När intervjun är över tar vi en promenad längst den raka grusvägen som leder mot den gård där Elin Bååth rider någon gång i veckan.
Vinden ligger på hårt från väster, frosten biter vitt i vintergräset och kylan gör våra kinder röda.
Där, i hagen, står en av många hästar och ser mot oss. Elin lossar elstängslet, går in och myser en stund mot en varm mule.
Så många gånger som hon varit här, inte bara för att rida eller pyssla om hästarna i största allmänhet.
En gång var den här gården också starten på ett nytt, bättre liv. Därför finns den för alltid i Elins hjärta; som den fristad den blev efter flykten från Stockholm.
Elin Bååth är ledamot i regionfullmäktige för Feministiskt initiativ, Fi. Det är som sådan vi är vana att se henne, men också som djupt engagerad i de romer som vistas på Gotland. Men det finns förstås även en annan sida av henne, precis som för alla människor, vi ska prata om den i den här intervjun.
Vi ska prata om det eviga sökandet efter en plats att kalla hemma, men också om de panikångestattacker som under så många år haft henne i sitt grepp och som när som helst kan slå omkull hennes vanliga vardag.
Hon väljer att ställa upp på det här samtalet för att försöka avdramatisera skammen, säger hon.
Hittills har bara hennes närmaste känt till problematiken, nu kastar hon sig handlöst ut i offentligheten.
– När den där ångesten kommer tappar jag kontrollen, vet inte vad som händer runt om mig, hela världen bara krymper...och sedan kommer skammen som triggar igång ännu mer ångest, så därför...
Ja?
– ...därför tänker jag att jag vill få ut skammen i ljuset nu, den ska ut och erkännas. Då tappar den kraft. Ju fler jag visar den för, desto mer helande, tänker jag. För mig och förhoppningsvis även för andra.
Det finns ett inbyggt motstånd att prata dessa en gång så ”fula” känslor, men samtidigt vet både hon och jag att många bär tunga bördor av oro och ångest, så kan en intervju som denna göra någon gott så kan det vara värt det. Så resonerar vi.
...för en flykt var det, mer eller mindre, flytten som sextonåring från Bromma till gården i Hejde. Det var Elins ridlärare från stallet utanför Gnesta som givit sig av till hit och då tyckte såväl Elin som hennes föräldrar att det nog var lika gott att hon följde efter.
– Så, säger hon, det var hit jag kom.
Vad är den för dig, den här gården?
– En fristad. Långt bort från Stockholm, skog, stjärnhimmel...det här är min andra familj. Den har jättestort värde för mig.
Hon gick Adolf Fredriks musikskola mellan fyran och nian. En elitskola, hårda bud och raka led, den som vek med blicken när läraren talade åkte ut i korridoren.
Och Elin mådde, säger hon, aldrig annat än dåligt.
– Jag bröts ner där, skolkade jättemycket, det konstiga är att ingen såg hur jag mådde! Jag är själv lärare nu och jag ser ju sådant där!
...så Elin fick stöd att byta miljö och kände omedelbart att hon hittat hem. Eller vad hon nu kände och vad nu ”hem” är. För ingenting är ju så där enkelt och allt är för det mesta en kamp.
Hem, visst. Gotland var trots allt platsen hon inte visste att hon hade sökt. Men i övrigt kanske den där flykten pågår än i dag.
Det är så hon säger det.
– Jag letar ännu efter den plats där jag helt och hållet kan få ro. Men samtidigt har jag lärt mig att det är okej att ändra sig, att allt inte är för evigt, det viktiga är hur det känns för stunden.
Hon tänker på det där huset i Hörsne där hon bodde en gång. Så perfekt det var, där skulle hon stanna livet ut.
Hon skrattar åt det, där vi sitter i ett litet rum i gårdens ena flygel. Kaffe i höga glas, ett värmande element, frosten som biter där ute.
När vi träffas har hon vistats här en vecka för att få ro, annars bor hon med man och katt i en lägenhet i Visby.
Men det där Hörsne-huset:
– Laddat med så höga förväntningar var det förstås dömt att misslyckas. Jag blev bara rastlös och fick massor av ångest, det gick ju inte att bo kvar där!
Tänk om du aldrig hittar det du söker?
– Som jag sade, då får det vara så, jag har lärt mig att det är okej. Och jag vet ju hur jag är; kategorisk, romantisk, snabb...men så är ju inte alltid livet!
Tjugo år sedan Elin kom till Gotland nu, sexton har blivit trettiosex. Jag frågar vem hon var, den där unga tjejen som klev av Gotlandsbåten i Visby hamn den där tidiga morgonen 1996.
Vem var hon, den unga Elin?
Hon funderar ett tag, reser inåt, bakåt. Tar sig i tanken genom åren, så länge sedan och så alldeles nyss.
– Hon var en jättekänslig tjej, som ett stort sår, alldeles hudlös. Men samtidigt sjukt modig, tänker jag. Och barnslig, på ett bra sätt.
Hur då bra?
– Ja, nära till magin, till sagovärlden, så har det alltid varit, jag har känt mig som i en annan dimension än många andra..
Är du en dagdrömmare?
– Absolut inte, jag är sjukt bra på att manifestera, bra på att skapa action och få saker gjorda, skriva en debattartikel, en text, en låt.
...men sagorna finns där, runt om henne, som ett parallellt universum i vilket hon hittar inspiration till en annan världsordning där gränserna inte är så knivskarpa och kategorierna inte så snäva.
Elin spelade länge i rockbandet Santa Rosa Death Patrol, det är nedlagt nu i brist på tid. Musiken har alltid legat varmt om hjärtat. I slutet av 90-talet kickades hon igång av Riot Grrrl-rörelsen och drev sedan bland annat projektet Lira, vars avsikt var att ge kvinnor mer plats i den alltjämt mansdominerade rock’n’roll-världen.
Hon trodde att det var en hjärtinfarkt, att hon faktiskt höll på att dö. Hur kroppen domnade och synfältet smalnade, hur alla ljud lät längre och längre bort...och så det där trycket över bröstet, svårigheten att andas, rädslan, paniken.
Tio år sedan nu sedan ångesten slog till första gången, ingen vag och allmänt deppig känsla. Istället en djupt kroppslig upplevelse, känslan av utsatthet, en skräck som åt sig genom köttet.
Tio år och otaliga attacker. Hon vet inte hur många, bara att det är just många. När som helst kan det slå till, ibland kan attacken pågå i veckor.
– Ofta är det en eftersläpande reaktion på stress, har jag förstått. Det är svårt att hänga upp det på något specifikt, bara att man i någon form varit hårt pressad.
Värst är kontrollförlusten, säger hon. Att tappa kontrollen, vilket föder den där skammen som triggar ångesten ytterligare.
Trots att hon intellektuellt numera vet vad som händer när attacken sätter in blir hon känslomässigt lika skräckslagen; som om något urtidssystem inom henne ropar: Du håller på att dö!
Finns det något positivt i det hela, att du på ett sätt kommer närmare dina känslor?
– Alltså, det fick ju gärna inte vara just attacker, det känns som någon gammal krigsskada, men ja! Absolut! En sårbarhet som är viktig för ett äkta engagemang, jag tänker på den där sextonåringen, hon som var så hudlös...att hon finns kvar i mig. Det är jag glad för.
Elin berättade om sin panikångest i ett inlägg på Facebook, vilket fick mig att ta kontakt och fråga om hon kunde tänka sig en intervju. Hon svarade ja på fem minuter. Kanske för att är dags nu för det där trollet att spricka i ljuset!
Hästar har alltid stått för trygghet, ända sedan barnaåren på en ridskola på Ekerö. Varje dag var hon där, två timmer i buss dit, lika långt i buss tillbaka.
– Hästar är flyktdjur med en enorm känslighet, är man DÄR med dem förenas man med sin egen sårbarhet, tror jag.
Intill hästen eller på dess rygg tar hon in hela världen med alla sinnen, där svävar tanken, där är hon trygg, Elin, och fri, där är hon i alla åldrar samtidigt. Sexton, trettiosex.
Vad har hon att lära dig idag, den där sextonåringen du var?
– Allt. Jättemycket handlar om att hämta tillbaka henne. Den där sårbarheten hon hade. Jag blir mer och mer trygghetsnarkoman ju äldre jag blir. Vi borde inte behöva dra på oss alla sköldar vi gör genom åren!
Så varför klarar vi inte av att vara som vi en gång var?
– Ja, du...Tiotusenkronorsfrågan! Men jag måste ändå ge mig cred, jag sitter faktiskt och pratar om det här nu.
Så kanske håller hon i någon mening på att återerövra sig själv. Som när hennes älskade DeeDee, en fjortonårig bondkatt, dog under hösten. Hur den omedelbara impulsen var att tränga tillbaka sina tårar, som att förlusten av ett husdjur inte riktigt motiverar gråt.
...men så släppte hon fram tårarna ändå, lät dem flöda fram där hon satt på jobbet, ohämmat, skönt som ett reningsbad.
– Jag blir fortfarande tårögd när jag pratar om det, säger hon med fuktig blick.
Vi går ut efter intervjun, går till hästen i sin hage, går längs den raka vägen, den som trots allt alltid leder mer hem än bort, och Elin frågar sig, och mig, vad vi egentligen pratat om.
Jag säger att jag inte riktigt vet men att kärnan kanske är någonting i stil med styrkan att våga visa sig sårbar i en ganska hård värld.
– Det blir bra, säger Elin. Det blir bra.
Men du, det var kanske lite deppigt, det här. Så till sist, varsågod, rada upp några saker som gör dig glad.
– Gotlandsdimma i gryningen, att se självkänslan hos någon växa, ljudet av nattskärra, normbrytande kärlek på film, att spana efter stjärnfall med pappa, systerskap, äventyr och att komma hem till ett varmt och tryggt hem.