Niko Caspers
DU&JAG
Den där inledningen är måhända lite hårt dragen. Visst har det funnits stunder då han levt för dagen, men det är inget som präglat honom i större bemärkelse.
Vi återkommer till det, till parkerna, gatorna.
Mer om honom säger möjligen det där andra, att det inte behöver vara så märkvärdigt, livet behöver inte nödvändigtvis skrivas med stora bokstäver.
Omtanken om andra är ett av hans kännetecken, särskilt barnen, de barn och ungdomar som har det svårt.
– Alla har rätt att vara barn och ha en barndom. Jag lider med de som inte har rätt förutsättningar, säger han.
Vidunge i Dalhem en dag när solen slösar, här lever Niko tillsammans med hustrun och konstnären Mosa-Hanna samt bullterriern Tess.
Det är en omplaceringshund, blind på ett öga, social, älskad. En gång hund i hemmet alltid en hund; ”Det är så jävligt tufft när man förlorar en hund, så när den förra dog tog vi en till”.
Utanför smedjan ryker det från en bädd av stenkol, där inne i mörkret brinner en gasoldriven ässja, det är där han smider sina konstverk, Niko.
Glödgat järn, 1300 grader, en slägga som studsar mot städet, valkiga nävar, en yrkesman i arbete.
– Det sista du ska vara är imponerad. Jag har gjort det här i 40 år, då hinner man lära sig…det vore väl konstigt om jag inte kunde, säger han.
Det är det lågmälda igen, att lägga sig vinn om att inte framstå som något särskilt.
Just den detalj han smider under mitt besök ska bli en flasköppnare.
Nyligen producerat är ett konstverk som ska pryda ett andaktsrum i Roma. En svan på flykt, järn och glas i samspel, skapat tillsammans med glaskonstnären Jennie Olofsson i Norrlanda.
I smidet hittade han hem, säger han. Aldrig tröttnar han på att forma saker, för honom är järn ett levande material.
Vad det handlar om är att flytta metall, moving metal, med hjälp av eld, städ, släggor och tänger.
– Du ser en flasköppnare, jag ser vägen dit. Som smed måste man ligga före i tanken, planera, veta exakt vilken väg man ska gå för att utnyttja materialet bäst…jag kan bli helt uppslukad, att smida skapar ett lugn inombords.
40 år alltså, då har du skaffat dig smedhänder?
– Du, det där är bullshit. Vet du var det kommer från? Det kommer från förr, när någon gick för att köpa en näve spik lade smeden en varm spik högst upp som hamnade mot handflatan på den som köpte och som brände sig, så klart.
Varför då?
Tja, varför, upprepar han:
– För att smederna var ena arroganta jävlar, de visste sin status, som om de rådde över elden, den eld som alla behövde.
I 40 år har han smitt i sin smedja, järn är ett levande material
Vi ska tillbaka till Nikos smedja, den som tidigare låg på Stafva gård men sedan några år är flyttad hem till Dalhem. Vi ska till det första sprakande mötet med hustrun och till den kris som närmast golvade honom som såväl konstnär som människa.
Men först längre bakåt i tiden, till staden Lemmer i Nederländerna.
Där, vid landets nordvästra kust, finns hans ursprung. Huset där familjen bodde står kvar, någon annan bor där nu. För Niko är allt det där förfluten tid.
I dag är staden ett välmående turistcentrum, då, under uppväxten, var det fattigt och slummigt. Minnena från barndomen och uppväxten är kantstötta.
Pappan, som arbetade som rektor, drabbades tidigt av reumatism och behandlades frikostigt med opiater vilket ledde till missbruk ”och en narkoman är alltid en narkoman” som Niko uttrycker det.
– Det var alltid stökigt…när jag inte orkade vara hemma bodde jag i parkerna, där fick jag ro.
Det är länge sedan, minnena är få men det hans minns brinner inom honom.
Hur han placerades hos sin moster när han var tre, hur han slutade prata och var tyst i ett halvår, hur han när han blev äldre flydde in i Edgar Allen Poes skräckvärld, hur det mesta under hans tidiga år präglades av kaos.
DU&JAG, Niko Caspers.
Det där har så klart satt sin prägel, inte minst vad gäller hans engagemang för barn:
– Alla barn ska ha rätt till lek och glädje. Men ändå, jag önskar inget annat än det jag hade, det har gjort mig till den jag är. Jag fäster inte så stor vikt vid det där med diagnoser, alla har vi väl våra egenheter. Däremot påverkar uppväxten mycket vem man blir.
Genom åren har han haft många besök i sin smedja, unga som hamnat snett har fått möjlighet att vinna tillbaka sitt självförtroende.
Som arrangör av musikfestivalen Smérock har han dragit in pengar till neonatalavdelningen på Visby lasarett.
Vad gör det med dig att möta dessa barn som har det svårt?
– Ingenting. Jag kan inte stå och tycka synd om dem, då sätter jag mig själv i centrum. Man måste bort från det där. Man måste kommunicera på samma våglängd, vara rak och ärlig, barn avslöjar falskhet på en sekund.
Niko Caspers och hans Mosa-Hanna har gift sig tre gånger. För att de haft lust. Senaste gången gjorde de varsin tatuering.
Men, nu skenade historien i väg in i smedjans svärta igen. Så: tillbaka till Nederländerna.
Niko lämnade så småningom Lemmer för Ermelo inne i landet och utbildade sig till mentalskötare. Staden var uppbyggd kring militären och landets äldsta mentalsjukhus.
Det var i 20-åren, allt var möjligt, världen skulle förändras genom psykiatri och han skulle ta täten.
– Du vet ju hur det är, skrattar han. I de åren finns inga begränsningar!
Däremot – och det här kom att förändra i alla fall Nikos liv – fanns en gammal uttjänt ambulans som han och några polare drog iväg med neråt Europa när han hade ett par veckors ledigt.
Ner till Torremolinos på spanska sydkusten, det var 1979, och där var hon, plötsligt: Mosa-Hanna från Fagersta som sålde sin konst på gatorna.
– Jag blev dökär direkt, har du blivit det någon gång? Men jag var tvungen att resa hem redan nästa dag, jag tänkte henne ser jag aldrig mer. Men några dagar senare knackade det på min dörr…då hade hon liftat till mig i Holland.
Sedan dess är de tillsammans, tre gånger gifta, för att manifestera sin tvåsamhet.
Niko sålde allt han ägde och flyttade från Ermelo till Mosa-Hanna i Spanien, tog dagen som den kom, levde hippie-liv, målade stenar och blåste turister, började tillverka cyklar av stål…och här fick den utbildade mentalskötaren för första gången korn på det som med tiden skulle föra honom till en smedja.
Niko Caspers
Mosa-Hanna längtade åter till Sverige – historien tecknad med snabba pennstreck – Niko följde med, de bodde i Fagersta en tid, sedan Stockholm där Niko etablerade en återvinningsfirma i Bagarmossen.
Han ler när han återvänder till den tiden.
Nattliga raider i återvinningskontainrar, i gamla soffor fanns inte sällan ringar av såväl silver som guld att finna mellan dynorna.
– Men återvinning låg inte i tiden då, recycling, du vet, folk ställde dit gamla cyklar! Så istället började jag göra om dem till konst.
I mitten på 80-talet fick de nog av Stockholm och flyttade till Gotland.
– Vi hälsade på en kompis i Follingbo, jag hade aldrig varit på ön men det var precis som Holland, platt och blåsigt. Så vi flyttade hit, till Dalhem.
Niko Caspers
Tess myser i solen, Mosa-Hanna jobbar inomhus, Niko välter ut en kopp kaffe, berättar…
…om Sture Johansson som blev hans mentor, en lokal filosofiskt lagd smed som kunde lösa världsfreden med en bit järn. Niko talar om honom i varma ordalag, en hedersman som lotsade honom in i smidandets värld.
Det kom att bli ett snabbt och stort genomslag.
– Kommer du ihåg Blå Måne? Det låg vid Munken, ett hantverkscentrum. Där hade jag min första utställning 88-89 nångång. Jag hade tillverkat en stol av skorstensplåt.
Det skulle han inte gjort!
Eller var det precis det han skulle.
– Jag fick uppdrag att skapa fler stolar och bord till Wisby hotell, vilket blev enormt uppmärksammat. Jag fick massor av beröm, alla hyllade mig, Ulf Lundell skrev om mig i en bok men jag tyckte jag bara gjort skit, det här håller inte!
Han kunde inte se sig själv i spegeln, som han säger.
Du fick en kris?
– Ja…jag tror det är bra att ramla på käften ibland och fundera på vem fan man är. Jag förstår om det kan gå fel för någon som slår igenom snabbt med en låt eller vad det kan vara. Man tror man är något, men är det inte. Man är inte grundad i sig själv.
Niko Caspers
Så Niko backade till hantverkets ursprung, slängde ut vinkelslipar och andra moderna verktyg, arbetade med städ och ässja allena, hängav sig uteslutande åt konstsmide.
– Så gjorde jag i 17 år, jag var tvungen att landa i det, det andra höll inte, det var inte jag.
Med tiden tog han åter in moderna maskiner i smedjan, men grunden i hans arbete är det ursprungliga hantverket med anor från hundratals år.
Och nu är du trygg med det du gör?
– Absolut, det finns inget bättre. Jag står där i smedjan, radion på, sjunger. Du får komma hit någon gång, utan intervjublock, smida lite, ta en pilsner, lyssna på plattor, Van Der Graaf Generator, har du hört dem?
Niko Caspers
Sverige är Nikos hem sedan drygt 40 år, men Holland är alltjämt starkt inom honom. Och starkare och starkare blir det med åren.
Uppvuxen som han är i en smältdegel av nationaliteter och trosuppfattningar minns han hur det var att första gången komma till Sverige.
– Det fanns inga invandrare i Fagersta, bara en massa finnar. Klart folk tyckte man var konstig. I Holland reagerar ingen på vilken färg en människa har, det är mer tolerant på alla sätt. Tillbakalutat, tillåtande.
Mindre stolt är han över hemlandets historia, hur länder koloniserats världen över.
– Tänk att man kan tycka att människor inte har lika värde, funderar han.
Jo, en del kan. Nu också.
– Ja…det är otäckt nu, det som händer…
…säger han och berättar om hur han vid ett tillfälle uppvisnings-smidde i Stockholm, som han brukar göra på Medeltidsveckan, och omringades av skinnskallar i bomber-jacka och tänkte ”hur ska jag nu ta mig härifrån!?”…
– …men då glömde jag hur jag själv såg ut! Svart av sot och med glödgat järn och slägga i handen.
Han är sällan i Nederländerna men följer vad som händer i hemlandet.
– Arvet blir mer tydligt med tiden, men samtidigt är det förljuget. Det var verkligen ingen bra uppväxt.
Hans föräldrar gick ur tiden tidigt, mamma var 53, pappa 56.
– Mamma fick hjärnblödning på en fest när hon satt med ett fotoalbum och visade bilder på sitt barnbarn, vår son, Jonathan. Hon älskade honom…jag tänker att det var det finaste avslut hon kunde få.
Glad är han också att han hjälpte till ta att hand om sin far under hans sista halvår, det blev ett bra avslut, trots allt.
– Så tänker jag nu, då tänkte jag nog inte så mycket. Man är ledsen, men reflekterar inte så mycket. Det kom senare, i 40-årsåldern, kanske. Det är så allting börjar komma i fatt.
Hur då?
– Du vet, i ungdomen är man odödlig. Med tiden blir man mer medveten om sin egen dödlighet, att vi inte har all tid i världen. Men jag känner mig lätt, med en jobbig barndom är det enklare att sedan se det vackra i livet.