Bo Rehnberg startar sin golfbil som ljudlöst rullar iväg i full fart ut mot banorna på Kronholmen i Västergarn. Han jobbar nu mera som banskötare och har precis släppt sin nya bok ”Har aldrig varit lyckligare – En grön greenkeepers dagbok”. Boken, som han gjort i samarbete med fotografen Jacob Sjöman, började han skriva när han var helt nyanställd. Nu har han jobbat som geenkeeper på det som han kallar för ”världens vackraste golfbana” i över ett år och är inte riktigt lika grön längre.
– När jag började kunde jag ingenting, säger han.
Han har kört otaliga mil med teeklipparen och halvpiruetterna, som krävs för att vända den tunga klipparen var femtonde meter, sitter i ryggmärgen.
Det där med att han inte kunde någonting när han började är inte riktigt sant. Han hade nämligen massor av erfarenhet men inom en helt annan bransch.
Turen går upp och ner för backarna längs den vackra kusten i Västergarn. Sedan kör Bo Rehnberg in golfbilen i klubbens maskinhall och stänger av elmotorn. Luften står still och är fylld av dofterna från olja och gräsklipp. Fortfarande sittandes på golfbilens vita skinnklädda säte börjar han berätta om sitt tidigare jobb för Gotlands filmfond och hur det gick till när han för fem år sedan fick veta att hans kontrakt som vd inte skulle förlängas. Beslutet togs av filmfondens styrelse med Per Lindskog som ordförande.
– Man ville omorganisera och de sa att de skulle anställa mig igen när omorganisationen var färdig och de visste hur det skulle bli. Men de hörde aldrig av sig. Efter ett halvår insåg jag att jag skulle bli avpolletterad, säger han.
Han har växt upp ett stenkast bort i Västergarn men flyttade från Gotland när han var 17 år. Nu har han köpt tillbaka huset som han bor i tillsammans med sin fru och två barn.
– Jag är uppvuxen på 70-talet och tog lustbeformade beslut, jag har aldrig haft en tanke på karriär, säger han.
Av en rad olika tillfälligheter hamnade han på scenskolan, gick Calle flygare teaterskola och startade en egen teater i Stockholm. Sedan dök ett ledigt jobb upp på Romateatern och Bo Rehnberg, som tog jobbet, flyttade tillbaka till Gotland. Efter omorganisationen på filmfonden fortsatte han att jobba några månader med olika med investeringar som gjorts i filmprojekt sedan fonden startade.
Därefter uppstod ett glapp då Bo Rehnberg stod utan fast jobb.
– Det var ett rätt bittert glapp. Jag var över 50 år och det var ingen som ville ha en 50-åring. Jag sökte över 50 jobb och det var väldigt många som jag aldrig fick svar från, jag tror att det bara var en eller två som hörde av sig, säger han.
Trots sin mångåriga erfarenhet och kunskap inom filmbranschen var det stopp.
– Man funderar, vad fan är det här, vad är det som är fel. Det är klart att det är svårt när man har en massa kunskap som inte tas till vara på.
Han startar golfbilen och kör ut och parkerar i solen som, trots att det är oktober, fortfarande värmer.
Efter att han lämnat jobbet på filmfonden startade han ett projekt som sedan rann ut i sanden.
– Jag hade ett stort projekt som aldrig blev av, säger han.
En vän sa då till honom att det var bättre att söka jobb på golfbanan.
– Då sökte jag jobbet här i princip samma dag, säger han.
Som grön greenkeeper började han skriva små betraktelser ur sin nya vardag på golfklubbens facebook-konto. Det är de korta dagboksanteckningarna som ligger till grund för boken.
– Boken handlar inte så mycket om golf utan om en arbetsplats, säger han.
Han skriver med värme om sina kollegor, om hur vinden piskar från sydväst på hål 18 och om hur barnsligt lycklig han kan bli av saker som en storm och flygande saltstänkta droppar som piskar och river i skinnet.
Plötsligt beslutar sig Bo Rehnberg för att det är dags att åka igen. Med en reporter på flaket och fotografen bredvid sig i golfbilens framsäte bär det av mot klubbhuset, åter i en rasande fart.
Trots att det är en vanlig vardag är banan full av folk och Bo Rehnberg hejar på kollegor och golfare när en kvinna plötsligt ropar till. Han har styrt in på en green och ser inte den lilla vita golfbollen som landat några meter från ett av hålen. Med en snabb manöver har han, till allas lättnad, avvärjt faran och styrt bort från bollen utan att den flyttat sig.
Nu handlar vardagen om att sanden i de 103 bunkrarna ska vara fluffig och kanterna slätade. För banarbetarna startar arbetsdagen när solen går upp, vilket innebär tidiga morgnar och ofta ganska tunga arbetsdagar med fysiskt arbete.
– Tuttarna hänger inte längre, jag gick ner åtta kilo förra året, säger Bo Rehnberg och krattar skrattandes bort en gren som ramlat ner i en av bunkrarna.
Åter vid klubbhuset tar han en kopp kaffe, tänder en cigarett och slår sig ned på restaurangens uteservering med utsikt över fyren och havet. Han dementerar inte att han är lycklig men säger att harmoni är ett bättre uttryck.
– Det är en väldig skillnad att jobba här mot att sitta på ett kontor. Man är den människa man är, men man blir mer harmonisk när man jobbar utomhus. Lycka handlar väldigt mycket om att vara i stunden, man översköljs av det, sen är det borta lika snabbt igen. Men min fru kan se att jag mår så mycket bättre i livet, säger han.