Lars-Olof är en dvärgpudel men det vet han inte om. Han håller vakt när matte Julis Stjernlöf låter sig intervjuas på den lilla verandan till huset vid vägs ände i Bro.
DU&JAG
Hon har hittat hem till slut, tillbaka till Gotland. Landat, funnit trygghet och ro.
Jag frågar om det varit helande. Frågan sprungen ur det samtal vi just haft och det som den här texten till dels kommer att handla om. Traumabearbetningen, den psykiska ohälsan, den i perioder starkt närvarande rädslan för…det mesta.
Det har det, säger hon. Helande, lugnande.
Likväl som åren som gått har slipat de vassaste hörnen av ångesten har återkomsten till ön varit rogivande.
– Jag har bott i Stockholm i många år, tio, men längtade hela tiden hem. Att nu äntligen få bo på Gotland igen…jag är en mycket mer harmonisk människa när jag är här. Det märker min omgivning och det märker jag själv, säger hon.
Vi ska ge oss in i musiken i den här intervjun, Julias röst har på senare tid hörts på låtar och album med kolosser som Hansson de Wolfe United, Ulf Lundell, Helen Sjöholm och Peter LeMarc.
En ynnest och lycka, säger hon.
– Klart det är jätteroligt.
I första hand livnär hon sig som frilansfotograf, främst fotograferar hon mat och livsstilsprojekt och har kunder som hon arbetat med under lång tid.
Hon fotograferar också konstnärligt, finstämda naturbilder som står i ytterligare relief med den poesi hon sätter till motiven. ”Den stillhet du ser, speglar inte den sjö, som bor i mig” lyder orden under en stämningsfull bild på sjögräs i morgondis.
Men musiken är också stark inom henne och har så alltid varit.
…och under vår pratstund släpper hon plötsligt en självuppbygglig musikalisk nyhet. För att tiden är den rätta, vi återkommer dit.
Huset, håret, hösten. Allt är samma, allt går igen. Och Julia Stjernlöf har kommit hem till slut, i sig själv och till Gotland.
Sedan ett och ett halvt år bor Julia nästan på heltid i Bro med pojkvännen Andreas Dahlbäck, yrkesmusiker, musikproducent och trummis ibland annat Ulf Lundells band.
De träffades i Stockholms-vimlet och närde båda en längtan till Gotland; Julie ville hem och Andreas hade också en tid haft tankar på ett annat liv.
Hon tycker fortfarande om Stockholm och båda har försänkningar kvar i storstaden – lägenhet, musikstudio – men hjärtat av tillvaron finns här, där fälten och skogarna tar vid.
Sina första nio år bodde Julia i Birkastan innan familjen flyttade till Ljugarn, soluppgångens socken.
Hon minner sig till uppväxten där; stränderna, havet, vinden, skogen. Hon älskade de åren, friheten att få leka utomhus med massor av andra barn, välgörande för en liten storstadstjej.
– Den präglade mig väldigt mycket, den friheten. Det är den jag längtat tillbaka till under alla år.
Alla vuxna år i Stockholm, menar hon, dit hon flyttade när hon var 19 för att plugga, först en multimusiklinje på Skeppsholmens folkhögskola, därefter ”Ackis”, alltså Musikhögskolan.
– Jag kom aldrig riktigt till ro under de åren, det kan jag se nu. Jag befann mig i konstnärliga kretsar där prestation betyder mycket, elitistiskt och karriärsbaserat…det där passar inte mig, säger hon.
Så du är väl bekant med känslan av hemlängtan?
– Ja, skrattar hon. Jag längtade hem under alla år och jämt när jag var på Gotland bokade jag ombokningsbar biljett så jag kunde skjuta på återresan så länge som möjligt.
Julia Stjernlöf
Om uppväxten nära havet påverkat Julia i termer av frihet har även uppväxten som storasyster till två funktionshindrade bröder gjort det.
Den ene har en muskelsjukdom, den andre Downs syndrom.
Vi sitter på verandan, hösten är gul och röd och luktar äpplen, Julia har hällt upp kaffe, snittat en kanellängd...
...och berättar om hur hon som bara litet barn tvingades växa upp fort. Den friska får av förklarliga skäl aldrig lika mycket uppmärksamhet som den sjuke.
– Men, betonar hon. Jag har aldrig känt mig bortglömd, det är inte det jag säger, verkligen inte. Men det har funnits många trauman att bearbeta.
Akuta helikoptertranspo, långa tider i familjerum på Karolinska när hon bara var fyra, fem år, vistelser nära livets bortre gräns.
– Största delen av mitt vuxna liv har jag haft fokus på att läka, bearbeta trauman och oro. Mycket ångest, depressioner och katastroftankar.
Och det härleder du i första hand till uppväxten?
– En del av det, som rädslan att något ska hända som ändrar allt. Fast lite är nog arv också, vi är lite bluesiga i familjen.
DU&JAG, Julia Stjernlöf.
När Julia var 20 diagnostiserades hon med GAD, Generaliserat ångestsyndrom, vars symtom är just långvarig oro och ångest, koncentrationssvårigheter, rädslan att något hemskt ska hända, som att någon närstående ska gå bort.
I dag är hon botad och verktyg finns till hands att handskas med oron.
– Ångesten har varit ständig följeslagare i livet, men i dag har jag också en hel ryggsäck full med KBT, jag vet hur jag ska förhålla mig och håller koll på omedvetna processer inom mig.
Med åren har hon också lärt sig att de svartaste känslorna heller inte vara för alltid. Det går över, vad det än är som tynger.
Men hon känner, säger hon, att hon ligger efter i livet jämfört med sina jämnåriga. Karriären, den konstnärliga, har åsidosatts för att tiden gått åt till att läka som människa.
– Att vara modig är för mig att vara rädd men göra ändå, det har jag inte riktigt lyckats med tidigare. Min inre kritiker växte sig alldeles för stor under många år. Den finns ännu kvar men är inte lika stark.
Så nu tycker du att det du gör faktiskt duger?
– Mycket av konstnärligheten och kreativiteten har fått näring av det jag varit med om, så är det, så klart. Att gå igenom tunga saker formar varje människa. Men jo, jag har nog jobbat mig över till andra sidan.
Julia Stjernlöf är emellanåt fotomodell och hänger bland annat på stora bilder på Visby flygplats.
Så märkligt, tänker jag. Eller är det kanske inte det. Här bokar jag en intervju för att prata om musiken och hennes lekfulla stämmor och så hamnar vi, efter bara några minuters prat, i ett samtal om livet, dess toppar och dalar.
Lika bra att låta det få vara så, tycker vi båda.
Och kanske kan hennes historia vara till gagn för någon, funderar hon.
– När jag läst eller hört intervjuer med andra människor som varit transparenta med sig själva och sina problem har det hjälpt mig. Så kanske kan det här i sin tur hjälpa någon annan.
Mörker, mycket mörker hittills. Men hur det är tränger ljuset alltid igenom, ljuset är starkare, starkast. Så låt oss därför närma oss det där spännande som kommer att ske mot slutet av året.
För så här är det, Julia har mycket kreativitet inom sig men det var med musiken det började. När hon varit liten hörde hon Charles Aznavour sjunga sin sång ”She” och tyckte – och tycker – det var det vackraste hon hört.
Orden, berättelsen, är hennes första fokus när det kommer till musiken.
– ”Tänk om jag någon gång kommer att kunna skriva så fint om kärlek” minns jag att jag tänkte.
Under uppväxten blev musiken en frizon och ventil, när barndomens vardag värkte som mest kunde hon stänga in sig i timmar med gitarren för att komma till lugn. När hon sedan hamnade i musikklass på Högbyskolan var det som att hon hittade sin plats.
Som 15-åring började hon uppträda på Strandcaféet i Ljugarn. Hon har fått pusha sig förbi scenskräcken, ibland grät hon sig in mot spelningarna.
– Det är sorgligt att det inte är lika självklart för mig att framföra musiken som att vara i den, säger hon.
Det har hon nu förlikat sig med sedan länge.
Men så var det den där tanken att nu släppa taget och låta musiken flyga, den som hon skrivit själv men som i en byrålåda inte gör den minsta nytta.
– Så i går, inför att du skulle komma hit, bestämde jag att i december släpper jag min första singel. Nu gör jag det bara! Den 16:e kommer den.
Är det sant? Så roligt!
– Ja, visst är det…det finns verkligen inget att vara rädd för längre! Så tack för att du kom, får jag väl säga, skrattar hon.
Livet pågår ju där ute. Så mycket är det som inte går att förbereda sig för eller kontrollera, det är läxan livet givit henne.
– Bära eller brista, jag gör det trots att jag är rädd, jag vill inte se tillbaka på livet och känna att jag inte vågade.
Låten heter ”Likt tystnaden” och är skriven för flera år sedan, sång och piano (Jesper Nordenström), inspelat live. Dessutom i efterhand pålagda stråkar, i arrangemang av Erik Arvinder och inspelade förra hösten i Baggpipe Studios i Skärmabrink, Stockholm.
"Den stillhet du ser/speglar inte den sjö/som bor i mig". Bildtext och foto av Julia Stjernlöf.
Länge var hennes största skräck i livet att någon i hennes närhet skulle dö, ständigt dessa hypotetiska ”tänk om”-tankar.
Och så inträffade det att hennes mamma drabbades av svår sjukdom…
– …som jag tvingades lära mig att handskas med och det har gått så bra som det kunnat. Det har handlat om att tänka nästa vecka, nästa månad…att dra horisonten närmare sig, så nu…
Ja?
– …nu tänker jag att jag har gjort den här låten, kan jag bara beröra en enda människa med den precis som jag berörts av låtar genom åren…om det blir så då är det värt att äntligen kasta mig ut. Jag vill att mamma, min bästa vän, ska hinna uppleva att jag vågade innan hon lämnar jordelivet.
Julia Stjernlöf hörs bland annat på Ulf Lundells senaste album "Telegram".
Nu tillbaka till det som var ursprungsidén med den här intervjun, alla inspelningar som ”den okända gotländskan” förgyller.
Det är tvivels utan alltså några tunga namn som Julia fått äran att samarbete med på skiva.
Senast varje spår på Hansson de Wolfe Uniteds nya album ”c/o jorden”. Dessförinnan på inspelningar med bland andra Ulf Lundell (lyssna på ”Kallt te halv tio”), Basse Wickman, Peter LeMarc, Sofia Jannok och närmast framöver på Anna Ternheims låtar i höstens omgång av tv-serien ”Så mycket bättre”.
En del är inspelat i studio i Stockholm, annat i huset i Bro.
– Ofta har jag fått ganska fria händer, med Lorne (de Wolfe) var jag väldigt fri, han presenterade sin idé och sedan ville att jag skulle leka loss. Sådant är kul.
Helen Sjöholm har haft Julia Stjernlöf i kören, bland annat då hon framträdde i tv-programmet "Skavlan".
Och än mer än så, mer ljus åt folket! Helgen som gick hade Julia vernissage på en utställning i Stockholm, fotografier och målade verk ställs ut på frisörsalongen c/o Loella vid Odenplan i Stockholm.
– Där få de hänga i ett halvår, jätteroligt. Det är faktiskt väldigt mycket roligt som händer i mitt liv just nu.
Det blir kallt, vi går in, Julia visar sin bokhylla, biografier men allra mest böcker om livsåskådning, yoga, meditation och tankekraft. Flum, skrattar hon.
– Jag har nog alltid varit en sökare.
Och vad har du funnit?
– Mig själv, tror jag? Min egen identitet. Kanske har jag landat rätt till slut, på andra sidan rädslan för det mesta? Kanske är det så.
Landat på Gotland har hon definitivt. Egentligen har hon aldrig varit från ön, inte i tanken, inte sedan hon flyttade hit som nioåring och fångades av stränderna, havet och vinden.
– Evigt förbunden till Gotland, så är det. Och då finns det ingen anledning att inte bejaka det.