Det luktar klor, citron och braskaminvärme i det gamla tröskhuset vid Juves i Vänge. Allt började som en skämtsam tanke, men när den hade grott i tio år bestämde paret Eriksson sig för att förverkliga idén om ett spa på gården. Då hade de redan byggt om flera av de gamla ekonomibyggnaderna till bostäder.
– Så nu kan jag plötsligt odla citroner och bananer i mitt eget spa, utbrister Monika Eriksson och slår ut med armarna.
Det hela började när barnen flyttade hemifrån till fastlandet. Då byggdes två lägenheter till dem att bo i när de hälsade på, sedan, när barnen flyttade tillbaka till ön och inte hade det behovet längre började de hyra ut. Första hyresgästen, för 18 år sedan, var en student från högskolan som fick hyra året runt, minns Monika. Och sedan fortsatte byggandet av bara farten. De jobbade som rektorer båda två och hade vad de säger ”någorlunda höga löner och banken sa ja”.
– Vi gjorde aldrig någon riskanalys, därför finns allt detta, säger Jan-Erik.
Fyra familjer hyr nu in sig året runt i varsin lägenhet på gården. Hönshuset, vedboden och sädmagasinet: allt kommer till ny användning. Och ingen lägenhet har stått tom sedan den byggdes – det är faktiskt kö, berättar Monika. Dessutom har de två fristående gäststugor till uthyrning över sommaren:
– Det är så många som har usla hyreskontrakt i Visby där de måste flytta ut över sommaren för att det ska hyras ut dyrt till turister. Det är inte bara studenter som tvingas till sådana kontrakt, det är helt vanliga bofasta gotlänningar, det är sådana som hyr här hos oss.
Sammanlagt finns ett 20-tal lägenheter i Väte socken. Bland annat har den gamla skolan med flygelbyggnader inretts. Monika påminner om det generationsskifte som skedde i socknen för 7-8 år sedan, då många äldre kvinnor blev ensamma kvar på gårdarna och egentligen ville bo kvar.
– Men de där gårdarna blir som ett slott för en person och alldeles för stora att bo i ensam. Så nu bor de där tanterna i stan. Fast de inte ville.
Så visst finns det en marknad, resonerar hon.
Paret Eriksson är helt överens om att det inte är någon lysande ekonomisk affär att bygga om gamla hus. Men varje bostad har på det sättet fått sin egen själ, menar de. Och så har de gett jobb till lokala hantverkare och räddat gamla byggnader som annars hade förfallit.
För detaljerna visste de hur de ville ha, yrkeskunskapen i själva byggandet behövdes det hjälp med. Så Monika och Jan-Erik ritade och räknade, och hantverkarna byggde. Både bankkontakten och hantverkarna har varit samma rakt igenom hela byggprocessen. Det kändes viktigt att få kontinuitet i arbetet och att känna att det var ett teamwork, menar de.
– Det var skönt att byta allt det teoretiska i rektorsjobbet mot något påtagligt fysiskt när man kom hem. Men framförallt var det vansinnigt roligt att rita det här tillsammans med Monika och så lärorikt att jobba med underbart skickliga hantverkare, säger Jan-Erik.
Och förhoppningsvis går deras byggprojekt runt ekonomiskt, inom en snar framtid:
– Om det inte händer något som blir kostsamt så får vi balans i verksamheten snart, säger Jan-Erik.
Vem borde göra som ni då?
– Ingen som tycker om att rulla tummarna. Vi jobbar som vaktmästare här nu, på heltid. Alltid är det något som ska repareras, målas. Det är ett ständigt arbete, säger Jan-Erik.
Men hade de varit tio år yngre hade de ändå byggt fler hus.
–Det är ett mysigt sätt att bo på, om man inte är eremit förstås. Det är alltid någon hemma, man hjälps åt. Om någon är krasslig kan man få hjälp att handla en påse mat.
Inom tio år säger de att de måste ha bestämt vad som ska hända med deras verksamhet – när de inte orkar driva allt själva längre. Det pratar paret om ibland, redan i dag. Kanske kan det bli kooperativa bostadsrätter? resonerar de.
– Men just nu är vårt hus det som är mest eftersatt, så det är dags att ta tag i det, säger Jan-Erik Eriksson