Årets gotlänning
Niko är smeden i Dalhem som är så mycket mer än bara hantverkare och konstnär. Och om hans ässja är varm är det ingenting mot elden i hans hjärta.
– Jag brinner för det jag gör, att hjälpa människor få ett bättre liv, allra helst de yngsta.
Under många år har just barnen varit i fokus, inte minst genom hans arrangemang Smérock som sedan 2015 dragit in pengar till neonatal-avdelningen på Visby lasarett.
I år har han dock varit helt inriktad på Ukraina. Bland annat har han varit delaktig i bildandet av nätverket Smeder utan gränser, i syfte att hjälpa just smeder men även befolkningen i stort.
Detta gjorde att han i juli tog sin gamla gröna Citroën från Dalhem, fullastad med förnödenheter, ända in i det krigshärjade landet.
420 mil innan han var hemma på Gotland igen, efter besök i bland annat närmast utplånade platser som Butja och Irpin i Kievs ytterområden, var han en annan människa än innan han for.
– Det är svårt att hantera. Vi ser bilder här hemma, men att komma dit…det går inte att föreställa sig den humanitära katastrof som kriget innebär.
När han väl börjat kan han, säger han, inte backa. Och det har han heller inte gjort.
Ytterligare en gång under hösten har han varit i Ukraina med förnödenheter. Och strax före jul gick ännu ett lass från Gotland med skänkta saker, den gången stannade han dock hemma.
Totalt har Smeder utan gränser lämnat 28 personbilar och tre ambulanser fyllda med utrustning och proviant. Omkring en miljon kronor har samlats in för att finansiera omkostnader. I Butja har smeden Volodymyr fått en helt ny smedja då hans förra var utplånad.
– Och Ukrainas smeder är viktiga, det jobbar åt armén, smider vägspärrar och liknande, säger han.
Niko kommer ursprungligen från staden Lemmer i Nederländerna. Han har kantstötta minnen från uppväxten, pappa drabbades tidigt av reumatism och behandlades frikostigt med opiater vilket ledde till ett missbruk.
Det blev han och syrran som fick rycka in. Mycket var kaos, Niko bar en aggressiv ilska inom sig – ända tills han bestämde sig för att inte vara arg längre.
Sådan är han, säger han. Svart eller vit, av eller på.
– Jag blev en annan person, omgivningen fattade ingenting. Jag bestämde mig för att inte vara negativ, det finns alltid något positivt i allting, säger han.
Han är övertygad om att hans bakgrund spelar roll för det han gör i dag, inte minst vad gäller engagemanget för barn.
– Alla har rätt till lek och glädje. Jag fäster inte så stor vikt vid det där med diagnoser, alla har vi väl våra egenheter. Däremot påverkar uppväxten mycket vem man blir.
Genom åren har många ungdomar som hamnat snett fått möjlighet att vinna tillbaka sitt självförtroende i Nikos smedja.
Och så har han alltså dragit in pengar till Visby lasaretts neonatalavdelning.
– Jag brinner för barn och de gillar mig, har jag märkt. Man måste vara rak och ärlig, inte tycka synd om dem, då sätter man sig själv i centrum. Barn genomskådar oärlighet på en sekund.
För närvarande, hela det här året, lever han med Ukraina. Under alla andra år att stödja de unga. Det har blivit hans livsuppgift.
Vad skulle det innebära att bli Årets gotlänning?
– Jag har redan vunnit, tycker jag. Att bli nominerad är tillräckligt hedersamt. Jag hoppas att kanske få andra människor att göra något liknande. Det är så lätt för oss som har det bekvämt att fortsätta vara bekväma.
Niko Caspers är den andra av fem nominerade till utmärkelsen Årets gotlänning 2022. Den femte och sista kandidaten presenteras lördagen den 7 januari. Därefter kommer ni läsare att få rösta fram 2022 års vinnare.