Marianne Nilsson och Annelie Björkander är två av öns frivilliga brottsofferstödjare. När någon utsatts för ett brott kan de vara behjälpliga med till exempel myndighetskontakter, samtalsstöd eller vara på plats vid en rättegång. Varje år har Brottsofferjouren lokalt kontakt med ett par hundra gotlänningar.
Många som utsätts för brott, särskilt av en partner, skäms. Samtidigt kan de behöva råd för att veta vart de ska vända sig.
– De kanske behöver hjälp med att kontakta en psykolog eller ett försäkringsbolag. Man orkar ofta inte ta tag i något och då kan vi hjälpa till, säger Annelie Björkander.
Av de brottsoffer som Marianne Nilsson och Annelie Björkander har kontakt med har de allra flesta utsatts för våld, ofredande eller hot. Den stora majoriteten, cirka 70 procent, är kvinnor.
– Det handlar ofta om misshandel, som har skett hemma och av någon närstående, en sambo eller exsambo, säger Annelie Björkander.
Under årens lopp har det såklart funnits fall som berört henne extra mycket, särskilt om det funnits barn med i bilden.
– I början var det hemskt och fruktansvärt, då var det svårt att lägga bort det på kvällen, säger Annelie Björkander.
För att själv kunna hantera uppdraget som brottsofferstödjare internutbildas alla frivilliga och får regelbunden handledning av en psykiatriker.
Det är cirka 15 personer som är engagerade i jourverksamheten och som vittnesstöd. Både vittnen, målsägande och anhöriga kan få hjälp.
– Man pratar med vittnen som ska gå in i tingsrätten. De flesta som kommer dit har aldrig ens varit i huset eller på en rättegång, säger Marianne Nilsson, som får ta emot många frågor om hur ett förhör eller en rättegång går till.
– En del är rädda och kan tycka att det är obehagligt. Man får ofta tuffa frågor av försvarsadvokaten och då säger vi att man absolut inte ska ta det personligt, säger hon.
Brottsofferjourens omkostnader, som hyra och telefon, finansieras genom bidrag från exempelvis Region Gotland, Brottsofferfonden eller andra organisationer, men arbetet bygger helt på att frivilliga engagerar sig.
För Marianne Nilsson, som är socionom och har ett yrkesliv som socialsekreterare bakom sig, var det ett naturligt steg efter att hon gått i pension.
För Annelie Björkander var det delvis ett sätt att ge tillbaka.
– Jag har själv fått mycket hjälp när jag har haft stor sorg och jag vet vad hjälpen kan betyda, säger hon.