Det var för tjugo år sedan som Calle Hansén tillfrågades av sin far, Henry Hansén, om han kunde tänka sig att ta över Wictorsdal. Huset är stort, för att inte säga gigantiskt, och ett övertagande krävde en stunds eftertanke eftersom det inte bara innebar mycket jobb utan även en stor kostnad.
Huset behövde renoveras, till exempel fanns det bara två små toaletter i huset och en modern tvättstuga saknades.
Wictorsdal byggdes 1877 av Victor Hansén, Callé Hanséns farfarsfar, när han gifte sig med konsuldottern i Burgsvik. Därför uppfördes huset som en pendang till konsul Bäcktröms Karlshäll, som ligger precis i närheten, och som sedan dess tillhört släkten Hansén.
För fyra år sedan kunde renoveringen sätta igång i praktiken och Calle Hansén har tillsammans med sin fru Eva och 22-åriga dottern Olivia, som är den som kommer ta över huset, sakta men säkert gått igenom huset. Ännu är allt inte klart, många skrymslen och vrår återstår. Som sagt, huset är stort, det mäter hela 12 gånger 24 meter, och under en vandring genom husets alla plan, från källare till vind, går man nästan vilse.
– Att ta över ett sådant här hus är ett kall, det är väldigt mycket arbete och jag hoppas att man ska klara av det, både praktiskt och ekonomiskt, säger Olivia Hansén och tittar på sambon Timas Eliasson som nickar.
Just nu bor det fyra personer i huset: Calle, Eva, Olivia och Timas. Deltid bor Olivia och Timas i en lägenhet i Visby och Calle och Eva har kvar sitt hus vid familjens pensionat Holmhällar där de främst bor under högsäsongen.
Van att vårda
Att förvalta vad som tidigare generationer har skapat är Calle Hansén van vid. 1949 byggde hans far upp Holmhällar och han har sedan dess strävat efter att bevara det i det skick det en gång byggdes i. Det har gjort att pensionatet i dag i princip kultförklarats och att stamgästerna återkommer år för år.
– Hela stuket är likadant som när det byggdes och jag vill också driva Holmhällar som min farfar gjorde, säger Olivia som hoppas på att kunna ta över både Wictorsdal och Holmhällar i framtiden. Det är tydligt att Olivias inställning om att vara rädd om det som tidigare generationer skapat är något hon ärvt efter sin pappa.
Wictorsdal ska bevaras som det varit och delvis anpassas till nutiden. Även om det mycket är nymålat, moderniserat eller rengjort – allt från gamla balklänningar som kemtvättats och fått nya plastskydd till gamla möbler som tapetserats om – så ska det, så långt det går, vara som förr.
Till exempel har husets veranda genomgått en totalrenovering men snickarglädjen har noggrant behåll ts. När jag frågar Olivia om hon brukar gå på loppis så ler hon bara och skakar på huvudet, det är bara att gå på upptäcktsfärd i det stora huset.
Till exempel återstår fortfarande en ordentlig genomgång av vinden. När jag under vår vandring runt i huset frågar hur hon får tag i Timas när han är i andra änden av huset, om hon tvingas använda mobilen, så skrattar hon men håller med om att huset är stort.
Hälsat på
Även om Olivia inte vuxit upp på Wictorsdal så har hon besökt sin farmor och farfar men var då tvungen att vara försiktig med vad hon rörde. Nu är det istället fritt fram och därför finns det mängder med små stilleben framme som Olivia arrangerat. Som små hyllningar eller hälsningar till sina förfäder. De små demonstrationsbitarna av den masonit som hennes farfar en gång sålde har Calle sparat och står på en hylla som tavlor i miniatyr och farfar Henrys reklamkepsar har hängts upp på en spik.
Men ändå handlar det inte om ett museum. Den nya generationen som nu är på väg att ta över innebär även ett nytt sätt att tänka. I mitten av oktober bestämde familjen sig för att det var dags att öppna upp Wictorsdal och ordna ett Öppet-hus för alla intresserade.Wictorsdal hade varit alltför slutet, tyckte de, och många i Öja hade aldrig varit inne i huset. Ett initiativ som visade sig vara uppskattat, nära 200 personer besökte huset den dagen.
Rundvandring
Jag får själv den visning som alla dem som då besökte Wictorsdal. En vandring från källare till vind. Det känns nästan som att jag är med i en film. När vi går förbi källarens flera åkgräsklippare, idag tacksamma hjälpmedel att sköta ett så här stort hus, ser jag för mitt inre Madickens Linus-Ida som skulle ha protesterat mot nymodigheterna och kallat dem för ”helvetesmaskiner”. När Olivia öppnar en dörr i det orörda gamla pigrummet och visar husets allra egna (plast-)människoskelett, och som Calle och Timas med en dold spak lite retsamt gör så att det vinkar, så är jag för ett kort ögonblick helt säker på att även Pippi Långstrump är där.