Samma år som Carl Hugo Hansén föddes – han kallas nästan alltid Calle – öppnade hans föräldrar Henry och Bodil Hansén i samarbete med några andra personer Pensionat Holmhällar, i två ombyggda militärbaracker.
Bodil skrev ner en del fakta om starten för pensionatsrörelsen och hennes ”En liten notis om pensjonat Holmhällar” är i sin enkelhet ett värdefullt dokument när ingen av dem som var med längre finns i livet och kan berätta.
Huvudbyggnaden innehöll sex enkelrum och ett litet sällskapsrum, berättar Bodil. Köket var litet med vedspis och fotogenlampa. Diska fick man göra ute.
Annexet blev åtta dubbelrum. Det var mycket enkelt med pottor i skåpet, stearinljus, kallt vatten i en kanna. Det fanns jordkällare där all mat förvarades.
Därefter konstateras kort och torrt: De tre första åren gick med förlust.
Efter dessa hundår hoppade de andra delägarna av, men Henry och Bodil kämpade vidare och så småningom vände det och de fick lön för all möda som hade lagts ned på att skapa ett ställe där semesterfirare kunde vila upp och ägna sig helt åt sig själva, baden, raukarna och pensionatets måltider.
Så är det fortfarande. ”Inga aktiviteter” står det på hemsidan.
– Panget är till för dem som vill ha semester på riktigt, säger Calle.
Han har jobbat på pensionatet varje sommar sedan 1966. Han har sett hur gästerna hela tiden kommer tillbaka.
– 90 procent är stamgäster. Vi har nu boende som faktiskt har bott här femtio år i rad berättar han.
Pensionat Holmhällar har ett ganska strikt regelverk. Kl 17 (precis!) serveras pensionatsmiddagen. Keps på eller bar överkropp tolereras inte i matsalen. Man äter upp maten. Har man lagt på själv från buffén får man äta upp. Kl 18 tas maten undan, kl 19 stänger matsalen.
Så är det bara. Inget tjo och tjim på kvällen. Då får personalen chans att få sin välförtjänta vila.
Boendekapaciteten ökade tidigt genom tillkomsten av stugor grupperade med lagom avstånd i terrängen runt om huvudbyggnaden. Många gäster återkommer till samma stuga samma veckonummer år efter år. Den affärsidé som spikades för många, många år sedan fungerar och då finns det ingen anledning att ändra på något, menar Calle som tog över efter sina föräldrar. Nu driver han rörelsen tillsammans med fru Eva och dottern Olivia.
– Jag tyckte själv inte att det var så himla kul här i början, säger Calle som fick ta sig an pensionatssysslorna som tonåring.
– Men det har blivit roligare och roligare faktiskt, säger han.
Nu tycker han sig se samma utveckling hos dottern Olivia, nu 28 år. Som liten tyckte hon det var roligare att följa med gäster till stranden och bada än att hänga med mamma och pappa till jobbet. Nu är hon delägare i rörelsen och i full verksamhet i företaget.
Nästa i tur för samma historia kanske är Olivias och hennes sambos Timas Eliassons son Love, blott ett år ännu så länge.
Calle Hansén har nu funnits på Holmhällar varje sommar i 52 år! Men han har ingen tanke på att lämna pensionatslivet för pensionärstillvaro. Den 1 maj när pensionatsåret startar står han där igen i vit skjorta, svart fluga och pratar och skojar och har kul.
Detta med att ha kul återkommer flera gånger i pratstunden med pensionatsägaren.
Penionatsgästerna har halvpension, alltså frukost och middag. Men köket stänger inte mellan frukost och middag. A la carte-serveringen på planen utanför Panget har blivit omåttligt populär. Antalet bord och bänkar tycks ha ökat år från år.
– Ekonomiskt är det förstås den regelrätta pensionatsverksamheten som är ryggraden, men det är klart att 20 000 a la carte-portioner på en sommar också betyder en hel del, säger Calle.
Ibland slår man i kapacitetstaket för köket när lunchgästerna väller in. Förra året strök man schnitzeln och spättan under den riktiga högsäsongen. Det var av den enkla anledningen att dessa rätter gör största anspråken på plats på stekbordet.
Att Pensionat Holmhällar på många sätt fortfarande är ett 50-talspang beror inte på att man glömt att hänga med i tiden. Nästan alla byggnader har renoverats, men utan att det syns.
Det skall vara som det har varit, är en sentens som används. Och många som kommer åter efter att ha hållit till på andra ställen under några decennier är förtjusta när de kommer tillbaka och känner igen allt, nästan. Pensionat Holmhällar är stället där man inte behöver ställa frågan – vad är nytt för året?
På andra serveringar av den här typen får man en sten med siffra på och siffran ropas ut när maten är klar, eller en dosa som surrar när maten skall hämtas. Här på Panget ropas det från kiosken ”Andersson”, ”Pettersson” eller ”Göran” eller ”Karin”. Ibland får personalen ropa två gånger för att den uppropade har träffat någon gammal bekant att språka med och därmed nästan glömt det här med maten.
– Då kan man bli lite irriterad, säger Calle. Vi måste ju få ut maten.
För att få ljudförstärkning på utropet tar han fram tratten, en väldigt fin ihålig kon med handtag helt enkelt, som faktiskt funkar lika bra som vilken elförstärkare som helst.
Lika analogt är Calles alldeles egna bokningssystem. Detta består av två rutade hoptejpade A 4-sidor från ett kollegieblock med en tidslinje vågrätt och lodrätt en förteckning över logimöjligheterna, bland dessa de 16 stugorna. Papperets båda sidor går åt. Calle brukar ägna julen åt att göra i ordning själva skelettet till bokningssystemet. Efterhand som bokningar ramlar in fyller han i gästernas namn på den vecka eller de veckor som begärs.
Han själv, hustrun Eva och dottern Olivia jobbar alla dagar från 1 maj till 22 september. Med 84 timmar arbetsvecka har man i princip gjort ett årsverke under pensionatets öppethållande. Resten av året borde vara semester.
– Men så funkar det inte. Då jobbar jag som alla andra, åtta timmar om dagen och har lediga helger.
Det går bra för Panget. Många pensionatsgäster och många matgäster är en del av förklaringen. Full kontroll på utgifterna är en annan. Inga lån, minimal kostnad för marknadsföring, praktiska problem fixas så långt det bara går med egna händer (=Calles mest).
Under 2017 var omsättningen cirka 8 miljoner. Vinsten mycket nära 2 miljoner.