Livet går vidare, menar Tore Gannholm som har stora planer på forskning och nya böcker om Gotlands plats i historien.
Fåglarna sjunger vackert i den grönskande skogsdungen i Burs. Om det inte vore för branden hade det varit en idyll.
– Allt det vita är böcker, säger Tore Gannholm och pekar ut över brandplatsen.
Hela hans hem, i huset som stod klart 1972 och som sedan dess har varit hans fasta punkt i livet, blev lågornas rov på morgonen den 4 april.
– Jag låg i soffan och såg morgonprogrammet på tv. På bordet hade jag en järnställning med ett värmeljus, säger han och berättar hur han lämnade rummet för en kort stund för att gå på toaletten.
Något, kanske ett vinddrag, fick elden från värmeljuset att sprida sig. Allt gick mycket snabbt.
– När jag kom ut från toaletten var det full brasa, säger han och berättar att han bara fick med sig kläderna han hade på sig, en skjorta och ett par kalsonger, och själv försökte släcka branden utifrån.
När räddningstjänsten från Hemse, Klintehamn, Visby, Burgsvik och Garda kom till platsen brann det med öppna lågor från köket. Tore visar var han satt i en fåtölj och såg på.
– Brandkåren och halva poliskåren kom hit. Jag fick följa med i ambulans för kontroll, först till vårdcentralen i Hemse och sedan till lasarettet i Visby, säger han och berättar att han var ”hemma” redan samma kväll igen.
Räddningstjänsten kunde med hjälp av vatten rädda de mindre byggnaderna och uthusen på platsen.
Första veckan efter branden bodde han hos sin bror på gården intill, sedan dess i friggebodar på sin egen tomt.
– Det var bara att acceptera det som hänt. Jag har stora saker på gång, säger Tore Gannholm, för många gotlänningar känd som historiker och författare.
Hittills har han gett ut ett mycket stort antal böcker, som han själv sålt på bland annat de gotländska marknaderna.
– Min första bok, ”Gutarnas historia”, kom ut 1990, säger han och berättar hur han fram till dess hade jobbat som resande för Atlas Copco:
– När jag kom till 100 länder slutade jag att räkna.
Branden på morgonen den 4 april tog Tore Gannholms hem och bibliotek. Han är fast besluten att bygga upp sitt hem igen och bor nu på 15 kvadratmeter i en friggebod på tomten.
Tore Gannholm har specialiserat sig på forskning kring de tidiga gutarnas handel och resor österut. En inspiration han fick med sig från uppväxten, på farfars gård vid Amunde i Burs.
– Mitt historiska intresse fanns i modersmjölken. När jag var sex år hade farfar häst och vagn och ingen bil, säger han och berättar hur de gamla de mötte när de åkte runt i socknen berättade om avlägsna forntida släktingar, för mer än 1 000 år sedan, som for österut.
I Burs fanns Stavars skatt, 500-talets Beowulf och en historia som var ständigt levande och närvarande. Efter studier på Göteborgs universitet skrev Tore Gannholm ”Gutarnas historia” på bara tre månader.
– Den har sålt i 7 000 exemplar, säger han och berättar hur felaktig han menar att den gängse bilden varit av gotlänningarnas roll i historien.
Branden tog Tore Gannholms lager med flera tusen egna böcker. På en förkolnad sida har hans namn klarat sig från lågorna.
Inte sällan har Tore Gannholms forskning ifrågasatts av västerländska traditionella forskare.
– På historiska museet gjorde var och en sitt, och ingen plockade ihop allt i ett sammanhang. I Sverige var det jag skrev jävligt kontroversiellt, säger han.
Ett par år efter sin första bok fick Tore Gannholm kontakt med den kände svenska industrimannen och arkeologen Gad Rausing, vars familjeföretag grundat imperiet Tetra Pak.
– Jag scannade allt jag hittade om Gotland och vi brevväxlade och diskuterade, och hjälptes åt inom forskningen. Den brevväxlingen tänkte jag bara veckan innan branden att jag skulle ha fotograferat av. Breven är nog det jag saknar mest efter branden, säger Tore Gannholm.
Här är järnljusstaken där värmeljuset stod, som orsakade branden den 4 april.
Genom att samarbeta med Gad Rausing och andra kunde Tore Gannholm lägga sitt pussel och testa olika modeller.
– Helt plötsligt hade jag bilden klar för mig, säger han om Gotlands roll i historien.
Med över 30 års idogt forskande och resande i länderna österut och ner mot Svarta havet är Tore Gannholm som en levande historiebok. Han berättar om folkslaget varjager och om Gardariket, där gotlänningar och dess ättlingar redan på 800-talet var ledare.
– Gotland var en ekonomisk stormakt med prinsar i Gardarike, med lokalt styre under mongolerna och kvar till slutet av 1400-talet, säger han och berättar historien om trumpetaren i polska staden Krakows domkyrka.
I Mariakyrkan spelas en trumpetmelodi som kallas Hejnal mariacki varje timme, dygnet runt, åt alla väderstreck från kyrkans torn. Melodin avbryts hastigt, för att hedra trumpetaren som på 1200-talet blev skjuten när han spelade melodin i samband med att staden blev anfallen av mongolerna.
I ett durkslag silar Tore Gannholm det som varit hans hem, med måga minnen och ännu fler böcker.
När Tore Gannholm fortsätter att berätta om sitt spännande liv, åren i Sydafrika och Zambia, jobbet i unga år för UD på ambassaden i Monte Video, då upphör tiden.
Vid 83 års ålder har han inga planer på att sluta forska och skriva. I höst kommer hans nästa bok ut, om Ryssland efter Jeltzin, och i slutet av maj åker han till S:t Petersburg för att träffa två experter på Eremitaget.
Även om branden i Burs tog hela hans Gotlandicabibliotek, och stora lager med egna böcker, finns all forskning kvar i databaser på internet. Sajten Academia.edu följs av mer än 200 miljoner akademiker, nära 9 miljoner av dem med historiskt intresse.
– Jag följs av historiker på i stort sett alla ryska universitet, och studenter från 52 länder, 40 nya varje vecka – det är väl häftigt, säger Tore Gannholm.
Böcker ligger surrealistiskt utbrända med sidorna pulveriserade till aska.
Han förklarar att han inte har några planer på att lugna ner tempot för att bli pensionär.
– Jag har redan klarat av pensionärslivet. Det har jag bakom mig, säger han och berättar hur han och hustrun Ingela redan i 60-årsåldern började åka på pensionärsresor och kryssningar till Alaska och andra häftiga platser.
Under en resa med barnbarnen till Kreta 2008 snorklade Ingela, när hennes halspulsåder plötsligt sprack.
– Hon skulle opereras, men vi hann ta farväl. Det sista Ingela sa till mig var att hon ville ha en god puss, sedan kunde vi gå vidare, säger Tore Gannholm och berättar hur han sedan Ingelas död ägnat i stort sett all sin tid åt forskningen.
Tore Gannholm visar det lilla som kunnat räddas från branden. Förkolnade bestick, några skulpturer från olika länder, samt porslin, hör dit.
Arbetet pågår just nu med att reda upp allt efter branden. Med ett rött durkslag i plast silar Tore Gannholm själv all aska och förkolnade delar av vad som varit hans hem.
– Det ska ta ett år ungefär att få upp huset igen. Det är rätt mycket byråkrati, men det sköter försäkringsbolaget, säger han.
I askan syns böckerna ännu ligga sida vid sida, som grå kvarlevor. Petar man på dem faller de ihop till pulver. Några skulpturer från resor i Mexico och Sydafrika har klarat sig bättre.
– Livet går vidare. Jag hade minst 2 000 exemplar, kanske 3 000, av min bok ”Gutland varjagernas hem” från 2017 kvar. Nu brann allt upp och jag måste trycka upp nya, säger han.
Kanske går några av besticken att putsa upp igen, inte mycket finns kvar efter branden.