En irländsk settertik försöker tränga sig ut genom dörrspringan. Hon vill förstås kolla in vem det är som kommer till "hennes" gård och vi börjar med en kelstund i hallen innan hon släpper förbi.
På Bjerges i Eksta bor, förutom hunden Chinook, paret Per-Olof Grymlings och Lena Herlitz.
Brevduvor
Per-Olof Grymlings är uppväxt i Eksta på gården Grymlings, vilket förklarar efternamnet. Lena Herlitz kommer från Östergarn. År 1989 flyttade de från Gotland till Eskilstuna och sju år senare till Täby i Stockholm. Under perioden på fastlandet hade de ett fritidshus vid Ekstakusten, men för några år sedan började de titta efter hus på Gotland, att bo i på fast basis. För sex år sedan köpte de Bjerges.
- Vi hade arbetat väldigt intensivt och rest mycket i jobbet och kände att vi ville göra något radikalt, säger Per-Olof och tillägger:
- Gotlänningar är som brevduvor. Förr eller senare återvänder de.
Rejält tilltaget
Vi sitter i köket i bakbygget, det vill säga det hus man bodde i under byggnationen av det blivande bostadshuset som byggdes mellan åren 1894 och 1896. Det här är en speciell typ av hus och kallas skifteshus. Byggmästaren som byggde det här huset och ytterligare tre med liknande planlösning i Eksta med omnejd, hette Ferdinand Bergsten. Det har en sexdelad planlösning eller herrgårdsplan, med sal i mitten. En bortglömd hustyp tycker Per-Olof. Det har många fönster och därmed stort ljusinsläpp, och det är högt i tak, i det här fallet 2,85 meter.
Bostadshuset exklusive bakbygget är cirka 180 kvadratmeter i bostadsyta, men eftersom det är snedtak på övervåningen blir golvytan 280 kvadratmeter. Den inredda källaren är 100 kvadratmeter stor, och dessutom finns det en oinredd vind på 175 kvadratmeter.
Marken består av totalt 100 hektar varav 25 hektar åkermark arrenderas ut till en lantbrukare. Övrig del är skog, betesmark och änge.
Ingenting åt slumpen
Innan paret flyttade in på Bjerges lät de renovera bostadshuset och den gamla smedjan. Listan över allt som har gjorts är lång, väldigt lång. De har in i det längsta försökt att behålla gamla fönster, dörrar och andra användbara originaldelar. Dörren till vinkällaren har till exempel gångjärn från en gammal uthusdörr. Inga detaljer går det här paret förbi.
Både Per-Olof och Lena är intresserade av antikviteter och har handlat en hel del möbler, keramik och konst på olika auktioner. De försöker dock att hålla igen, för som Lena säger, man kan inte ha hur mycket som helst.
Nästan varenda möbel och inredningsdetalj har en historia bakom sig vilket gör husesynen extra intressant. Till exempel är sittdynorna till en gammal sittbänk från en åkvagn sydda av linnelakan från försvarsmakten. Övriga kuddtyger och sofftyger i hemmet är antingen vävda av Lenas mamma eller så har Lena sytt dem av tyg och bolster de har ärvt, hittat på auktioner eller i begagnataffärer.
Salen är deras pärla
Lenas och Per-Olofs favoritrum är salen och salskammaren.
- Där trivs blommorna bäst, säger Lena.
- Salen är ett mysigt rum att inta frukosten i. Men vi använder alla rum. Vi har ju inte köpt det här huset för att stänga av delar av det.
Det är svårt att tro att här en gång låg en heltäckningsmatta. Golvet i salskammaren lades om under 70-talet, ovanpå det masonit, nålfiltsmatta och senare en heltäckningsmatta. Lena och Per-Olof lät riva bort allting.
- Golvet i salen har Lena lagt ett jättejobb på. När de tog ned kakelugnen för renovering lade de ut skivor för att skydda golvet, men sotet fastnade under skorna och spred sig. Så Lena såpskurade hela golvet ett par gånger, berättar Per-Olof.
- Men jag vet inte om jag skulle vilja göra om det, inflikar Lena.
Golv, väggar och tak i varje rum har genomgått renovering, elkablar har dragits om och brunnen är ny. Förutom några stuprör och lite fixande på ekonomibyggnaderna känner de sig rätt färdiga med allting och njuter av sitt vackra hus.
- Nu är vi färdiga, nu ska vi bara bo, säger Per-Olof.