Det sitter en man vid Vivlings i Hellvi och skriver. Han heter Anders R Johansson.
Han har suttit där sedan 1984 och skrivit tidskriften Haimdagar, som jag får hem i brevlådan ett varierande antal gånger per år. Alltid lika imponerad. Bakom varje artikel, varje notis ligger ett gigantiskt forskningsarbete i olika arkiv. Om det Gotland som en gång var.
Men nu har det varit tomt i brevlådan en tid och jag har undrat om Anders blivit sjuk, eller om jag glömt betala prenumerationen. Men nu vet jag:
Senaste numret har anlänt. 226 (!) sidor om ”Gotland och nazismen 1928-50”. Under de här åren var Gotland Sveriges brunaste län tre val i följd! En fantastisk dokumentation som Anders gjort tillsammans med Mickael Lundgren.
Jag har inte läst allt, bara skummat igenom listorna med namngivna nazister, i hopp om att inte hitta någon närstående släkting. Hittills lugnt på den fronten. Det ”Bruna bältet” sträckte sig från östra Visby fram till trakten runt Katthammarsvik och några ”satelliter” söderut.
Av de tre gotlandstidningarna var Gotlands Allehanda mest tyskvänlig, Gotlands Folkblad var ”anti”. Vilken sida Gotlänningen, böndernas tidning, stod på framgår inte.
Tips: Anders R Johansson kommer garanterat att stå på så gott som varje höst- och julmarknad och sälja sin tidning.
”Elände, elände...” Så långt hann jag skriva om min frustration över den usla svampsäsongen här på Storsudret. In i huset kom då min äldsta dotter med två kassar svamp. Champinjoner och smörsopp. Det blev soppa till kvällen och resten nerfruset för kommande festmåltider.
Gretas gamlingar växer.
Tanterna, kvinnorna på Storsudret, som vill visa att unga Greta Thunberg inte är ensam i kampen för ett bättre världsklimat, har nu fått efterföljare i Stockholm (6 platser) , Umeå, Timrå, Habo och på Väddö och Orust.
Varje fredag samlas de utanför sina närbutiker (i Burgsvik Hoburgshallen) och sprider budskapet: ”Gör nåt innan det är för sent!”
På Hundlausar, ett bostadslöst område mellan Burgsvik och Vamlingbo, finns tre restaurerade väderkvarnar, ett lambgift och en regional återvinningsstation. I övrigt öde.
På den välskötta återvinningen har personalen under cirka fem år tagit hand om alla dumpade nallebjörnar och skapat en liten utställning. Med åren har det blivit åtskilliga nallar, cirka 150 stycken. Ett populärt fotoobjekt och till stor glädje för medföljande barn.
Men så en dag kom ett påbud från Regionen i stan. Nallarna ska bort! Och bort kom de, barnen blev ledsna och en del vuxna förbannade. Någon förklaring har inte lämnats.
– De skulle bara bort! säger Agne Widén, en av de anställda vid återvinningen.
Hoppas kyrkobesökarna i Visby visar sitt missnöje och slutar gå i kyrkan, i protest mot att kyrkorådet sparkat populära och orädde domprosten Mats Hermansson.