Jag samlar på färjebiljetter. Ni vet, den där platsbiljetten man får i incheckningen vid färjeterminalen. Jag vet inte riktigt vad jag försöker bevisa för mig själv men jag tror att det har med tillhörighet att göra. När jag har kryssat i att ja, jag är folkbokförd på Gotland tillräckligt många gånger och fått tillräckligt många biljetter kanske jag kommer att bli gotlänning så småningom. Då kommer det att vara hit jag kommer när jag kommer hem.
Det är den där upprepningen jag är ute efter. Inte bara vad gäller båtresor. Jag tänker såhär, att när jag haft tillräckligt många besök, skrattat och druckit te tillräckligt många gånger i mitt hus, då kommer det att kännas som hemma. När jag gått fram och tillbaka över golvet och öppnat toalettdörren tillräckligt många gånger kommer det att vara mitt golv och min dörr. Det handlar om att nöta in sig själv och sitt liv i huset. Tänker jag.
Ju fler skratt och steg över golvet, desto starkare hemmakänsla. Det finns säkert en ekvation som kan beskriva det här sambandet.
Och inte räcker det med att jag nöter in mig i mitt hus, för att känna sig hemma någonstans måste man erövra även omgivningarna. Det gäller för mig att gå tillräckligt många gånger över Visbys kullerstenar och över åkermarken utanför mitt hus, att vänja mig vid staden och landskapet och att låta dem vänja sig vid mig. Det är som med jeans. Först sitter de lite för tajt, fettet väller ut på fel ställen och de är bara så fruktansvärt nya. Sen, efter något år, är de perfekta, slitna och snygga och bekväma. Javisst, det kanske finns någon liten vinfläck här och några hål där men det är ju också lite av charmen.
Upprepningen. Av stegen, skratten, morgnarna i köket, fikat i soffan på eftermiddagen. Det är upprepandet av sådana saker som så småningom gör ett hem, som gör att minnena sätter sig starkare i väggarna, som gör att ett hus eller en stad blir ens egen och sakta men säkert sitter som en smäck.
Jag antar att det är samma sak som gör att människor bryter upp från platser, att det blir för mycket, samma sak dag ut och dag in. Och ibland kanske in-
te upprepningen räcker till helt enkelt, oavsett hur många skratt det blir? På de platserna är det nog inte meningen att vi skall bo.
En del människor har en gräns för hur länge de kan bo på ett och samma ställe, sen blir de uttråkade och rastlösa. Andra har ett gränslöst behov av upprepning och den trygghet som uppstår i det välkända. För dem som, i likhet med mig själv, tillhör båda kategorierna blir boendet en svettig paradox.
Jag räknar mina färjebiljetter och tänker att det vore så befriande enkelt om en ekvation kunde leda mig rätt och berätta för mig var jag skall vara, var hemma är. X = 10 biljetter.