Sture och Maja Lind i butiken i Hamra. "Allt" fanns bakom disken; från mjöl till hästskor.
DU&JAG
Den 3 november 1985 gick gruppen Di Sma Undar Jårdi direkt upp på Svensktoppens förstaplats med låten ”Snabbköpskassörsken”, titeln stavad just så.
Maja hade ingen aning om att den var på gång, inte i sin vildaste fantasi kunde hon heller ana vilken uppståndelse den skulle skapa.
– Jag höll ju till i vår butik, inte visste jag något om det där. Och så plötsligt kom den ena tidningen efter den andra och skrev och tog bilder, säger hon.
För så var det. Maja Lind drev affären i Hamra tillsammans med maken Sture. Tvärs över byvägen bodde, och bor alltjämt även om butiken sedan länge är nedlagd, Göran Ringbom, vid den tiden rosslig röst i Di Sma.
Vi ska återkomma till den där omtumlande, men roliga, tiden i den här intervjun.
”Snabbköpskassörsken i kvarteret där jag bor, hon ler så vackert och min kärlek är så stor, jag går och handlar flera gånger varje dag, hon tar betalt och jag känner mig så glad”. Den enda låt jag nästan skrivit själv, säger Göran Ringbom. Vi kommer till det också.
Förra veckan, den 7 juli, fyllde Maja 90. Visst är det märkligt, vart har alla åren tagit vägen?
Från en tid när det bara fanns en bil i Hamra, till nu när man med fickdatorns hjälp kan nå hela världen.
– Ja, jag kan verkligen inte förstå det, säger hon och plirar med sina pigga ögon, där vi sitter på hennes uteplats i det som en gång i tiden varit mejeri. Tänk vad tiden gått.
I 13 år har hon haft lägenheten i Burgsvik, hon kunde inte ha det bättre, säger hon.
– Här, förstår du, var det en lastbrygga förr och där borta, där det är lägenheter nu, säger hon och pekar över gården, där var stallet. Där jag har sovrummet var det ostlager. Fast det där är länge sedan.
Hon hade önskat sig ett stort kalas på sin årsdag, men så blev det inte. Istället blev det tre mindre fester. Bland annat har Hamra bygdegårdsförening uppvaktat med en liten skrift om hennes liv.
När vi ses är barn och barnbarn kvar. De vill ha henne för sig själva, ”annars hinner vi ju inte prata med dig” som de säger.
Nittio år, Maja. Vad gör du om dagarna?
– De försvinner fort, skrattar hon. Det finns alltid saker att sysselsätta sig med. När pandemin kom plockade jag fram alla mina foton, sorterade och satte in i album. Då fick jag ju tid. Ibland skriver jag några rader och skickar brev. Så problem att sysselsätta mig, nej, det har jag inte.
Maja föddes 1931, mamma var från Burgsvik och pappa från Visby. Han arbetade på Gotlandsbanken i Stockholm så Maja kom att växa upp där, i Högalid på Söder.
När hon var åtta år kom kriget, det skapar än i dag obehagliga minnen. Mörkläggningen, flyglarmen, dess tjut kan hon höra ända hit, genom åren till det lågmälda Burgsvik.
– Vi hade en bekant från Estland som berättade hur det var där, så jag var jätterädd att kriget skulle komma till oss.
Ljud, lukter, känslor sitter djupt, minnena av hur familjen tog skydd i källaren när sirenerna tjöt.
– Jag var nog alltid lite rädd de där åren. Jag var ju så liten.
Med tiden fick Maja kontorstjänst knuten till det som i dag är Skatteverket. Kanske kunde det med tiden fått henne flyga ut mot helt andra öden.
Jag frågar om hon ibland tänker så:
Tänker du på hur det kunde blivit "om inte”?
– Ja, det kan väl hända, gör inte alla människor det, tror du? Men ändå, jag hade inte velat byta. Inte en sekund har jag velat något annat än hur det blev.
Så hur blev det då? Jo, varje sommar var familjen på Gotland och inom Maja fanns en ständig längtan till barndomens sommarmarker.
När pappa dog, då Maja bara var 16, flyttade mamma och sex år yngre systern Eva – som i dag bor i Huddinge – åter till ön i havet.
Maja kom något år senare, vi skyndar genom åren här. Hem. Till Sudret. Hem till Sture. Sture Lind.
– Sture, ja, säger Maja. Vi hade träffats en sommar när jag följde med en kamrat för att ”se brud”, som man sade. Bröllopet var förresten vid det som är Grå Gåsen i dag, då hette det Pensionat Botvide.
”Där borta står några grabbar från Hamra” viskade Majas kamrat. ”Ska vi inte gå och hälsa”…och på den vägen är det, efter ett antal år gifte de sig och fick småningom en son, Anders.
1999 lades butiken i Hamra ned, Maja Lind tillbringade 49 år av sitt liv där.
Men inte nog med det. Hon fick också en affär. Den i Hamra.
Stures pappa Martin hade startat den 1928 men när Sture strax efter Majas flytt till Gotland blev sjuk i TBC fick hon frågan om hon inte kunde hjälpa till i affären.
Det kunde hon. Det var 1950. Och sedan tog hon sig inte därifrån förrän butiken slog igen 1999 av bristande kundunderlag. Men också för att Sture gått ur tiden (1992) och Maja inte orkade längre, 68 år bliven.
Ett helt långt yrkesliv som handlare, bättre kunde hon inte haft det. Många fina år, många fina kunder, flera av dem blev med tiden nära vänner.
– En del kommer och hälsar på ibland. En av dem är 97 nu, vi ses och pratar en stund då och då.
1950, det var andra tider. Fotogen och gasol till belysning, om vintern sågades isblock som sedan lagrades i sågspån för att användas i isskåp under sommaren, ett slags förlaga till kylskåpet.
Först året därpå kom elen till socknen vilket invigdes med en ljusfest.
I lanthandeln fanns allt. Kaffe, spik, sytråd, falukorv, garn, hästskor, mycket spring i trapporna blev det, till vind och källare.
– Det är väl det som satt sig i kroppen, man bar tungt och sprang upp och ner, säger Maja som i dag är krum och har svårt med ryggen, men i tanken alltjämt är briljant.
Under alla år bodde de i en lägenhet ovanför affären. När de var lediga for de till den lilla stuga vid Vändburg som Sture lät bygga. Det var avkoppling. Än i dag finns den i familjen, nyttjad av barnbarnen.
Trots att Maja alltså växte upp i Stockholm är Sudret platsen i hennes hjärta. Hon pratar så gott om sammanhållningen i trakten.
Men också för att hon blev så väl emottagen av bygdens folk när hon kom från Stockholm.
– Det var inte givet. Jag pratar ju inte gotländska, men allt gick så bra, så bra.
Men 1999 lades alltså affären ner, vi skyndar som sagt genom åren här. Sedan dess har Hamras närmaste butik varit Hoburgshallen i Burgsvik, som i dag försörjer hela trakten med matvaror.
Di Sma Undar Jårdi i maj 1985, ett halvår innan det stora genombrottet.
Men så var det alltså det där med kändisskapet.
Utan att hon någonsin sökt sig till rampljuset blev hon, från en dag till annan under allhelgonahelgen 1985, snabbköpskassörska för ett helt folk.
Då, den 3 november, gick Di Sma Unda Jårdi direkt upp på Svensktoppens förstaplats, före Sten&Stanleys ”Dra dit peppars växer” och Pernilla Wahlgrens ”Svindlande affärer”.
”Snabbköpskassörsken” låg sedan kvar på listan i 27 veckor och fick en hel befolkning att sjunga om kvinnan där inne: ”På dagen tar jag ledigt från mitt jobb och hälsar på, det kan bli en liter mjölk ibland blir det två, att få gå till hennes affär och få höra hennes röst vibrere, ska det vara nånting mere?”
Krukmakaren Göran Ringbom, vid Di Smas sångmick och med dragspel på magen, bodde, och bor alltjämt, mitt emot butiken.
Han sprang där med barndomens skrubbsårsknän och när han sedan kom att driva Hamra krog var det alltid något som behövde kompletteras.
– Det blev som mitt kylskåp, jag kunde vara där fem, tio gånger om dagen. Varje gång sa hon just de där orden; ”ska det vara nånting mera?”, säger han när jag ringer upp.
Hur var hon, Maja? Eller snarare är. Vem är hon i dina ögon?
– Oj, vilken fin människa. Underbar. Det finns inget ont någonstans, en rakt igenom god och positiv person. En medmänniska, helt enkelt. Vi kom att ha mycket roligt ihop.
Vilka är de egentligen, alla det sjungs om. Vem är ”Kristina från Vilhelmina” och ”Byns enda blondin”. Och ”Claes-Göran” som en ung Lill-Babs i visan var kär i? Vem var Pugh Rogefeldts ”Dina linga Lena”? Ingen och alla har han förklarat. Men ändå…vilka är de!
När ”Snabbköpskassörsken” från ingenstans gick upp i topp på landets hetaste lista bokade rikstidningarnas journalister flygbiljett till Gotland.
Maja blev minst sagt överrumplad när kameror och reportageblock vällde in.
– Jag hade ingen aning om det där, rätt som det är kom alla tidningar hit. Men det vara bara roligt, allt det där var bara kul.
Hon hämtar ett stort rött klippalbum, där finns allt sparat: Reportage, löpsedlar, foton, brev, vykort.
För det var inte bara tidningarna som hörde av sig, även privatpersoner skrev små fina brev. Många ville ha autografer.
Också turistbussarna började ta vägen via drottningen av Hamra och besökarna köpte bitsocker och havregryn, hållbara varor där det kunde finnas plats för en skriven hälsning.
Hon bläddrar bland pärmens blad:
– Det här är nog det finaste av allt, säger hon och visar ett vykort med en isbrytare.
Det var Bertil Thorfinn, kapten på statsisbrytaren Oden, som skickat en hälsning från Nordpolen till ”Fina butiken” i Hamra. Trots bristfällig adress gick det fram, så välkänd var hon.
I november 1991 fick "snabbköpskassörskan Maja" en hälsning från Nordpolen.
Maja blev rent av ett så känt ansikte att hon vid ett tillfälle av företagarföreningen blev inbjuden att resa till Göteborg för att marknadsföra Gotland tillsamman med grabbarna i Di Sma.
Det kom att bli några minnesvärda dagar.
– Oj, det var roligt. Vi fick bo på hotell och de tog med mig på en pub. Det var första gången jag var på en sådan. Enda gången också, tror jag, skrattar hon.
Även för Göran och de övriga i bandet – Janne Bertholdsson, Hasse Tholin och Thomas Österdahl – ändrades världen. Plötsligt hade de en hit och gav sig ut på rikstäckande turné.
De lockade folk i mängd och drog kundvagnar i landets alla lokaltidningar.
"Snabbköpskassörsken" var en låt som ingen egentligen ville sjunga, de tyckte inte den var någon vidare. Budet gick till Göran, ”Du får ta den” och då gjorde han det.
– Och det blev ju rätt bra, den har levt sitt eget liv, skrockar han. Det är den enda låt jag nästan har skrivit!
För så är det. Långt senare, 2002, blev det offentligt att artisten Tomas Ledin är låtens upphovsman. Inte ”Jonas Moberg” som det står på skivetiketten.
Ledin är kompis med såväl Ringbom som Bertholdsson sedan tidigt 70-tal, han producerade deras första album och var även bekant med den lilla butiken i Hamra som Göran berättat så gott om.
Däremot träffade han aldrig Maja.
– Nej, vi har aldrig träffats. Men han har vinkade till mig i tv en gång, berättar hon.
Snabbköpskassörskan Maja Lind.
Så glad är hon för det som hände, då för snart 36 år sedan. Det satte guldkant på livet, även om hon alltså aldrig längtade till de fina salongerna.
– Ja, kan du tänka dig så det blev! Fast nu är det ett tag sedan det skrevs något. Men det finns plats kvar i urklippspärmen, det får väl bli det du skriver som jag klistrar in nästa gång, säger hon.
Efter intervjun står hon på verandan och vinkar.
– Det gör jag alltid när jag haft besök. Tack för att du kom, det var så trevligt, så. Hej då.