Östersjön, den aldrig stillnande, som ligger blank där ute, kajorna som landar framför fötterna och letar frön, havsörnen som seglar under molnen och sparvhöken också och så längst där borta: horisonten.
Det är Sören Mårds nya tillvaro sedan han sent i livet bytt skogarna i Mockfjärd och Dalarna mot vidderna i Visby.
Ett och ett halvt år sedan nu, tid utan den minsta ånger:
– Jag körde därifrån med en lastad släpvagn den 17 mars ifjol och har inte ångrat mig en enda sekund, säger han.
Det här är berättelsen om drömmar, skägg och kärlek, om att låta livet hända. Det kunde vara vem som helst av oss, men det här är Sören Mård, medborgarfotograf.
Vi ses på hans utekontor. Det är så han kallar den gröna träbänken några få raska steg från bostaden på Klinten ovanför hamnen i Visby.
Härifrån breder innanhavet ut sig, där nere tar kryssningskajen sakta form och sällan kan Sören se sig mätt. Så nytt är det, så vitt skilt från hans förflutna.
– Jag är fortfarande fascinerad av båtarna här ute. Du vet, från Mockfjärd hade vi 16 mil till Gävletrakten, det var närmaste vägen till havet.
Inte mycket erfarenhet av öppet vatten, således.
– Nej, inte mycket. Fast ett par Ålandskryssningar har det blivit. Men man ser för all del inte så mycket av havet från baren.
Mockfjärd i hjärtat av Dalarna, ett par tusen invånare, Västerdalälven som rinner genom byn; natur, fiske, jakt; lugn och ro.
En mil bort längs E16 ligger Dala-Floda och sedan resten av världen.
Där, vid älvens strand, finns hans hjärta kvar, efter 60 år i byn är rötterna djupa. Så är det, trots hans nyvunna kärlek till ön och dess folk.
Sällan hade han lämnat trakten. En kort flytt till Rättvik, några månader i Borlänge, det var det enda.
Men så dök Lena upp från ingenstans på Facebook och det visade sig att de satt ensamma i var sitt hörn, som Sören uttrycker det.
Så han lastade den där släpvagnen, gjorde sig av med resten och flyttade till ön.
Sluträkningen är gjord med hembyn. Alla minnen och många bekanta finns så klart kvar, men några utfästelser innan livets slut finns det inte.
För så vill han ha det, i Mockfjärd vill han bli begraven. Först när den dagen kommer återvänder han dit för gott.
Men nu: Från tankar kring döden tar vi oss bakåt i tiden till livets början, till den lilla fäbodstugan i Norra Tansbodarna. Där levde han spartanskt med mormor och morfar, som han tillbringade mycket tid med då föräldrarna var på jobbet. Utedass, ingen el, inget rinnande vatten.
Och så närheten till korna som betade på Bastbergets fäbodvallar kilometern bort.
Klart det kom att prägla resten av livet.
– Jag har alltid trivts bäst nära naturen, så är det fortfarande. Vi är ofta ute, Lena och jag. Det finns så många fina platser, i går var vi vid Paviken, i eftermiddag ska vi till Slite, det finns hur mycket som helst att ta till sig av.
Namnet Mård kom in i släkten 1843, det vet han via sin släktforskning. Bonden Persson blev soldat Mård och sedan dess har det levt vidare.
Dennes förstfödde son fick namnet Hjelm, i vars förgrening det finns släkt nu boende i Klintehamn. Än har Sören inte träffat dessa, men en dag blir det kanske så. Alla dessa möten som ger livet näring.
Sören, ”Svarte Sören” som han kallas i sin hembygd, är en livsnjutare och väljer att ta dagen som den kommer.
Det är så vi ofta kallar dem, de som går sina egna väger och vågar följa sin dröm. Livsnjutare.
Nog för att han också förvärvsarbetat i sitt liv, bland annat 16 år på AB Elementhus som under många åt var landets största husfabrik, där har han varit med från stock till nock.
Men hela tiden har han sett till att hålla blicken klar och hjärtat öppet för det goda.
En morgonpromenad, en picknick, tid att stanna till, tid att vänta.
Jag och många med mig lever i en tillvaro av stress, ge oss ett råd. Hur gör man för att komma ner i varv?
– Ja du, säger han och ser ut över vattnet, det måste var och en själv komma fram till. Var och en gör sina egna val.
Det finns de som också kallat honom levnadskonstnär, men den etiketten får honom att backa.
– Det är en sådant där ord som andra satt på mig. Jag har följt min egen väg, bara, det är inte konstigare än så.
Berätta.
– Jag har klarat mig på saker som kan verka lite udda, vaskat guld, hållit kurser i kolning, i tjärkokning, tillverkat salvor och essenser som jag sålt...jag har varit preveligierad och är fortfarande, säger han.
Sören Mård har cyklat till Ryssland, läser jag i gamla intervjuer med dalatidningar. Och 2012 deltog han i tv-såpan ”Farmen”. Han har även synts i ”Draknästet” där han försökte sälja in idén om just dessa egentillverkade salvor. Det gick sådär.
Till och från i livet har skägget vuxit, men aldrig förr har det varit så vidlyftigt som nu. Det är knappt han minns hur han egentligen ser ut, sambon vet det inte alls.
Det var rakapparaten som gick sönder och då fick det bli som det blev.
Dock har det givit honom extraknäck som tomte, hos föreningar och andra intresserade.
Det var folk i byn som tyckte han skulle bli jultomte och så har det fortsatt, allt med konstnären Jenny Nyströms grå tomtegubbar som förebild.
– Skägget och magen. Äkta mage, ingen silikon där, skrockar han.
Han pratar med värme om sin Lena och jag frågar hur det känns att bli kär igen sent i livet och han säger att det är ”underbart”. Eller, förresten, ”sent i livet”. Att fylla 60 var som att passera Mångsbodarna, lite blåbärssoppa i magen och lång väg kvar, en anhalt bara i det långa livsloppet.
Men ändå, det är orden han använder. ”Helt underbart”.
– Det är inte som i ungdomen, inte den där sprittande förälskelsen, jäklar, där flög sparvhöken! Det är mer djupt nu.
Hur då?
– Man har lärt sig uppskatta saker, allt del enkla i livet. Det behövs inga dyra blomsterbuketter, det räcker med en post-it-lapp som man skriver något fint på.
Annat var det i tonåren, då for han så fort tillfälle gavs till Strandbackens folkpark i Dala-Floda och raggade kvinns.
Han ler åt minnet, den typ av minnen som vi alla har, från en tid i livet då inget var på allvar men allt på liv och död.
Vad hette hon, din första kärlek?
– Du, det ska jag berätta när jag kommer fram till vad du har med det att göra. Det är ett annat sätt att säga: jag kommer inte ihåg.
Det var då och nu är nu och nedanför klintens kant breder framtiden ut sig i form av en 150 meter lång kryssningskaj. Från utekontoret följer Sören bygget med sin kamera.
Fotograferandet, snarare dokumenterandet, var en hobby på 70-talet, då såg han de svartvita Mockfjärds-bilderna växa fram i sitt mörkrum.
På senare år har intresset tagit fart igen. Nu dokumenterar han kajbygget på daglig basis och lägger upp bilderna på Facebook-sidan ”Nya kryssningskajen”.
Han har ingen anställning, inget officiellt uppdrag, men Sören är hej och du med projektledningen och kommer och går (nästan) som han vill.
– Jag hjälper till med dokumentationen och de får bilderna efter hand. Jag är av åsikten att hjälper man andra har man igen det, någon dag på något sätt.
Han kallar sig medborgarfotograf. Det är också vad som står på ryggen på den väst han bär: ”Sören Mård Medborgarfotograf”.
Sören ägnar sig åt geocaching, att med hjälp av mobiltelefonen och gps-systemet leta gömda ”skatter”. Det tar honom till fjärran platser och behåller ögonen öppna för omgivningen.
Mockfjärd där vid Västerdalälven, jag söker ytterligare på internet. Här har akademiledamoten Lotta Lotass sitt ursprung, här skedde 1983 det postrån vars vapen blev känt som ”Mockfjärdsrevolvern” då det senare undersöktes i Palme-utredningen, här går att äta en Capricciosa på Mockfjärds Retaurang och pizzeria.
Jag frågar om han nu, på avstånd, ser sin hemby på annat sätt än tidigare.
Det gör han inte, säger han.
– Jag änker inte så mycket på Mockfjärd över huvud taget. Jag är nöjd med livet innan jag kom hit, men jag var färdig. Nu njuter jag av att bo på Gotland.
...och inte har han några funderingar på att återvända till Dalom. Inge utfästelser före begravningen, som han sade.
Sjövägen till fastlandet är heller inget han längtar efter. Varje gång han ser färjan lägga ut är han glad att han inte är ombord.
– Enda stället i landet där man måste betala för att komma till grannbyn. Det är som att sätta upp vägtullar i Mockfjärd. Nej, jag är glad jag kan stanna på land. Det var inte ens roligt när jag åkte en fredagskväll och drack öl.