Tobbe Stenbom har tagit sig till franska Chamonix för att springa 17 mil och dessutom 10 000 meter höjdmeter. "Det handlar om att komma bortom sig själv", säger han.
DU&JAG
I de franska alperna på gränsen mot Italien ligger Europas högsta berg Mont Blanc.
I regn och snö, storm och solsken står hon där, med toppen 4809 meter över havet, den vita damen, ”La Dame Blance”, som hon också kallas, omöjlig att besegra…eller kanske inte.
Just nu gör gotlänningen Tobbe Stenbom ett försök, som deltagare i det 17 mil långa och inom ultralöpningen centrala loppet UTMB, Ultra Trail of Mont Blanc.
17 mil på längden alltså, dessutom drygt 10 000 höjdmeter att tillryggalägga.
På fredagseftermiddagen gick startskottet i Chamonix, när den här artikeln publiceras är han alltså i full gång i bergen för att så småningom, förhoppningsvis, också ta sig mål i den lilla franska alpstaden.
När intervjun görs är det några dagar kvar till avresa och en dryg vecka till start och Tobbe – som arbetar som socialpedagog på Södervärnskolans högstadium – är fylld av ödmjukhet inför uppgiften.
Frågan varför – ”Varför utsätta sig?” – är både given och inte given.
Given för alla som inte förstår hur denna sträcka ens är möjlig att genomföra. För Stenbom och hans gelikar är det närmast en icke-fråga.
– Att springa den här typen av lopp är att känna sig fri, aldrig annars kan livet vara så okomplicerat. Det handlar om att ta sig från A till B, ingenting annat. Inga räkningar, inga mejl att svara på…det är en typ av beteende som är nedärvt genom evolutionen, funderar han.
Idrott är det, definitivt. Hela världseliten inom ultramaraton finns bland de 2300 på startlinjen, segraren brukar klocka in på runt 21 timmar.
Maxtiden är nästan två dygn; 46 och en halv timme.
Förutom löpning är det filosofi och meditation. Om inte människan kunnat springa hade hon inte överlevt som art, kanske är det den traditionen Tobbe Stenbom och alla andra inom ultrasporten förädlar.
– För mig handlar det inte i första hand om att klara en viss tid, det handlar om att vara här och nu, att genomföra loppet och ta mig i mål.
Känslan då, tror du?
– Jag kommer att vara helt färdig, men så lycklig. Aldrig kommer man så nära sina känslor som inom ultralöpning där man gräver så djupt inom sig själv.
Ultra Trail of Mont Blanc, UTMB, hölls första gången 2003. På fredagen startade årets 17 mil långa bergsmaraton i Chamonix med gotlänningen Tobbe Stenbom på startlinjen.
Vi ska så småningom ta oss till Ala i den här texten, till krogen ”Sjömagasinet” i Göteborg och till Tobbes mörkaste tankar när livet varit tufft…
…men först vistas vi ytterligare en tid i Chamonix, den franska staden vid Mont Blancs fot där ultraveckan är en riktig folkfest. Mora under Vasaloppsveckan är en svensk motsvarighet.
Massor av distanser erbjuds, Stenbom tar sig an det största kraftprovet.
Så här före start, vad ser du mest? Möjligheterna eller svårigheterna?
– Möjligheterna, helt klart. Jag kan inte se framför mig att jag inte skulle ta mig i mål. Samtidigt har jag en stor portion ödmjukhet, det tror jag krävs. Tricket är…
…ja, vilket är tricket. 17 mil framåt, en mil uppåt…vilket är tricket?
– Att njuta av att faktiskt vara där, av upplevelserna, av att dela dem med andra löpare och de som följer med mig som stöd, min flickvän Linda, Tobbe Söderman och hans Viveca…att göra det tillsammans, det är stora insatser men också känslor det handlar om.
I februari fick Stenbom veta att han fått plats på startlinjen, det krävs genomförda 16-milalopp och dessutom tur i ett lotteri.
Sedan dess har fokus inte minst varit att samla höjdmeter.
32 095 stycken har det blivit så här långt, i Lotsbacken eller vid Snäck, upp och ner, upp och ner, men kanske allra mest på löpbandet hos Friskis&Svettis.
Att ta sig uppför kräver sin man och kvinna, men egentligen är det nedförslöpandet som sliter mest.
– Upp kommer man alltid, man kan springa eller gå, men nedför…det frestar hårt på låren och knäna.
För att ta sig fram till fots genom franska alperna kan det krävas att låna med sig Fantomens kalsonger i packningen.
Det handlar om att komma in i Nirvana. Bildligt talat. Att hitta den plats inom sig då allt som finns är de egna andetagen och ljudet av fötterna mot gruset.
– En plats där inga tankar finns. Att nå dit, vilket händer ibland…det är därför jag håller på. Plötsligt har jag tre mil bakom mig utan att jag vet hur det gått till, det är magiskt.
Magi kan det också vara att under många och långa träningsrundor småprata med kompisarna i WULF, Wisby ultralöparförening, och sedan efter passet tugga i sig en pizza och sänka ett par malt. Belöningen för timmar av välgörande slit.
Vi ska åter till Chamonix men nu till Ala, det var där han växte upp. Hockey och fotboll, cykeln till Roma för en halvtimme tennis, till Ljugarn för en Puckstång.
Spontanidrott, alltid i rörelse…
…tills han hamnade i köket på Gotlandsbåten. Han var 14, 15 då och via en kompis fick han följa med in bland köttbullar och mos och blev så tagen av miljön att han därefter knackade på hos Isola Bella och fick extrajobb där under gymnasietiden.
Vi hastar genom åren här, för maten tog honom ut i Sverige och Europa med kockjobb i Paris. I Göteborg fick han jobb hos Leif Mannerström som då drev krogen "Sjömagasinet".
– Färsk hummer, pilgrimsmusslor, jag var 22 år, mycket var nytt och jag var yngst av alla, det var rätt tufft stresspåslag i början, men det tror jag att jag har nytta av idag.
Hur då?
– Att man måste stå på som fan, inte fuska, man måste vara uthållig och göra klart, jo, jag kan koppla det till löpningen. Där funkar inga genvägar. Har jag tagit mig för någonting vill jag också ta det i mål.
Uppför och nedför ska de, Stenboms dojor.
I dag kockar han bara hemma, han lämnade yrket 2012, då stod han i köket på ”Bolaget” vid Stora torget. Istället kom han att ägna sig åt social arbete, bland annat på Tors gård.
Det var, på sätt och vis, därigenom han hamnade i ultravärlden, ty på en Kebnekaise-vandring 2015 gjorde han illa knät och hade sedan, med kryckor i hand, tid att snurra runt på Facebook där han hittade gruppen GTR, ”Gotland Trail Run”.
– Jag hade sprungit lite tidigare och gillat det. När jag såg deras enorma löparrundor tänkte jag ”vad är det där för titaner!”, men samtidigt blev jag lite sugen. När knät blivit okej hängde jag med på en tur en lördagsmorgon längs kusten norrut…och vi stannade aldrig!
Han skrattar åt minnet, inte förrän vid Själsö bageri togs paus med cola och wienerbröd innan gänget åter vände hemåt.
Mer behövdes inte, Stenbom var frälst.
Inte minst hjälpte det honom att komma över den psykiska ohälsa han länge utvecklat, tunga tankar han inte kunnat sortera och som tidvis dragit ner honom i mörker.
– Nu kände jag att för varje pass blev livet faktiskt lättare, jag fick bättre ordning på mitt mående och allt som allt var den en enda stor frihetskänsla.
Så är det alltjämt. Att ge sig ut tre, fyra timmar genom storm eller pissregn – och för all del även sol – är en obeskrivlig känsla när han sedan kommit in i duschen.
– Det går inte riktigt att förklara, det är bara…det är bara…det är bara så magiskt!
I dag tävlar han på hög nationell nivå, två gånger har han blivit topp-20 på Kullamannen, en 100 miles-tävling (16 mil) i Kulla-bygden i nordvästra Skåne.
16 mil är det längsta han sprungit på tävling. Sträckor som den ordinarie maratondistansen, 42 kilometer, är tillryggalagda otaliga gånger under träning och arrangerade lopp.
I sammanhanget är maraton närmast en sprinterdistans, vilket även 16-mil för all del är i relation till de sexdygns-tävlingar och andra extremer det också tävlas i inom ultralöpning.
Regn, sol, vind, kyla, ljus och mörker, uppför och nedför i Mont Blanc-massivet.
Nåväl, nu är träningen gjord, det är nu alla mil ska ge frukt då Mont Blanc betvingas. Lite drygt två gånger upp till toppen och ner igen, i höjdmeter räknat.
Stenbom är laddad, han har sett allt som finns att se på Youtube, utrustningen är i ordning, det kan bli varmt, kan bli kallt, kan bli blött, han har cut-tider att förhålla sig till, som Vasaloppets rep.
Han vet vad som gäller.
Samtidigt vet han – ingenting.
– Jag har förberett mig så gott jag kan och är fokuserad på vad jag ska göra. Jag tänker positivt, mer kan jag inte göra.
Han vet att det kommer att göra ont och ont kommer det att göra länge. 46 och en halv timme som mest, kanske knoppar han en stund på någon sluttning, kanske inte. Den som (över)lever får se.
– Jag har mått skit på tidigare lopp, spytt och haft det jävligt. Men jag tror inte jag varit längst ner i grottan än, jag har mycket mer kvar att gräva i. Och det kanske behövs nu.
DU&JAG, Tobbe Stenbom.
Och här kommer vi till ytterligare ett trick. Det kan krävas mer än att bara tycka loppet är roligt och miljön betagande. Till exempel att fortsätta sätta en fot framför den andra även när musklerna skriker och hjärnan blinkar rött.
– Det handlar om det, att fortsätta vara i rörelse. Att gå om det behövs men fortsätta framåt. Jag har brutit lopp och efteråt insett att jag inte riktigt varit ”där”.
När du kommer i mål – för det gör du ju! – vad har du övervunnit då?
Jadu, säger han, funderar en stund:
– Kampen, brottningsmatchen med mig själv, fysiskt men kanske mest mentalt, att ha motat undan alla tankar som vrålat åt mig att sluta, kommit in i en andra andning…egentligen är det här det enklaste i världen.
Är det?
– Ja, att röra sig framåt tills man är klar, ingenting i livet är enklare än det.
Ja, jo…jag berättade för en bekant att jag skulle intervjua dig. ”17 mil? Är han galen?” var enda kommentaren. Är du det?
– Ja, jag är kanske det. Åtminstone tyckte jag innan jag själv började med ultra att de måste vara galna, nu ser jag det så klart på ett annat sätt.
Tobbe Stenbom Linda Eklund
I måndags reste Tobbe och flickvännen Linda till Chamonix för att hinna acklimatisera sig, känna på miljön, träna lite lätt, skicka bilder till den här artikeln och trycka i sig mat.
Linda Eklund som för övrigt också är ultralöpare, det ska noteras. Nyligen tillryggalade hon sitt första 100 miles-lopp, då på en rundbana i Täby i Täby Extreme Challange.
Stenbom var också med. Han sprang fel (på en rundbana!) och bröt efter tio mil, han hade inte ”dagen”.
Nåväl. Det gäller att vara laddad med kolhydrater, under loppet är det mest sportdryck som gäller, bullar, banan, apelsinklyftor, mycket socker, inga trerätters.
Det kommer efteråt, när han är i mål.
När han tagit sig igenom dagar och nätter, smärta och tankespöken.
När han tagit in vyerna från Europas tak, krängt fram längs stenbundna sluttningsstigar och tömt sina depåer.
När han sprungit sista biten genom staden och high-fiveat folket i Chamonix som gått man ur huse. Då ska han vräka i sig…ja, vad då?
– Det kanske blir dropp! Men egentligen vad som helst, ostron, det är salt och lättätet. Det spelar ingen roll, det kommer att vara så stora känslor.
Och vi som inte är där och springer, vad ska vi äta, tycker du, när vi sitter hemma och smörjer kråset?
– Ta på baskern och ät något fransk, varför inte moules frites. Då stödjer ni mig hemifrån. Men ta en joggingrunda först eller en promenad, då mår man så mycket bättre.6jnc yncvy6 nvy vmukm