Branden tog familjen Segrells hus i Dalhem på juldagen. Karin och Erik, med barnen Olle och Inez, är fast beslutna att bli bofasta på tomten igen, och i socknen som givit dem så mycket stöd i en svår situation.
Av det gamla trähuset från 1887 återstår i dag ingenting förutom kakelugnen, som reser sig som en skulptur ur askan.
– Vi hade gått och lagt oss på juldagen. Jag sov när min pappa Bengt, som var här över julen, tittade ut. Han tyckte att det var värst vad det regnade och smattrade på fönsterblecket och såg eldslågor, säger Erik Segrell och berättar att det var han och sonen Olle som också befann sig i huset, medan frun Karin tillfälligt var på fastlandet med sin dotter Inez.
Elden hade startat i en byggnad intill, där Erik höll på att göra i ordning ett sommarkök för att bland annat ta hand om alla de grönsaker som familjen odlar på gården.
– Vi ringde 112 och räddningstjänsten från Dalhem var här på nio minuter, säger han och berättar att elden då redan hade hunnit sprida sig in i boninghuset under pannplåten, där ett gammalt tak i tjärpapp var eldfängt:
– De försökte och gjorde sitt bästa för att släcka, men då brann det i vårat hus också – i taket till Olles rum som låg högst upp. Han var fem minuter från att brinna inne.
Av uthuset som Erik byggt med sina bara händer finns i dag bara en svart fläck kvar. Boningshuset ligger i ruiner strax intill, likt krigsscener från nyheterna på tv.
– Titta, där är Olles hand på skorstenen, säger Inez och pekar mot handavtrycket som Olle fick sätta dit när Erik renoverade för flera år sedan.
I ett hemgjort såll har familjen försökt hitta nyckeln till Inez mopedbil. Ur kol och grus lyfter Karin nu järnspiralen till en fjädrande gardinstång. Bara stålfjädrar visar var deras resårsängar stod.
Även om Räddningstjänsten inte kunde släcka gjorde de ändå en stor insats genom att försöka rädda det som räddas gick.
– De måste varit som blodhundar och lyckats hitta det viktigaste. De hittade mitt pass, och drog ut översta lådan i byråarna. Och min mobil, det är lite Calzone över den – halvt inbakad, säger Erik och berättar att den fungerar men att det efter branden blir som en rök över bilderna han tar med den.
Det som kunde räddas av familjens bohag ligger ännu kvar i lådor.
– Man blir glad av varje liten sak man hittar där, säger Erik och berättar att han tack vare sin ovana att aldrig städa bilen hade ”halva servisen” av kaffekoppar liggande i bilen, där de blivit kvar efter att de blivit urdruckna, och tack var det räddades från lågorna.
I ett hemgjort såll försöker familjen hitta nyckeln till Inez mopedbil. Nyckeln låg i ett fönster i huset när det brann ner till grunden.
På tomten finns tre utedass, växthus och uthus, med stall och sadelkammare kvar.
– Den hade vi precis byggt klar. Vi har längtat hit i många år, men Inez och jag hann bara bo här i ett halvår, säger Karin.
Olle har med sig en påse kattmat, att försöka locka fram familjens synnerligen kelsjuka hankatt ”Bånsen” med – om det värsta mot förmodan inte hänt honom. Katten saknas efter branden och är efterlyst på Dalhems egen sockensida på Facebook:
– Bästa kännetecknet är att han tar till milt våld för att få lite gos, säger Erik och berättar hur han vant sig vid att bli väckt av en försiktig kattklo i näsan.
Via sockensidan är det inte bara katten som är efterlyst. Också hjälp av olika slag, med det mest nödvändiga till familjen.
– Att få värmande ord och att folk påminner att de finns och både vill och kan hjälpa värmer otroligt mycket, säger Karin och berättar att de fått hjälp av andra än sockenbor.
Tack vare all hjälp har de kunnat starta upp ett nytt hushåll, med allt från lampor till möbler, kläder och sådant smått man inte tänker på förrän det är borta. Hästarna fick blixtsnabbt nya stallplatser hos hästvänner att flytta till, så att de inte behöver vara själva kvar på gården, berättar Inez.
– Det är helt otroligt att folk kan ställa upp så som de har gjort. Det är ofattbart och fantastiskt! Man känner sig inte ensam utan trygg i den här situationen, säger Karin och berättar att hunden Zita efter branden är tillfälligt inkvarterad hos en granne, som också sett efter hästarna, och har fått skänkta nya hundleksaker från hjälpsamma sockenbor.
Familjen berättar att de är överväldigade av den enorma välvilja som funnits för att hjälpa dem att få tak över huvudet. När branden drabbade dem hade hemförsäkringen genom misstag och en obetald faktura löpt ut, bara fem dagar tidigare. De hoppas fortfarande på hjälp av försäkringsbolaget de varit kunder hos.
– De har gjort rätt och följer reglerna. Vi har klantat oss, sedan är det bittert för vår del, säger Erik.
Bara fjädrarna i resorbottnarna återstår och kan visa var familjen Segrells sängar stod. Karin, Erik och barnen Olle och Inez, blickar ner på det som fram till juldagen var deras hem.
Karin och Inez flyttade till Gotland i augusti, med hästar och hunden Zita, till huset vid Vidunge i Dalhem som Erik ägt sedan 2009.
– Jag är attributmakare från teatervärlden och norrlänning i själ och hjärta. Till Gotland flyttade jag 2001 för att läsa byggnadsvård på högskolan. Det är som Ronny Eriksson säger, en norrlänning mår som bäst när man mår lite dåligt. Det som hänt är att det går bort lite Netflix-tid för mig, säger Erik och berättar att han vägrar ge upp av motgångar.
Efter en första natt hos grannen fick familjen, mot att bara behöva betala för elen, låna ett hus i Sjonhem. En tidigare kollega till Erik från teatervärlden hade ett hus, sju minuter med bil från Vidunge, som stod tomt men hade stora behov av upprustning.
– Det här huset är byggt 1910 av dikesgrävare från Småland. Jag var här redan klockan 05 i går morse, säger Erik och berättar att han nu jobbar på hårt och försöker fokusera på det praktiska med att renovera vännens hus, så att det blir beboeligt för dem, hellre än att gå och gräma sig över det som hänt.
En tidigare kollega från Norrlandsoperan ställde självklart upp och lånade ut sitt hus, mot att Erik Segrell hjälper till att göra det beboeligt.
Att sockenborna i Dalhem har ställt upp med det mesta för dem är Erik oerhört tacksam över.
– Normalt har jag svårt för att be om hjälp. I det här läget är det bara att tacka, skämmas kan man göra en annan dag, säger han och berättar hur för honom helt främmande människor har ställt upp med allt från kaffebryggare till mikrovågsugn, dragit el till hästarna som gått kvar vid brandplatsen, och skänkt dem hö till foder.
Han berättar hur jourhavande tjänsteman från Region Gotland ringde dagen efter branden och frågade om familjen behövde hjälp.
– Nu ska jag gå med i Svenska kyrkan igen. När vi stod i askan och petade kom ett par damer från kyrkan med nybakad bröd och hemstickade mössor. Prästen kom och hjälpte till att sortera tegel, säger han.
Erik Segrell jobbar på dag och nästan natt, för att så snart det går få kåken som han fått låna mot upprustning färdig nog att bo i.
Målet på lång sikt är att bygga upp ett nytt där huset stått på tomten i Dalhem. Men Erik vill bygga på sitt eget sätt, av återvunnet material med egna kunskaper.
– Jag har byggt basutställningar till museum och då får man göra allt från att garva fiskskinn till att dra fiberoptik. Jag har alltid uppfunnit hjulet utifrån ingenting och det är så jag vill leva, säger han.
Redan om två månader hoppas han bli klar med det som behövs, för att kunna flytta in i vännens hus tills vidare.
– Vi ska göra det beboeligt med norrländska mått mätt, med vedspis och ofruset vatten, säger han och berättar hur han längtar efter att sätta hästar och lamm på bete och låta dem röja upp den igenväxta trädgården.
Det blir många koppar kaffe om dagen när Erik Segrell jobbar. Kopparna han glömt i bilen är de enda han har kvar efter branden, men de var många. "Halva servisen", säger han.
På den gamla nedbrunna tomten i Dalhem är det mesta av två hektar markyta trots allt intakt.
– Jag inser att det bara är tre procent av ytan som har brunnit upp och att det mesta är kvar, säger Erik och berättar att Olle påmint honom om att det rent historiskt är ett dåligt alternativ att gräma sig över det som hänt: Människor har i tusentals år gjort fel och råkat ut för katastrofer, men alltid rest sig och gått vidare.
– Har du hört talas om han killen som det inte ordnade sig för? Nej, just det, säger Erik med en räddad grön kaffekopp i sin näve.
Vid Vidunge hämtar Karin hästarna, som ska få ny tillfällig inkvartering. Även hon, Olle och Inez är fast beslutna att bo kvar, även om ett bostadshus just nu saknas på gården. Familjen försöker tillsammans att se framåt.
– Det här är ju hem! Vi vill fortsätta vara Dalhemsbor, säger Karin Segrell.