Titiyo cyklar Bungenäsvägen hem medan hela Stokcholm dansar. För drygt två år sedan flyttade hon med familjen till norra Gotlands väna somrar och karga vintrar.
DU&JAG
I låten ”Taxi” på senaste albumet ”13 gården” åker Titiyo Vasagatan hem över regnvåt asfalt, huvudet mot rutan medan hela Stockholm dansar.
”Kan du höja volymen snälla, den här refrängen är som nätterna jag minns”.
Men det där var då, en annan tid. Och frågan är vad hon egentligen minns?
Nu finns ingen asfalt och knappt någon taxi. På Bungenäs är det grusvägar, elcykel och ska det dansas får hon göra det själv.
Det är lite bipolärt närmast, där ute på udden, på juninattens allra sista utpost. De fria öppna vidderna, från betonghusets fönster syns hela världen; Östersjöns folie, cementtornet i Slite och där ovanför en måne att tala med.
Vackert, närande. Men det finns det andra också. Vintern och den rasande blåsten. Som hon har svurit åt den, fler svordomar är någonsin.
– Alltså fy fan, det knakar i huset när det tar i, trots att det är i betong. Och går man ut är det som om någon står och skäller ut en!
Vi pratar om det i den här intervjun. Om varför Stockholm plötsligt byttes mot permanentboende på just Bungenäs och hur livet kunde tänkas ha blivit om inte terrorattacken mot New York inträffat den 11 september 2001.
Men också om musiken. Hon är ju en otvivelaktig del i den svenska musikhistorien sedan 30 år. Den som inte bott under en sten kan inte ha missat anthems som ”Talking to the Man in the Moon”, ”Come Along” och ”Longing for Lullabys”.
Det har varit ett lågintensivt arbete, men någon måste göra det så därför sitter vi, till slut, i det lilla orangeriet intill huset på udden.
Ett och ett halvt år sedan första intervjuförfrågan, och mejlkonversationen har sedan dess nått längden av en normallång artikel.
Men skam den som ger sig. Varför har det tagit så lång tid att få till den här pratstunden?
Hon skrattar, mycket har kommit emellan, pandemitoppar, magsjuka, allt möjligt
– Jag tror på momentum. Saker och ting sker när det sker, när det SKA ske. Jag kan dra paralleller till musiken…det är värt att vara pank och äta spagetti med ketchup ett tag tills tillfället är det rätta. Allting har sin rytm, så tänker jag. Och jag är allmänt rätt sävlig, rör mig långsamt och så.
Du sa också, i telefon, att du gärna ville vara aktuell med något.
– Jamen så är det. Jag kan bli lite irriterad på en del som är med över allt bara för att synas, jag vill att det ska finnas ett fokus…och det finns det kanske nu. Att jag är här, faktiskt bor här på Gotland. Och så är det länge sedan jag ställde upp på någon intervju, så…
…nu är det momentum?
– Ja, precis, nu är det momentum.
Hantverkare som slipat köksbordet lika platt som omgivningarna.
När den här intervjun görs har Titiyo nyligen släppt låten ”Sharpened Knife” på strömningssajterna, ett samarbete med dj:n Paresse.
Hösten 2021 dök hennes omisskännliga röst upp i Thåströms ”Papperstunna väggar”. Hon har sedan dess gästat på fem av hans konserter.
– Vi hade snackat om att göra något ihop någon gång, så skickade han den låten; ”Lyssna och kolla om du känner något”. Jag satt där vi sitter nu lade direkt exakt de stämmor vi sedan spelade in, det kändes rätt mäktigt.
I sommar är hon aktuell på Stora Gåsemora på Fårö, den 26-27 juli har Bo Kaspers Orkester bjudit in henne och Magnus ”Weeping Willows” Carlson som gäst.
Nåväl. Nog med pop för stunden. Aktuell är hon dock alltid i Bungehallen i Fårösund och på sin elhoj längs den långa, raka vägen till det karga gamla militärområdet på udden.
Så det kan bli i livet.
Titiyo som med sin slicka soul är ett slags inkarnation av Stockholm har nu (vintertid) setts med gummistövlar och pannlampa, den vita pop-pälsen undanhängd i garderoben.
Det är en av hennes kompisars fel; ”Det finns tomter till salu, du måste dit, du kommer att älska det!”.
– Jag hade inte varit särskilt mycket på Gotland och det tog nog två år innan jag åkte hit. Men när jag såg tomten…wow! När jag stod här flög en havsörn över mig på låg höjd, det var tecknet. Jag tar den!
Så de byggde huset, hon och sambon Viktor som hon då just träffat, det var åtta sedan.
De pendlade till Gotland, för fyra år sedan utökades familjen med dottern Bibi som gick på en förskola i Stockholm de inte trivdes med.
– Vi fick en plats för henne på förskolan i Hellvi där ju Fjodor (från Ebba Grön) jobbar. Det är två år sedan nu. Vi hyrde ut lägenheten och flyttade helt enkelt hit.
Titiyo and the Spiders from Bungenäs.
För Titiyo var det en ny värld som öppnade sig, uppväxt i Solna och hela livet tillbringat i Stockholm. Även om hon, som hon betonar, också är hästtjej och inte ryggar för naturen.
Men det här var, och är, något annat än klubbar och regnvåt asfalt. Inte sämre, inte heller nödvändigtvis bättre men definitivt annorlunda.
”Berikande” är ordet hon använder.
Har du, här ute i havet, upptäckt sidor av dig själv som du inte visste fanns?
– Ja, att jag faktiskt tycker om att integrera med människor. Du vet, jag har suttit på (kaféet) ”Maffen” i Fårösund och pratat med locals som jag aldrig skulle gjort i Stockholm, underbara samtal!
Hon beskriver vi-känslan på orten, om hösten när turisterna rest hem. Hur de nickar åt varandra i affären; ”Det är vi nu, vi som är kvar”.
– Och jag har verkligen bestämt mig för att vara positiv och le mot de jag möter. Det hjälper! Jag lovar dig, le mot någon och du får ett leende tillbaka.
Vad finns i det här karga som fångat dig?
– Jag gillar det öppna, luftiga. Jag har gjort en del roadtrips i USA och åkt genom canyons…det här är lite samma sak, en vilda västern-känsla som jag tycker om.
Sommaren 2019 spelade Titiyo i S:t Nicolai-ruinen i Visby, i sommar spelar hon på Fårö tillsammans med Bo-Kaspers Orkester.
Hon berättar om vardagen, snart 55 och småbarnsmor – just detta faktum har avhandlats i media så det rundar vi i den här intervjun – tar på krafterna.
Det kan vara svårt att få vardagen att gå ihop med lämningar och hämtningar. Sambon är fotograf och jobbar bra från Bungenäs, Titiyo pular med sin musik. Och så ska allt vardagsbestyr flyta; hitta, handla, hinna.
– Jag kanske kunde skrivit mer, men jag vet inte…när det väl sker är jag på en annan plats än med familjen, det tror jag.
Momentum?
– Ja, precis, man får vänta ut låtarna.
Ett första steg mot ett nytt album har dock tagits, det finns idéer och samarbetspartners, en del är inspelat i Sandkvie i Visby. Hon vill bygga nytt, säger hon. En ny, organiskt pumpande ljudbild.
Vad, var, när och hur får tiden utvisa. Varför är redan besvarat. För att det är dags.
Senaste albumsläppet gjordes 2015, hyllade ”13 gården” där hon sjunger på svenska i ett textsamarbete med artisten och låtskrivaren Jonathan Johansson.
Förutom låten ”Taxi” finns där bland annat ”Solna”, en sång, nej, snarare en hymn, om uppväxten: Om första fyllan på Kaninholmen, om kärleken, somrarna vid vattentornet, Noice och Whitney, tunnelbanan hem och målade gångtunnlar, om Jenny och Maria, korta Kent och Kir.
De finns på riktigt, Jenny och Maria. Allt i den sången finns på riktigt.
Lyssna på den, du som läser! Den handlar om dig, mig, oss, alla kommer vi någonstans ifrån, alla har sitt Solna.
– Det där är tonårstid då Solna var min värld, när jag fortfarande var kär i grabben från Ritorp. Därför var det så fint att skriva om. Annars är jag inte särskilt nostalgiskt lagd.
Finns hon kvar i dig, den där tjejen som var du?
– Jamen det gör hon väl, på något sätt. Det eviga forskandet i tillhörighet och icke tillhörighet. Jag ville se ut som Jenny och Maria och framhävde inte alls mitt afrikanska arv (pappa från Sierra Leone, mamma från Halmstad). Och så gör jag än idag, försöker i alla sammanhang hitta ett ankare, ett ”vi”.
DU&JAG, Titiyo.
Titiyo, ja. Titiyo Jah. Gott klarar hon sig dock på enbart förnamnet, såväl namn som röst är ett varumärke.
Hon fick skivkontrakt innan hon hörts sjunga och landade ”Man in the Moon” med gung och jazziga sordintrumpeter i konungariket Sverige året 1989.
Med sin slicka soul tog hon, och dåvarande partnern och låtskrivaren Magnus Frykberg, ut en ny riktning inom den svenska musiken; pop, soul, jazz.
Det har gått drygt 30 år sedan dess, år med höga höjder och djupa dalar, limousiner och pantkassar, placering på Billboard-listan och stunder som närmast bortglömd då cashen hämtades in via gig i köpcentrum.
– Köpcentrum är det värsta, folk som inte bryr sig. Som tittar…vem är det där? Är det Kajo? Är det Loreen eller är det kanske hon, Zemya!
Citatet ovan hämtat från podcasten ”Hundåren”, där artisten och tidigare journalisten Tomas Andersson Wij intervjuar kollegor om bottenåren i karriären. Lyssna gärna på den.
Titiyo i S:t Nicolai-ruinen sommaren 2019.
Hon känner sig främst som en svensk och europeisk artist, turnéerna i Europa har varit många och långa, men satsningar har också gjorts på USA.
Som när jättehiten ”Come along” lanserades 2001, tio år efter genombrottet.
Det finns ett viktigt före och efter i samband med den lanseringen, den som faktiskt tvingades avbrytas i samband med terrorattacken mot World Trade Center. Skivmarknaden dog i samband med det.
Tack och lov, tänker hon idag.
Var och vem hade du varit idag om det där inte avbrutits?
Hon skakar lätt på huvudet. Antagligen inte här, på Bungenäs. För just då var hon på väg att gå sönder.
– Jag hade gjort Europa och sedan skulle vi över till USA. Jag var jätteflygrädd, hade blödande stämband av stressen, biologiska klockan havererade…om det där maskineriet dragit igång…det hade inte gått att stoppa, jag hade…ja, jag vet inte hur det hade gått.
Jo, det vet du!
– Jag hade nog inte fixat det, jag var helt slut.
Tänker du på det ibland? Hur det kunde blivit?
– Ja. Och att jag är tacksam att det inte blev av. Faktiskt. Neneh och Eagle-Eye (Cherry, syskon till Titiyo) har gjort den där resan och jag vet hur de mådde och hur det sliter. ”Jag är nära sammanbrott”, sa Eagle-Eye när det rullade.
Nej, hon ångrar ingenting i karriären, säger hon. Och även om det var tyst några år efter ”Come along” kickades hon så småningom åter ut i offentligheten genom samarbetet med Kleerup och inte minst låten ”Longing for Lullaby”.
Då drog det igång igen, toppar och dalar, du minns. En turnébuss full med grabbs …men så avväpnande härligt.
– Jag hade så kul, det var så roligt att vara ute igen.
Tidigare hade Titiyo inte bott någon annanstans än Stockholm. Det har hon nu.
Och här är hon i dag, Titiyo. Inristad i pophistorien och en almanacka som skjuter henne framför sig, vilket de förstås gör med oss alla.
Dagarna går, månaderna, åren. Det känns, säger hon. Och vi byter ämne.
Hur ser du på åldrandet?
– Jag har aldrig varit speciellt bekymrad förrän nu, på grund av omständigheterna. Småbarnsförälder med allt vad det innebär, det är länge sen jag gjorde en skiva, kroppen börjar kännas, jag har ont i ett knä…sådana saker.
Hon måste ta hand om sig, säger hon. Hon är inte ung längre men fylld av erfarenhet.
Hon väljer sina vägar, ledd av med- och motgångar och där momentum är viktigt. Det ska kännas rätt och det är en tröst, det kommer alltid en tid då det känns rätt.
Som när hon, Viktor och Bibi flyttade till Bungenäs. Vi återvänder dit nu, våren 2020, pandemin höll världen i ett grepp och gjorde valet att lämna storstaden mindre svårt.
Men det var inte bara det som var orsaken.
– Det var också något själsligt, ett behov att landa och samla tankarna. Att kunna yoga här vid brottkanten, att lyfta blicken och se långt.
Men, sticker hon inte under stol med, det har också varit ensamt. Ängsligt och isolerat. Mörker och den där jävla blåsten.
Behovet av ensamhet är för all del stort, men det ska ske på egna villkor.
– Allt tycka om att vara ensam i perioder innebär inte att jag gillar enslighet. Ibland har det känts lite syrefattigt här ute.
Och då tar du elcykeln till Fårösund?
– Haha, eller hur! Särskilt om vintern, i snö, motvind och mörker…då saknar jag Stockholm som mest.
Magnus Ihreskog fick hjärnsläpp när han satte denna rubrik. Yohio skulle det så klart stå. Johan Lyander skrev låten. Titiyo minns det, då misstaget spreds över nätet. "Jag skrattade gott".
För det finns en saknad i henne, absolut. Och Stockholm kommer det att bli framöver. När vet ingen, men sannolikt inga fler vintrar på udden. Inte om Titiyo får bestämma.
Periodvis har hon varit trött på Stockholm, men under åren på Gotland har staden fått en annan lyster.
– Jag uppskattar den på ett annat sätt nu, att allting finns nära. Jag älskar att lära känna nytt folk, vilket jag gjort här, men de är fortfarande bara bekanta.
Hon glömmer kärnan av sig själv om hon inte träffar sina närmaste vänner. Hon saknar dem, säger hon. Vänskap ger lugn i själen.
Kaffet urdrucket, the interview-mission completed, bara ett par frågor återstår:
Den där låten ”Taxi” som artikeln började med. ”Nätterna jag minns”, när hela Stockholm dansar.
Vad är det du minns, ta mig med till dina nätter då i en annan tid. Vad hände?
– Dans. Dans. Hela tiden dans, på klubbarna med blinkande lampor.
Vad kommer du fram i tiden minnas av nätterna här på udden?
– Dans här också, men utomhus under den klara månen.