På Grå Gåsen är ingenting som vanligt. Ett produktionstält med rekvisita, mängder med hyrbilar och lastbilar är prydligt undanstoppade i den ståtliga gårdens bakre skrymslen. Samtidigt börjar det bli en vana i Burgsvik. I femton års tid har inspelningarna av Så mycket bättre pågått.
– Det är bättre än någonsin nu. Folk undrar om det verkligen finns fler artister, men så dyker någon som jag upp, säger Simon Superti.
För han är främst känd som producent, något han också prisats för. Louise Lennartsson och Kerstin Ljungström är också två som snarare varit i kulisserna.
Simon Superti är ingen främling för Gotland. Han berättar om äventyr som inte kan berättas om och hans studioinspelningar i Visby. Efter att han förklarat att studion låg vid en affär, en stor parkeringsplats och en liten galleria är en kvalificerad gissning att det rör sig om den gotländska studion Musicano Music. Det är dock obekräftade uppgifter.
– Alla har en gotlandskoppling känns det som, säger Simon Superti och förklarar att alla deltagare har historier om ön.
Artisterna är trötta efter intensiva inspelningsdagar. Samtliga intygar att kamerorna rullar från tidig morgon till sen kväll. Trots det är det genomgående glada miner från samtliga. Dagens pressdag innebär avsaknad av tv-kameror, men desto fler intervjuer.
Louise Lennartsson, känd från popgruppen Estraden och under artistnamnet Lou Elliotte, vandrar från Aftonbladets reporterteam över till Helagotland, och det är på bekant mark hon går på. 2019 hade hon sin första spelning med just Estraden här, då hon var förband till Veronica Maggio.
– If I only knew vad som skulle komma, säger hon och berättar att låtar hon sjöng då nu framförts av andra artister på samma plats.
En av hennes bästa vänner är artisten Kerstin Ljungström som också medverkar i årets upplaga, något som gjort våren lite komplicerad.
– Jag har faktiskt lyckats hålla mig från att berätta att jag ska vara med. Men grejen är att det inte går att hålla hemlisar i musikbranschen. Så Kerstin och hennes tjej var på middag hos mig och frågade om jag hade något att berätta för dem. Då fick jag berätta.
När Kerstin sedan fick frågan från produktionen var samtalet till Louise inte långt bort.
– Hon frågade om jag var själv och att jag skulle gå utomhus. Jag skrek rakt ut och glömde att jag var bland folk, berättar Louise och skrattar.
Kerstin kom till Burgsvik under onsdagen men har redan hunnit med att avverka en hel del. Strax efter ankomst stod hon på scenen och framförde låtar innan det var dags att fira Dregens födelsedag.
– Jag körde också den gröna bussen till en loppis, glöm inte det, säger hon och skrattar.
Det är första gången hon är på Gotlands södra delar och hon berättar om upptäckten av Karlsöarna på taxiresan ner.
– Jag har varit ledare på popkollo uppe i Fårösund tidigare. Så har jag spelat med Victor Leksell på Kallis.
Hon kommer även stanna kvar på Gotland efter inspelningen tagit slut för att fira midsommar. Men vad de närmsta dagarna har att vänta vet hon inte än.
– Allt är en överraskning, vi vet ingenting. I går fick jag frågan "Sportar du?" från produktionen, berättar hon och skrattar
Solen strålar och tv-bilderna som kommer att basuneras ut i höst kommer skrika högsommar. Men verkligheten är snålblåst och så fort skuggan gör sig påmind blir det direkt kallt. Därför har Arja Saijonmaa tagit skydd inne i produktionsladan. Kaffetermosarna står på rad och en jordgubbstårta står uppdukad, det har firats födelsedag tidigare. Arja Saijonmaa tar för sig och är lika mån om att samtliga runtomkring också ska göra det, om de skulle vilja. Sedan slår hon sig ner i värmelampornas dova sken i den dunkla träladan.
– Jag har en mycket kär relation till Gotland, jag har varit i många kyrkor och spelat.
Seinabo Sey smyger in i ladan och avbryter Arja med en stor och kärvänlig kram. Hon är en av artisterna som redan avverkat sin medverkan i programmet och ska nu vidare till Sandkvie Studio för att spela in låtar. De två artisterna står länge och håller om varandra och gör planer för framtiden. För några dagar sedan var de främlingar.
– Det är väldigt känslomässigt. Man delar varandras låtar och det är så mycket hjärta och smärta som sitter i låtarna. Det är som att alla inälvor och känslor ligger på bordet framför oss.