Desideriahuset på Wisbygymnasiet byggdes i början av 80-talet. I restaurangprogrammets och omsorgsprogrammets korridorer har både färgsättning och möblemang uppdaterats rejält. Gymnasiesärskolan har fått en tillbyggnad, men de gamla delarna har inte rörts av en pensel sedan huset byggdes. Väggarna är fläckiga och har på sina ställen stora hål. Dörrposterna är på sina håll så slitna att de är trärena. Och när andra elever kan sitta i läckra fåtöljer i luftiga uppehållsrum, trängs gymnasiesärskolans elever i ett fönsterlöst våtrum med enkla möbler.
– Vi har tjatat jättemycket och tagit upp det här på vartenda elevråd. Och de elever som har gått här före oss har också tjatat – men det händer ingenting, berättar Emeli Öberg som går i tvåan.
Eleverna som går på gymnasiesärskolans individuella program skrev ett brev till regionen för två och ett halvt år sedan. I ett brev med teckensymboler bjöd de in teknikförvaltningen till skolan. De kom, upprättade en åtgärdsplan och gav besked om att skolan skulle rustas upp 2014 eller 2015. Men ingenting hände.
– Det var värre på andra skolor. Nu finns de med i planen för 2017, men det är ingenting bestämt ännu, berättar Stefan Hellström på fastighetsförvaltningsavdelningen.
Eleverna i tvåan har tröttnat på att vänta. De har nu skrivit ett brev till regionen där de kräver att gymnasiesärskolan ska få det lika fint som eleverna på den andra gymnasieskolan.
– Det är mysko. De får det hur nytt och fint som helst, men vi får gå i det här skruttiga, säger Emeli Öberg.
– Skolan ska vara trevlig och inte kännas som ett fängelse, säger Sonny Lautin.
Det finns ingen som hindrar gymnasiesärskolans elever att gå till det stora och fina uppehållsrummet i den andra korridoren, men det blir inte så. De stannar helst kvar omkring sina egna klassrum. Trots att de numera går på samma skola finns det fortfarande en uppdelning, förklarar Emeli Öberg:
– Jag var glad när skolorna gick ihop i Wisbygymnasiet. Jag tänkte att alla skulle samlas mer, men så har det inte blivit.
De monitorer som ger information om vad som händer på skolan finns på många ställen, men inte på gymnasiesärskolan.
– Det är en liten grej, men det visar på ett utanförskap, säger Marita Holgerson som är specialpedagog på det individuella programmet.
Hon tycker att regionens politiker och tjänstemän borde vara noga med att slå vakt om just särskoleelevernas intressen. Här går elever som har svårt att hänga med i den vanliga skolan på grund av intellektuella funktionshinder.
– När man går i särskolan kan det vara svårt att höja sin röst, förklarar Marita Holgersson.
– Vi finns också. Fast vi inte märks så finns vi, säger Emeli Öberg.
Nu har eleverna höjt sina röster och kanske kan deras skrivelse leda till att de inte konkurreras ut från teknikförvaltningens prioriteringslista. Lyckas de med det blir det färg på väggarna och nya lampor senare under året.
Marita Holgersson tycker att det egentligen behövs mer än så för att miljön ska bli riktigt trivsam. Exempelvis skulle korridoren kunna öppnas upp genom att man tog bort någon vägg och med en ny dörr skulle eleverna kunna använda atriumgården.
Men på regionens fastighetsförvaltningsavdelning finns det inga medel till sådana ombyggnader.
– Det måste man i så fall skapa utrymme till i regionens investeringsbudget, säger Stefan Hellström.