Trädgård v 5
Grönt inneDet är skönt att veta att vi går mot ljusare tider, även om det inte alltid känns så när vinterkylan trots allt gör sig påmind.
En meter från fönstret har ljuset reducerats betydligt, och än mer om det är snett inåt höger eller vänster om det. Det som vi människor kan uppfatta som ljust kan för växterna vara otillräckligt, eftersom de behöver ljuset för att producera energi. Energi som både ska räcka till att överleva, bygga nya celler och utvecklas.
Ju varmare det är, desto mer ”andas” växterna och mer energi går åt. Tilläggas kan att brokbladiga växter behöver mer ljus än gröna, eftersom klorofyllet i det gröna omvandlar näringsämnen till energi i form av socker och stärkelse; fotosyntes.
Detta skrivet med tanke på en önskan från ”Eva” om tips på krukväxter som klarar mindre ljus.
”Garderobsblomma”, eller zamiakalla som den också heter på svenska, är en sådan. Zamioculcas zamiifolia klarar inte bara dåliga ljusförhållanden, den vill ha snålt med vatten också.
Det är en kallaväxt med ursprung i östra Afrika och Zanzibar. Där lär den växa på torra gräsmarker och steniga, halvskuggiga platser. Underjordiska stammar, så kallade rhizom, lagrar vatten.
Att den klarar mörker och torka betyder dock inte att det är den ultimata miljön. Den gillar ljus och lätt fuktig jord som vattnats med mjukare vatten än det gotländska kalkhaltiga. Regnvatten är att föredra.
(Vilket för övrigt också gäller för orkidéer, vilka förra veckans spalt handlade om. Ett tips nämndes på redaktionen, att lägga en tvättsvamp i en ytterkruka och ställa orkidékrukan på den. Så vattnar man ordentligt, när svampen är torr är det dags att vattna igen.)
Ju mörkare växten står, desto mindre vatten. Rumstemperatur året runt gäller för zamiakalla, liksom för många tropiska växter. Gula blad och veka stjälkar brukar vara ett tecken på att den fått för mycket vatten.
Olika Philodendron-arter klarar också klena ljusförhållanden. Klätterkalla (P. scandens) är en av de mest toleranta. Andra är kopparranka (P. erubescens), spadranka (P. tuxtlanum) och fjäderranka (P. bipinnatifidum).
Alla nämnda tillhör familjen Araceae, liksom även fredskalla (Spathiphyllum wallisii), monstera (Monstera deliciosa), och gullranka (Epipremnum pinnatum ’Aureum’), ytterligare några som klarar att stå ganska mörkt.
Andra som inte deppar ihop av ljusbrist är svärmors tunga, eller bajonettlilja (Sansevieria trifasciata), palmaralia (Schefflera actinophylla), bergpalm (Chamaedorea elegans) och benjaminfikus (Ficus benjamina). Samt Aspidistra eliator förstås, den så kallade ”ungkarlsblomman”.
Som regel gäller dock att ju mindre ljus, desto sämre blomning.
Så jobbar vi med nyheter