– Jag har alltid tyckt om grisar, alltså riktiga grisar. Små grisungar luktar så gott.
Hon växte upp i Fårösund, de hade inga djur. Samlandet av grisar började med en spargris, det var en födelsedagspresent när hon fyllde sex år.
Hur många hon har nu vet hon inte. En del sitter ju ihop i en skock men hon tror att det är ungefär 300 enheter. De står samlade tillsammans i olika hyllor eller är utspridda i huset. Till exempel är det en gris på hållaren till hushållsrullen och en är en kylskåpsmagnet.
Grisar som hemgift
När Ranita träffade sin kärlek och flyttade till Skradarve gård i Grötlingbo hade hon med sig sin grissamling. Då fanns det ett fåtal grisar på gården, för husbehov.– Vi skojade om min gris när jag flyttade hit, att det var min hemgift till bondgården.
Hon tar fram en stor porslinsgris som hon köpte i en blomsteraffär i Ullared. Bussen var knökad med saker som resenärerna hade handlat så hon fick ha grisen i knät. Den liknar Emils griseknoe.– Han är ju söt fast han är jätteful, säger Ranita och håller honom i ett stadigt grepp för han är rätt tung.
Man kan tro att huset redan är färdigt inför julen, för inte behöver man pynta huset när det redan är fullt med grisar som för tankarna till jul? Icke! Då det närmar sig jul plockar Ranita fram andra grisar, som annars ligger i jullådan.
Välj din egen kopp
Ranita bjuder på hemlagad valnötspaj med vispad grädde och ber mig välja kaffekopp från en annan samling hon har. I vardagsrummet står ett skåp med glasdörrar. I det finns Ranitas kaffekoppar med fat. Skira, mönstrade och en del har guld på kanten.
Jag väljer en med mintgrönt mönster och Ranita tar sin favorit, en med vitt och blått mönster. Det ryms inte så mycket kaffe i de små kopparna och värmen försvinner snabbt. Precis så vill hon ha det, kaffe ska vara ganska kallt och hon dricker gärna många koppar. Ranita berättar om den gången hon försökte sig på att ha en levande gris.– Det var en period när grisbönderna skulle slakta väldigt många grisar. Det fanns för många, och man slaktade även dräktiga grisar. En bonde som kom till banken där Ranita jobbade, berättade att han inte vill skicka iväg en högdräktig sugga till slakt. Allas blickarna föll på Ranita. Hon gillade grisar och hon bodde på en gård.
Den dräktiga suggan fick komma hem till Skradarve. Ranitas svärfar hade arbetat med grisar tidigare och sa att det nog skulle dröja ett tag till innan det var dags för suggan att grisa.
Men transporten hade varit för stressande för henne och kultingarna föddes på natten. På morgonen hade hon bitit ihjäl alla sina ungar. Det går inte att behålla en gris som har det beteendet så suggan fick skickas till slakt. – Så gick det med min gris, säger Ranita.
Efter den händelsen har det inte blivit fler grisförsök. Nu finns det bara mjölkkor på gården.
Kanske är det ändå nog med de grisar hon redan har. De ska ju också tas om hand.