På Luciadagen förra året drabbades Rune Benneborg av en stroke. Han tappade tillfälligt talförmågan, men främst har han fått problem att gå och drabbas lätt av yrsel vid fysisk ansträngning.
Han bor på andra våningen i ett hus vid södercentrum, vilket betyder att han måste ta sig ner för 16 trappsteg för att komma ut – vilket han inte klarar.
Lösningen skulle vara en så kallad stoltrapphiss, som går längs insidan av trappan och som lugnt och säkert skulle transportera honom både upp och ner vid behov.
Den 17 mars kom glädjebeskedet. Region Gotland hade beviljat hans ansökan om så kallat bostadsanpassningsbidrag. Nu återstod bara ett formellt godkännande från bostadsrättsföreningens styrelse, sedan kunde stoltrapphissen installeras.
Men där tog det stopp.
– Jag har redan haft husarrest i tre månader, och nu ska jag tydligen ha det för resten av mitt liv, säger Rune Benneborg uppgivet.
Han sitter i en fåtölj i vardagsrummet med alla papper framför sig. Det är bifall och grönt ljus från alla tänkbara håll. Från läkare, från Region Gotland och från räddningstjänsten. Även de övriga tre grannarna i huset tycker det är självklart att Rune ska få sin stoltrapphiss.
– Jag vill så gärna komma ut, jag älskar ju det. I garagerummet bredvid entrédörren står min ”eloped”. Jag köpte den i höstas för 36 000 kronor och den har jag kört ner till hamnen med. Satt mig och fikat i solen och tittat på båtar. Det längtar jag efter att kunna göra igen, berättar Rune.
Ett godkännande från bostadsrättsföreningen var det sista som krävdes.
Varför har ni sagt nej?
– Vi har tittat på olika typer av stoltrapphissar, men våra trapphus är väldigt smala och det skulle bli problem för andra som bor i huset. Exempelvis skulle barn kunna snubbla och skada sig. Det är praktiskt inte någon bra lösning, säger Elisabeth Helleberg, ordförande i bostadsrättsföreningen.
Finns det något som kan ändra ert beslut?
– Nej, vi har haft frågan uppe i styrelsen två gånger, och vi är helt eniga.
Men Rune kommer ju inte ner?
– Det är jättetråkigt, men det går ju att flytta. Det byggs många bra, nya boenden som passar äldre med funktionshinder, säger Elisabeth Helleberg.
Men Rune Benneborg vill inte flytta. Han köpte sin lägenhet 1999 och stortrivs.
– Jag trivs i lägenheten, i området och dessutom är det nära till affären, säger han.
Som det är nu har Rune bara varit ute ur lägenheten tre gånger sedan han kom hem från sjukhuset i december. En gång för ett återbesök på lasarettet, då fick han hjälp av taxichauffören upp och ner för trappan. En annan gång var det med kryckor och med stöd från sambon Maj-Lis och den tredje gången, för knappt två veckor sedan, när han ramlade omkull hemma.
Då bars han ner på släde av ambulanspersonalen.
– Jag kan verkligen inte klaga på att samhället inte ställer upp för mig. Regionen har godkänt min ansökan om stoltrapphissen, men jag kan inte förstå hur styrelsen i bostadsrättsföreningen kan säga nej. Har de verkligen rätt att göra så? Förstår de inte vilka konsekvenser det får för mig, undrar Rune.
I avslaget skriver bostadsrättsföreningen bland annat:
”Vi är en ganska stor förening med många äldre medlemmar. Tyvärr har vi ingen möjlighet att tillgodose alla medlemmars personliga behov.”
Därmed är det fortfarande 16 steg mellan Rune Benneborg och friheten där utanför.