När Leif Sudergard rensade papper efter sina bortgångna föräldrar hittade han adoptionshandlingar. Han var över 50 år och hade ingen aning om att hans mamma och pappa inte var hans biologiska föräldrar.
- Naturligtvis hade jag velat veta det tidigare. Kanske hade de tänkt berätta, men skjutit det framför sig, funderar Leif.
Vetskapen väckte tankar, men då, 1994, gjorde Leif ingenting åt det. Först när han släktforskade för några år sedan fick han lära sig hur han kunde hitta sina rötter.
Den 26 april förra våren postade han brevet till den kvinna som han trodde var hans biologiska mamma: Evy Svensson i Bunge.
Det brevet hade Evy längtat efter i 65 år, men när det kom blev hon handlingsförlamad.
- Det blev för jobbigt. Först tänkte jag inte svara.
En skam
Evy var bara 19 år när hon träffade en äldre man. De var ett par en kort tid, men när Evy fick veta att han både var gift och hade barn blev hon arg och gjorde slut.
Någon månad senare insåg hon att hon var gravid.
Året var 1943 och det var en skam att vara ogift och bli med barn. Ändå minns Evy det första halvåret med Leif som en fin tid. De bodde på Spädbarnshemmet i Visby och här fick hon den hjälp hon behövde, men när hon skulle klara sig på egen hand tornade problemen upp sig.
- Jag försökte att ha Leif med mig på arbetet, men till slut gick det inte längre.
"Så svårt"
Hon funderade på att lämna Leif till fosterhem, men visste att fosterbarn inte alltid hade det så bra. Adoption verkade vara ett bättre val.
- Aldrig hade jag trott att det skulle bli så svårt.
Evy tystnar och tårarna rinner en stund innan hon kan berätta om när hon lämnade ifrån sig sin 16 månader gamla pojke.
Evy ville säga att den nya mamman skulle älska Leif lika mycket som hon själv gjort, men kunde inte få fram ett ord.
Sista gången
Evy flyttade till Bunge, gifte sig och fick sex barn, men barnen fick inte veta att de hade en äldre bror.
En gång fick Evy se Leif på avstånd i Fårösund, men mamman styrde bort honom så att de inte skulle mötas. Det var sista gången de sågs.
- Att adoptera bort Leif kändes som det bästa jag kunde göra för honom, men jag har ångrat mig så mycket. Jag har alltid haft honom i tankarna. Jag visste när han började skolan och när han fyllde år och när han blev äldre funderade jag på om han hade jobb och om han hade fått familj.
Evy trodde att Leif skulle få veta att han var adopterad och hoppades att han skulle höra av sig. Eftersom Leif inte visste någonting blev det inte så.
- Jag trodde att han var arg.
Brevet
Men så kom brevet till slut. Efter två veckor tog Evy mod till sig och svarade.
Hon bad Leif om förlåtelse, men Leif var inte arg och förra sommaren knackade han på med en blombukett i handen.
- Jag trodde att det skulle bli en främling som kom, men det kändes att vi hörde ihop. Och det var så skönt när han kramade om mig.
Ny familj
Vid 67 års ålder har Leif fått en ny mamma - men också nya syskon.
- Jag som har växt upp i tron att jag var ett ensambarn fick plötsligt elva syskon: Sex på min mammas sida och fem på min pappas. Tio av dem är fortfarande i livet. Det kommer att ta ett tag innan jag har hunnit smälta allting, säger Leif.
Leif har besökt Gotland några gånger och nu har han hunnit träffa de flesta av sina syskon. Alla har välkomnat honom till familjen.
- Jag var lite orolig för vad syskonen skulle tycka men när jag ringde upp en av mina bröder sa han bara "tjena brorsan"!
- Hade jag vetat att de skulle ta det så här så skulle jag ju ha kunnat berätta för länge sedan, säger Evy.
För Leif Sudergard kan mötet med Evy och syskonen kanske leda till fler förändringar i livet. Han funderar på att flytta till Gotland permanent. Till dess njuter Evy av att åtminstone ha honom på besök.
Och mitt i samtalet stannar hon upp och utbrister:
- Leif. Vet du vad jag vill?
- Är det dags nu igen, skrattar Leif och ger Evy vad hon vill ha: En lång och god kram.