Karin Dreborg, ursprungligen från Boden i Norrbotten men med en gotländsk morfar, har upplevt många fina somrar i Buttle.
– Vi åkte alltid hit på somrarna när mina barn var små så när jag såg att det här var till salu så köpte jag det 2003. Då hade det stått tomt i ett år.
Den gamla Konsumaffären är byggd 1910 och affärsverksamheten lades ner 1989. När Karin tog över huset var det tillbyggt och ombyggt i flera etapper.
– Det var plastmattor överallt, till och med i fönstren! säger Karin med ett skratt.
Efter femton år känner hon det forna kooperativet utan och innan. Hon vet att huset byggdes ut på 1940-talet och en nivåskillnad visar tydligt var utbyggnaden är. Där har Karin skapat ett ombonat och mysigt vardagsrum värdigt den legendariska Bloomsburygruppen. Spåren efter den gamla lanthandeln finns överallt. De slitna, mörkt knäckfärgade golven är kvar och vittnar om forna tiders slit och släp. För sin inre syn kan man föreställa sig hur dignande varuhyllor en gång fanns på plats, var kassadisken stått med liv och rörelse och hur det en gång strömmat in kunder.
– Jag har fått berättat att man hade 120 sorters te här och bakverk från England. Tänk, bara en sådan sak!
Efter att ha pratat en stund med Karin, som arbetar som klockare i bygden, inser man att den gamla Buttleaffären nu fått en ägare som är orädd och händig. Hon berättar med glada ögon om hur hon en gång byggde en egen lekstuga när hon var tio år till sin sladdlillasyster. Visserligen med hjälp av pappa, men ändå: den där oräddheten.
Det visar sig att hon tidigare studerat vid en båtbyggarskola på Skeppsholmen och inte bara kan bygga båtar, hon har även lärt sig hur man bygger badrum och är en duktig hattsömmerska. Runt om i det egensinniga huset och den personliga trädgården ser man spår efter Karins kreativitet och förmåga till att återanvända det som många kanske skulle kasta och kassera, men där Karin ser möjligheter och skönhet. Det är mycket som hon räddat från förstörelse och som fått nytt liv hemma hos henne.
– Det mesta är återanvänt. Köket, till exempel, fick vara kvar trots att det hade 1940-talsstandard, men jag bara höjde upp bänkarna för de var så låga, säger hon.
Det är försommar och ute i trädgården pågår flera spännande projekt. Det röda charmiga växthuset har Karin givetvis byggt själv och det är som ett litet smycke i grönskan.
– Vattnet tog slut i Buttle förra sommaren, vi var många som fick slut på vatten, så nu har jag grävt om brunnen och det gör att jag får plocka en hel del sten. Sedan flyttar jag runt på mina pionbarn, säger Karin entusiastiskt och visar mig sina skyddslingar.
Det är tydligt att hon älskar sitt hus och sin trädgård och att hon har ett nästintill personligt förhållande, inte bara till platsen, utan även till allt som växer runt omkring henne.
– Jag älskar att binda buketter, säger hon och funderar om det beror på den norrländska uppväxten där växtligheten är betydligt mer karg.
Kanske kan Karins förmåga att våga och att hugga i även förklaras med ett långt och passionerat liv med hästar. Tillsammans med de båda, numera vuxna och utflugna döttrarna, har gården även varit fylld med ponnyer och hästar. Nu hoppas hon snart kunna flytta hem sin inackorderade häst och ett sällskap till honom.
– Jag har aldrig tidigare bott så länge på ett enda ställe. När jag flyttade hit var det från en tvåa i centrala Uppsala så det här känns stort, säger Karin och fortsätter:
– Jag tänker alltid när jag gör något här att det kan ju inte bli sämre. Man ska inte vara så rädd! säger hon med ett skratt.