Ön har härjats av bränder många gånger genom historien. De senaste inträffade 2006 och 2014, då blixten antände skogen. Båda gångerna kunde utbredningen begränsas av tillsynspersonalen på ön.
Länsstyrelsen har nu låtit granska vilka konsekvenser en brand kan få för människors säkerhet och för öns skyddsvärda natur. Det finns dessutom omkring 70 byggnader på Sandön, flera av dem med ett mycket högt kulturhistoriskt värde. Många av husen hotas av ödeläggelse vid brand, eftersom de omges av mossa, ljung och träd. Utredningen är ett beslutsunderlag för den nya skötselplan som ska tas fram för Sandön, och för att bedöma möjligheten att återinföra kontrollerade skogsbränder som en naturlig process i ekosystemet i nationalparken.
Risken för svåra bränder på Sandön bedöms vara stor vissa delar av året. Utredningen varnar för den rika förekomsten av mossa och ljung, som kan bidra till att bränder blir mycket kraftiga och sprider sig upp i trädkronorna. Öppen sandmark kan minska spridningen, men de fläckar som finns inne i skogen är antingen för små eller ofta övervuxna av lav. Vägarna på ön är för smala för att stoppa några större eldsvådor.
– Ljung och mossa är en lättantändlig bränsletyp, där stor mängd bränsle kan leda till högintensiva bränder. Avsaknaden av brandhinder gör att en brand kan bli mycket stor, skriver brandexperten Annie Johansson vid konsultföretaget Kyllesjö Skog i sin rapport.
Ett annat problem är att ön är svårtillgänglig för räddningstjänsten, som bedömer att det tar tre timmar från larm att nå Sandön med båt, förutsatt att vädret är tillräckligt bra. Om helikopter finns tillgänglig kan en mindre styrka transporteras på kortare tid.
Studier av väderhistorik visar att det nästan årligen finns en torrperiod då kraftig torka möjliggör en glödbrand djupt ned i marken. Sådana kan vara mycket svåra att släcka, och riskerar dessutom att blossa upp på nytt med hjälp av vinden. Vissa år har nederbörden under höst och vinter varit så knapp att det finns risk för intensiva och djupa bränder redan tidigt på våren.
En brandriskbedömning av perioden 1995 till 2006 visar att juli 1999 var den mest riskfyllda månaden. Då hade en brand kunnat sprida sig med en hastighet av upp till 26 meter i minuten, och skulle innan räddningstjänsten hunnit fram täcka 300 hektar, det vill säga nära en tiondel av Sandön.
– Det är en brand som inte kan bekämpas med direkt attack. Insatsen får fokusera på att evakuera människor från ön, konstateras det i rapporten, som också slår fast att riskerna för en storbrand på Sandön bara kommer att öka med tiden, om inget görs.
De stora mängderna ljung, lav och mossa kan minskas med planerade bränningar eller tas bort med grävmaskiner. Rapporten föreslår att flera stråk tvärs över ön bränns av för att skapa skyddsbarriärer, bland annat utanför Fyrbyn på öns nordvästra spets. Rapporten pekar bland annat på betydelsen av en beredskapsplan för hur helikoptrar ska användas för observation och släckning, och att räddningstjänsten under perioder med hög brandrisk har daglig kontakt med Sandöns tillsynspersonal. För att upptäcka en brand så tidigt som möjligt kan drönare användas för övervakning, medan fyren kan fungera som utkiksplats.
– Personalen på ön kommer att ha en nyckelroll eftersom det kan dröja länge innan räddningstjänsten är på plats, konstaterar Annie Johansson.