När dottern blev stjärna ändrades allt

När intervjun är över sitter Pia Åkerman tyst och ser ut över Östersjön. Säger sedan: Ja du, det har varit en resa fram till den jag är i dag.

Allting blir inte vad man till en början kanske tror. Som den här intervjun. En första förfrågan om ett kan tyckas ytligt ämne – hur är det att vara mamma till en Hollywood-kändis? – byttes till en resa genom depressioner, flykt och avund fram till den Pia är i dag. Till slut.

Rätt fri och ganska välmående, på andra sidan flykten från sig själv.

– För tre år sedan flyttade jag hem till Sverige efter 33 år i Toronto, jag rotades aldrig där, alltid fanns en jämförelse med uppväxtens och ungdomens somrar i Gnisvärd. Så det blev Gotland till slut och det har gjort mig gott, det är en slags kärlekshistoria, säger hon.

Malin Åkerman, 38 år, skådespelare och fotomodell, dotter till Pia Åkerman och hennes förste make. Uppvuxen i Toronto, bor sedan 2002 i Hollywood. Fick sitt genombrott i tv-serien ”The Comeback” 2005 och har ett 30-tal filmer bakom sig.

För faktum kvarstår, Pia är mamma till en kändis, en hyllad filmstjärna som gått på många röda mattor och sett fotoblixtarna blända.

Du kan se henne på måndagarna, just nu sänds första säsongen av serien ”Billions” i SVT med Malin Åkerman i en av huvudrollerna.

Pia brukar titta, men bakom smink och repliker ser hon alltid sin lilla tjej. Hon som blivit vuxen och sedan länge lever sitt eget liv vid Stilla havets kust.

Det har varit en resa för Pia att hitta sitt förhållningssätt, erkänner hon.

Det är så vi trots allt börjar intervjun, med frågan ”hur är det?”.

Hur är det att ha en dotter i Hollywood?

Vi ses i Pias lägenhet vid Snäck, utanför ligger Östersjöns grå som folie, på himlen går ett flygplan ned för landning på Visby flygplats.

Tretton flygtimmar bort badar Los Angeles antagligen i sol, ofta är Pia där i tanken.

– Men, du vet, då tänker jag på allt det där andra. Det är ett tufft liv, en konstant oro att inte veta något från film till film, alltid en massa manus att läsa, hela tiden måste hon synas i media och på mingel...som mamma är man orolig om hon ska orka. Det är så jag tänker. Ska hon orka.

Ja, så klart du tänker så.

– Hon är en premiärprinsessa ibland, går på röda mattan och smygplåtas av paparazzis, det är vad folk ser. Men mest är hon en alldeles vanlig tjej, gillar det lilla och enkla och försöker få vardagen att gå ihop som alla människor gör.

Vi pratar om livet, det som obönhörligen tar oss med. Inte om dotterns utan om Pias eget. Om de tidiga åren i Stockholm, om somrarna på Gotland. Pias mamma Viola kom från Hemse och i 25 år hade familjen sommarhus i Gnisvärd.

Det kom att bli den unga Pias trygga plats, den som genom livet varit det hon i sitt rödaste hjärta kallat hemma.

Där fanns sandstranden, där fanns sommarkvällarna, alla minnens finns kvar, nära. Där fanns en passionerad ungdomsförälskelse hon aldrig kunnat glömma.

Under några tidiga år bodde hon även i Visby, tog bland annat realen på det som i dag är Solbergaskolan. Så länge sedan nu, så alldeles nyss.

Men mest har hennes liv, säger hon, varit ett enda långt sökande, från tidigt fram till nu i hennes senare år.

– Jag har sökt, sökt, sökt, alltid sprungit, alltid givit mig av, flytt från mig själv, kanske, funderar hon.

Vad har du sökt? Vet du?

– Det jag inte hade...tillhörighet, tror jag. Först när jag kom hit för tre år sedan fick jag någon slags ro. Det blev så tydligt. Här kände jag den där tillhörigheten jag inte känt tidigare, till mina minnen, till Gotland som min plats.

Flyttarna har varit många, 38 stycken. Bara under de 33 åren i Toronto, där hon bosatte sig när Malin var två, bytte hon bostad 18 gånger. Bakom sig har hon även tre äktenskap. Uppgifter gränsande till torra fakta, men som ändå rymmer så mycket rastlöshet, så många avsked.

De var som kompisar. Under uppväxten i Toronto hängde Malin ofta med sin ungdomliga mamma, den mor som tidigt i livet hade en dröm att bli känd och berömd.

Filmstjärna, kanske, men helst av allt inom dansen, hon gick balettakademien i Stockholm och faniserade om fulla salonger.

Pia har tänt levande ljus på bordet, hällt kaffe i kopparna, där ute den svenska hösten:

– Sedan hände det här med filmen...Malin flyttade till Los Angeles, 2002 tror jag det var, hyrde ett hus i Loz Feliz, inte långt från Hollywoood-skylten, träffade en man och gifte sig...och då blev hon plötsligt i min sinnevärld som min mamma. Genom min otrygghet och mitt ständiga sökande, började jag använda henne som mamma.

Hon skissar där vi sitter; cellminnen från tre tidigare liv, sin tro på ett väl polerat karma, känslan av otillhörighet och dessa ständiga depressioner, härledda från en, som hon säger, trasig barndom.

Hon berättar om de långa mejlen till dottern, om ältandet av sina egna tillkortakommanden och sökandet efter möjliga svar, vilket ledde till att dottern helt enkelt fick nog.

Meddelandet var isande klart: Mamma, jag kan inte läka dig, jag finns för dig men orkar inte mer just nu. Du måste söka professionell hjälp, vi måste ta ett brejk.

Så nära kommer Pias berättelse, blir närmast privat, men är ändå i sin nakenhet och sin tydliga desperation så allmänmänsklig den någonsin kan bli.

För hon insåg, Pia, där och då, att så många känslor hade hunnit ifatt henne. När barnen flyttade ut hade hon inte längre någon uppgift, allt som fanns var ett ödsligt tomrum. De långa breven var inget annat än rop på hjälp.

Två frågor utkristalliserade sig, vassa som nålstick:

• Vilken roll har en mor till ett vuxet barn?

• Är jag rent av avundsjuk på min egen dotter?

– ...så jag tittade på det där och förstod att så kanske det var. Det var min dröm hon levde, det var där jag själv hade velat vara! Först när jag kom till klarhet med det kunde vi närma oss varandra igen.

Den mest förbjudna känslan. Att vara avundsjuk på sitt eget barn!

– Jo, men det var inte av missunsamhet, det är viktigt att veta! Jag var och är lycklig för att hon lever ett lyckligt liv, precis som min son i Toronto gör. Men visst är det min dröm hon lever...

Dock var Pias mål, det sticker hon inte under stol med, att kort och gott bli känd. Malin ville bli skådespelare av estestiska och kreativa skäl och hon utnyttjat också sitt kändisskap till välgörenhet för barn runt om i världen.

Att hon nådde dit men inte du, vad gör det med dig, Pia?

– Det inspirerar mig, Malin inspirerar mig otroligt mycket, hennes outtröttliga positivitet har givit henne drivkraften framåt att göra det hon vill. Jag är stolt och glad för hennes skull.

I dag är Pia en närvarande mor och en närvarande mormor till Sebastian, 3,5 år. Hon såg chansen när den lille kom att börja om på nytt. Hon är i LA några månader varje år; lagar mat, sköter hushållet, avlastar, stöttar sin dotter som nu är ensamstående.

– Jag insåg att mina barns liv är inte mitt liv. Det är jag som är mitt liv. Mår jag bra slipper de oroa sig och då mår de också bra. Jag vill inte bli en last, du vet ”nu måste vi till mamma för hon är så ensam”. Vet du vad min största rädsla är?

Nej?

– Att hamna i soffan och inte ha lust med någonting. Jag är stolt över den livsgnista jag har. Jag tränar, dansar, rider, reser. Men visst funderar jag, hur länge har jag orken?

När vi inför den här intervjun talade i telefon nämnde Pia vid två eller var det tre tillfällen att hon är 67 år. Så när vi till slut ses undrar jag ”varför”.

Varför var den siffran så viktig?

– Det är väl det där att tiden går. Jag är rätt förvånad, jag känner mig snarare som 47. Men jag närmar mig fas tre i livet, den efter 70, det går inte att förneka...hur länge ska jag orka tretton timmar till LA, så tänker jag. Det viktiga är inte ens ålder utan vad man gör och orkar.

Helt hypotetiskt nu: om du fick återvända till en ålder, eller snarare period i livet, vart skulle det vara?

– Till dansen, i sena tonåren. Att jag slutade har varit en sorg. Kunde jag hamna där igen skulle jag inte lägga av, ler hon.

Det finns bödlar i släkten, det har framkommit genom Pias morbrors forskning. Jävulska män långt bak i tiden, kanske är det därifrån hennes jävlaranamma kommer, funderar hon.

Hon fick avgångsvederlag från det femstjärniga hotell i Toronto där hon arbetade och valde att flytta hem och förenas med sina rötter. Kanske, kanske har de nu vuxit sig fast i den gotländska jorden.

Den där ungdomsförälskelsen har hon återsett, de är vänner i dag, men i övrigt lever hon ensam. Trånaden efter en man är knappast pockande, umgänget består av väninnor från förr men även några nya.

Har du depressionerna bakom dig, tror du?

– Det händer att jag ramlar ner, men inte tre våningar ner i källaren som förr. Kanske ner till bottenplan, men mest håller jag mig på andra våningen.

Hon har sina knep, säger hon. Positivt tänkande förändrar kemin i hjärnan, är hennes övertygelse.

– Om något inte fungerar, skapa någon som fungerar; läs en bok, ta en cykeltur, gå en promenad. Det gäller att få tankarna på det som varit och på framtiden att dra sig in mot nuet. Att leva därär hemligheten, där mår man bäst.

Du flydde från dig själv, sade du, Men om du nu landat, har du då mött dig själv igen och vem var då den personen?

– Ja, du...jag kan vara självkritik och inte gilla vad jag ser i spegeln. Men jag tycker om min personlighet, att jag är mån om folk, känner kärlek och omtanke. Bryr mig, helt enkelt.

Hela Atlanten mellan dem, lång väg och kort. Malin befinner sig just nu i New York där hon filmar andra säsongen av ”Billions”, Pia själv är just kommen från en tango-vecka i Italien. Så går dessa dagar i det vi kallar livet.