Då får taket ofta en grundlig översyn, att lägga om ett tak kan vara en dyrbar historia.
För byggnadshistoriker Tor Sundberg på länsstyrelsen har taken en stor betydelse för helheten. Utseende och teknik har sin egen historia och vi har tittat på några varianter.
Faltak var vanligt både på uthus och bostadshus innan man fick råd att köpa tegel, och är ganska vanligt än i dag. Brädorna läggs i spänn med kupning för att hålla tätt, och taket tjärstrykes. Nu för tiden lägger man ofta ett underlag av papp.
– Det finns lika många åsikter om hur rännorna i falarna ska läggas som det finns takläggare, säger Tor Sundberg.
Förr sågade man ut så mycket virke som möjligt ur varje stock och falarna fick olika bredd. Kärnvirke av fur och gran används och det är viktigt att välja rätt virkeskvalitet.
Tjärpapp är ett bra och relativt billigt material som ger ett avskalat utseende, tycker Tor Sundberg.
– Det skulle kunna vara trendigt men kanske uppfattas det som simpelt fast det passar bra på enklare hus.
Tjärpapp har funnits sedan slutet av 1700-talet men inte använts lika mycket som sådant man kunde tillverka själv. Från början var det kvadratiska pappskivor. När den 1862 kom på rulle använda man lodräta trekantslister att spika i och taken kom att likna falsade plåttak.
Nu för tiden är ”tjärpapp” polyesterduk som impregneras med asfalt och beströs med krossad skiffer.
Tegel har funnits sen medeltiden i olika varianter. Det är långlivat, bara helt trasiga pannor är oanvändbara. I Visby finns tak med tegel från 1600-talet. Ett vanligt takmaterial, som dock ofta imiteras i bland annat betong eller plåt.
– Det är inte så roligt med sådant som försöker se ut som något det inte är, tycker byggnadshistorikern.
Han menar också att man ska göra plåtgarneringarna så diskreta som möjligt. Och att man ska vara rädd om gammalt enkupigt taktegel som är handgjort och har antikvärde.
Galvat falsat plåttak läggs i skivor eller av så kallad bandplåt. Galvaniseringen är en rostskyddsbehandling och man ska vänta i flera år med att bemåla taket så att färgen fäster bra. Det var förut ett exklusivt material som blev vanligare i slutet av 1800-talet.
På 1940-talet blev pannplåt vanligt, främst på landsbygden, och Tor Sundberg tycker att det ser bättre ut än trapetskorrugerad plåt.
– Tak av pannplåt är vilsamma att se på, den korrugerade plåten ger ett vassare intryck.
Spåntak blev vanligt från 1870-talet när den ångdrivna cirkelsågen kom. På 1940-talet konkurrerade eternit och plåt ut de tunna trälapparna som sägs ”hålla tätt i ett år och otätt i trettio”.
Tre lager spånor spikas omlott direkt på läkt och tjäras inte. Det var vanligt på allt från utedass till bostadshus och ibland som undertak till tegel.
– Spåntak är tyvärr i stort sett utrotningshotade, säger Tor Sundberg.