Flitiga nävar hjälptes under onsdagen åt att hissa agen upp på taken vid Bungemuseet. Agen hade Björn Jonsson slagit i en vät i socknen, och de färska stråna har en unik egenskap att tåla väder och vind, och dessutom att kunna flätas till hållbara band.
– Nå kummar de krok, vrålar någon uppifrån taket och en järnkrok i ett rep landar nedanför på marken.
Ronnie G.Lundin fyller kroken med ag, som snart far till väders där "byxkarlarna" tar hand om den.
– De lägger upp vidjorna, byxorna, så att de hamnar rätt. Byxkarlarna gör att taket ligger kvar och de är viktigast, säger han.
Täckating har levt kvar på Fårö, och därmed räddats åt eftervärlden. Den unika takläggningen är fylld av traditioner, som att visa sin uppskattning över värdfolket på gården. Matrasterna, gärna med rejäl kost som kalops, är uppskattade.
– Om man har fått bra med mat och dryck, öl, gotlandsdricke eller brännvin, då blir det en krans på toppen. Annars blir det en kvast, säger Ronnie G. Lundin och berättar att det senare bara har hänt en gång i täckarlagets historia.
Ett agtak håller en mansålder, om det underhålls och bättras på i toppen där röta först kan slå till. Flera av takläggarna har många år i branschen, men nya kommer till och för traditionen vidare.
– Jag är "byxpeika" och jag tycker att det är väldigt roligt att lära ut det här, säger Kerstin Blomberg och hälsar de flitiga eleverna i årskurs sex från Fårösundsskolan välkomna i arbetet.