Vi går omkring på bottenvåningen. Åke Kihlén visar var affärsdisken och postkontoret fanns förr i tiden. Föräldrarna byggde huset 1937.
- De hade tänkt bygga ett längre traditionellt gotlandshus, men så fick de rådet att bygga på höjden istället. Det var modernt på den tiden.
Nere drev de butik och postkontor, uppe hade de sin lägenhet.
- Det var under kriget som farsan hade postkontor, så det kom många militärer för att hämta post. En jul hade det blivit fel och posten hade skickats hit istället för till Tingstäde. Då gick soldaterna hela vägen därifrån för att få posten till jul.
I familjens spår
Vi går uppför trappan. Åke Kihlén pekar mot ett rum, det verkar vara något slags arbetsrum.
- Där är jag född. I dag är det datarum, fast utan dator, skrattar han.
Tomten har tillhört hans mors föräldrahem, som ligger intill. Stenen till huset bröts på hans farbrors mark. Det är verkligen ett hus sprunget ur familjens kraft.
- Mina föräldrar slutade med butiken och posten 1945, när pappa fick jobb på Konsum. Jag var 16 år och jag kommer ihåg att jag tänkte att när jag blir så gammal att jag ska skaffa familj, då ska jag göra i ordning bottenvåningen till en lägenhet.
Tänkt och gjort. Han träffade sin blivande hustru och 1962 kom Ulla Kihlén till Fleringe från Linde. Tillsammans byggde de om butiken och postkontoret till en lägenhet och slog sig ner där.
Innan Åke Kihléns föräldrar gick bort bodde de allihop i huset.
- Det var inget problem. Vi hade ju eget kök nere, det var skönt. 2001 gick Åkes mamma bort och då gjorde vi om övervåningen till vardagsrum. Det var ju onödigt med två kök, berättar Ulla Kihlén.
Med minnena kvar
I ena rummet på övervåningen är det som om tiden har stått stilla. Här är det precis som det var när Åke Kihléns föräldrar levde. På väggen hänger svartvita bilder på Kihlénsläkten, påminner om tidigare generationer. Jag blir visad runt bland vackra snirkliga möbler och prydnadsföremål.
- Det är ju lite gammaldags stil. Vi har försökt hitta möbler som passar in med det som redan fanns i huset, men det blir lite blandat, säger Ulla Kihlén.
Efter att ha slutat sina arbeten, hon på ett sjukhem i Fårösund, han på fångvårdsanstalten i Lärbro, lever de nu pensionärsliv hemma på gården.
- Vi har vänner här i socknen, vi brukar åka och dricka kaffe hos varandra. Det är trevligt att bo här och jag är så glad att Ulla också trivs, säger Åke Kihlén och tittar på sin hustru.
- Ja, jag trivs här. Det bästa på gården är kanske trädgårdslandet, det är kul att pyssla där. Och köket är viktigt. Jag bakar ofta, det ska alltid finnas bullar färdiga att ta fram.
Hon fortsätter:
- Egentligen är vi nog mest i köket. Vi brukar sitta här uppe och titta på teve, men vi äter oftast där nere. När det är jul och vi har familjeträffar brukar vi äta vid matbordet på övervåningen.
Vi går till köket och jag får smaka de där bullarna. De är riktigt goda, kaffet likaså.
Kärlek till socknen
När Åke Kihlén pratar om Fleringe märks det att han känner starkt för området.
- När jag var ung jobbade jag ett år inom fångvården på Långholmen i Stockholm. Jag längtade hem hela tiden. När de öppnade en fångvårdsanstalt i Lärbro såg jag min chans och flyttade tillbaka.
De har båda ett stort intresse för djur och på gården nosar hunden Micke runt. Åke Kihlén berättar stolt om sina lamm som till och med har varit på omslaget till en deckare. Han visar med handen, där borta betar de.
- Jag är så glad att vi fick bo i Fleringe. Eftersom jag är född här känner jag en samhörighet med socknen. Det är fridfullt och bra för själen att bo här.
