På Gotland, rosornas ö, har man lyckats integrera nya växtkulturer med gamla och idag ses rosen som en traditionell växt i gotländska trädgårdar.
Anders Andersson, medlem i den gotländska avdelningen av Svenska Rosensällskapet berättar om en annorlunda integration.
- Precis när rosen kom till Gotland och hur, är det ingen som kan ge ett direkt svar på. Än mindre varför gotland har kommit att ses som rosornas ö.
Gåvor som slog rot
Den naturligaste förklaringen är att kalkstensgrunden har skapat ett klimat och en jordmån som rosor trivs i. Därför har rosor haft lätt att överleva i den gotländska naturen. Men den troligaste förklaringen är snarare kulturell än biologisk. De vanligaste och mest kända gotlandsrosorna har sitt ursprung från slutet av 1800-talet. Det var Biskopinnan Gustava von Scheele som flyttade till Gotland 1885. Hon skänkte rosor till prästgårdarna kring Fardhem och Levide. Det var sex olika arter och de kom alla att kallas för Biskopinnan. Anders Andersson berättar:
- Hon var naturligtvis väldigt intresserad av rosor och tyckte att man skulle försköna gårdarna på gotland.
Om gotlandsrosen kom till Gotland med Biskopinnan von Scheele innebär det att den gotländska rosen har en drygt ett hundra år gammal odlingstradition. Jämför man med andra kulturtraditioner på Gotland, så är rosen en förhållandevis ny sådan. Anders Andersson tror att det är den rimligaste förklaringen:
- Om hon spred rosor ut till prästgårdarna, är det inte troligt att de fanns på bondgårdarna och fanns de inte på bondgårdarna, så fanns de med ganska stor säkerhet inte någon annan stans heller, säger Anders.
Flera Biskopinnor
Enligt Rolf Engström som inventerat rosorna på Gotland finns det åtmnstone sex olika rosor som kallas för biskopinnans ros. En av dem är Petite de Hollande, en annan är en okänd ljusrosa fyrdelad Gallica som är spridd över hela ön, en tredje är en snarlik Centifolia Major, men klenare. Den vanligaste och mest storvuxna är Great Western, den femte sorten är den norska Husmoderrosen och Mormorsrosen tros vara den sjätte. Allt enligt Rolf Engströms skrift Doftande rosor på Gotland, ett tryck utgivet av Gotlands fornsal 2001. Den gotländska rosen är alltså en inflyttad växt med en drygt ett hundra år lång historia. Anders Andersson:
- Det finns inga gotländska rosor i den bemärkelsen att de kommer härifrån. Växter flyttar runt och etablerar sig på nya platser där de kan växa. På så vis utvecklas artrikedomen och möjligheterna till överlevnad för arten i stort, säger Anders och fortsätter:
- Det kan tänka sig att det kan ha funnits rosor i olika kloster på ön. Men förmodligen upptäcktes de inte förrän sent på 1800-talet, då intresset för rosor växte. Innan dess var det nog ingen som visste att det var rosarter hit tagna av munkar eller nunnor. Man trodde säkert att det var vanliga vildrosor. Idag vet vi att de har utvecklats till härdiga artrosor. Just härdiga artrosor har väckt rosentusiasternas intresse.
- Det är rosor på egna rötter som alltså inte är ockulerade, eller ympade på en annan rot. De rosorna kallas för artrosor och är mera härdiga än de modernare framodlade rosorna, säger Anders.
Artrosor är rena arter som inte är förädlade på något sätt. Det är rosor som har överlevt vilda i naturen. En sådan artros är en hitteros med namnet "Toftaros 6". Den hittades av en samlare och har sedan kultiverats på Visby Plantskola. De riktiga vildrosor som finns På Gotland är de typiska nyponrosorna och resrosorna, som också finns i resten av landet. Rosor har alltså kommit hit med hjälp av människor och sedan spridits på egen hand. De vanligaste rosorna som pryder många hus över hela ön är moderna odlade rosor. De tre vanligaste är de starkt röda och rikt blommande Sympathie och Paul´s scarlet climber. Även den rosa Corall dawn och är vanlig runt om på öns gamla gårdar.
Odlad mångfald
Visby Plantskola är en av de få plantskolor där man fortfarande odlar och förädlar egna rosor. Kjell Ove Larsson, eller Kolle som han kallas, driver plantskolan sedan han övertagit den från sin far. Kolle menar att det är få som odlar rosor längre och att importen bara växer. Kjell ser det mer som ett hantverk:
- Vi gör våra egna rosor här. Trots att det är slitsamt att ockulera tusentals rosor varje år, så är det väldigt roligt, säger Kjell.
Idag finns det över fyrtio tusen olika rossorter över världen. Det går mycket mode i växter och många gamla kulturrosor har kommit att ersättas med moderna uppodlade rosor. Idag är remonterande rosor de mest populära, säger Kolle:
- Remonterande rosor innebär att de har fler blomningar under en säsong. Artrosor är härdigare och tål kallare vintrar och mindre skötsel och de har bara en blomning. Men, påminner Kolle och skrattar:
- Även korta förhållanden kan vara spännande.
Ockulering innebär att man sätter in ett "öga" i en vildstam. "ögat" växer sedan på värdstammen och bildar en egen växt. Visby Plantskola driver också upp kulturrosor och samarbetar med andra samlare på ön. En viktig del i arbetet är att bevara just gamla kulturväxter. Den pågående förändringen av jordens klimat kommer att ställa nya krav på växternas förmåga att anpassa sig till extremare väder. Av den anledningen är artrosor och andra kulturväxter värdefulla för vår genetiska mångfald. För att på lång sikt bevara våra kulturväxtresurser finns det sedan några år tillbaka ett nationellt program för odlad mångfald, POM. POM är ett program som syftar till att kartlägga olika kulturväxter i landet i syfte att ta till vara de växter som genom många års anpassning till vårt klimat har utvecklat härdighet och motståndskraft.