland annat ska laga sprickor i väggarna inomhus, vilket enligt Henrik Larsson är ”jättelätt” och framför allt kul.
– Det är roligt att jobba med kalkputs. Det är ett fascinerande material, säger han och beskriver med stor inlevelse hur kalkbruk skapas på traditionellt vis.
– Det är en otroligt häftigt process.
Huset som hobby
För något år sedan sade han upp sin adjunktstjänst vid Högskolan på Gotland för att starta eget företag, Hummelbos byggnadsvård AB, en verksamhet med många olika uppdrag. Han restaurerar kulturhus här på ön, är hantverkskoordinator för ett rikstäckande forskningsprojekt kring byggnadsvård vid Göteborgs universitet, leder ett bokprojekt för Svenska byggnadsvårdsföreningen, sitter i Riksantikvarieämbetets insynsråd, är med i Hemvärnet och är delägare i en av de firmor på ön som tillverkar kalk enligt traditionella metoder. Med andra ord har han att göra den här byggnadsvårdaren, både i jobbet och hemma.
– Jag har egentligen ingen annan hobby. Det finns alltid något att göra här.
Och vem är väl bättre lämpad än en byggnadsvårdare, att äga ett sådant hus?