När Rune Olofsson fick beskedet om prostatacancer föll livet samman. I dag berättar han om sin ångest, men vill mest rikta en uppmaning till alla män: Se till att undersök er medan tid är.
Den där tröttheten som gick utanpå allt, en genuin orkeslöshet som åt sig in. Det är så han beskriver det, Rune Olofsson.
Hur han kunde sätta sig i soffan och bara slockna. Klart det växte till oro och undran: står det verkligen rätt till?
Det gjorde det inte.
24 mars i år, skärtorsdagen, kom beskedet efter många prover och mycken vånda: prostatacancer, aggressiv till sjuttio procent, men – behandlingsbar.
Vi pratar om det i den här intervjun. Om sjukdomen och de mörka tankar den genererar, men också om nuet efter avslutad strålningsbehandling och funderingarna på framtiden.
Men först går vi bakåt i tiden.
Omkring 10 000 män får varje år diagnosen prostatacancer, tre fjärdedelar överlever sjukdomen. i dag lever 85 000 män i Sverige som har eller har haft prostatacancer, uppger Cancerfonden.
Prostatan är en körtel, belägen vid urinrörets översta del, som producerar en del av det sekret som ingår i sädesvätskan.
I begynnelsen var en familj i Alskog som inte hade särskilt gott ställt. Det var där i socknen han växte upp med sina två bröder, mamma och pappa arbetade inom jordbruket och Rune gick i skolan i omgivningarna; Alskog, Garda, Lye.
Sedan rullade livet igång, ut i arbete direkt efter nian. Han blev butikschef på Konsum i Garda, flyttade till Stockholm i 20-årsåldern, jobbade som väktare och ett tag Pressbyråföreståndare i Högdalen.
– Och så träffade jag Karin, hon som är min fru i dag, berättar han.
Det är en skiss med klara färger av ett långt yrkesliv, det här, via återflytten till Gotland 1976 och fem år som Ica-föreståndare i Rute innan han hamnade som vaktmästare på Geab för att många år senare, 2004, sluta på företaget, då som ekonomichef.
Mycket torr fakta, jobb hit och jobb dit. Men så har Rune, säger han, också alltid varit en människa som gillar att ha mycket omkring sig.
...och det var det som till slut tog knäcken på honom och målade tillvaron i dovare toner.
– Jag blev utbränd, eller fick utmattningsdepression som det heter. Det var 99. Sedan blev jag borta från arbetslivet i tio år. Det tog hårt, säger han och ser ner i bordet.
Han var så uppe i varv de åren, drev Åminne camping parallellt med Geab-jobbet, for som en skottspole mellan arbetena och hemmet i Dalhem...tills kroppen helt enkelt sade stopp.
– Jag kunde köra hem från Åminne och hamna i Visby utan att veta hur jag kommit hit eller ens var jag var. Ibland ringde jag Karin och frågade hur jag skulle ta mig hem, det var otäckt.
En dag höll det inte längre, han föll rent fysiskt ihop övertygad om en infarkt, men svaret var just utmattning.
– Jag hade varit så uppe i varv så jag aldrig märkte hur allt trappats upp. Men så försvann orken, det var tufft. Jag var ingen riktig människa, jag levde som i ett vakuum, kunde inte hålla koncentrationen, orkade ingenting.
Hur var det, men tanke på alla bollar du varit van att hålla i luften?
– Skitjobbigt. Vad skulle jag nu göra? Samma sak med cancern. Jag har dragit ner på tempot, sålt av företag, till och med sålt min gamla HD. Det är helveteskval att inse att det är så jag måste göra.
Rune är nervös inför intervjun, berättar han. Ett tag har han funderat på att blåsa av alltsammans. Men så sitter vi där ändå, i lägenheten i Gustavsvik dit flytten från Dalhem gick för fyra år sedan. Oron släpper efter ett tag. För han vill så gärna berätta, det här är ju så viktigt!
Hustrun, ja. Karin. Hon har varit Runes stöd genom alla motgångar. Hon och de tre barnen, nu utflugna och med egna familjer.
Karin har fått ta en del stryk.
– Hon gick också in i väggen på grund av mig, min sjukdom blev en press för henne, vilket så klart är en sorg. Men hon har varit, och är, ett oerhört stöd.
För barnen och deras familjer har det också varit en press, men Rune har, säger han, fått mycket tillbaka genom att hela tiden varit öppen med vad som skett
För Rune lever med döden bakom sig. Det är så han uttrycker det. Hela tiden finns den i närheten, i allt han tänker och allt han gör.
För lagom han hämtat sig från den där utmattningsdepressionen och startat sin egen bokföringsbyrå för sex år sedan kom ju nästa smäll. Den som är anledningen till den här intervjun.
Den där tröttheten, den där han kunde sätta sig i soffan och helt sonika somna, mitt på dagen. Inte var väl det som det skulle?
Så han sökte läkare under fjolårshösten och efter många olika turer – det blir en skiss även här – fick han så det besked han inte ville ha. 24 mars, skärtorsdagen.
– Karin var med mig på lasarettet...det var hon som efteråt fick berätta för mig vad läkaren hade sagt. Jag hörde ingenting, tog inte in någonting. Min enda tanke var: När ska jag dö?
Den tanken hade han aldrig tänkt tidigare, säger han. ”När ska jag dö?”. Nog för att var och en vet att det förr eller senare händer, men så länge vi är friska är det alltid långt ifrån nu, alltid ”senare”.
Nu var det i ett slag en realitet som trängt sig in bland alla idéer för framtiden. Så skulle det ju inte vara, han var ju på banan igen efter alla år på botten.
Sextiofyra, visst, men det finns så mycket mer, utveckla företaget, kanske starta ytterligare något. Hos en företagsam och idérik människa går ränderna aldrig ur.
Vi tar oss förbi själva behandlingen i den här texten. För en sådan blev det. Först en operation och sedan, under sensommaren, sex veckors stålningsbehandling på Karolinska i Solna.
30 september kom han hem. Hem från tio minuters strålning om dagen och massor av övrigt tid att fundera.
För så är det. Hjärnan går alltid på högvarv, säger han. Hela tiden döden där bakom. Är det verkligen rätt behandling? Kommer det här verkligen att bli bra?
Alltid dessa ”om” och ”men” som kan få tankarna att gå i spinn och nätterna att bli långa.
Ännu vet han ingenting. Först i början av 2019, om drygt två år, får han svaret på huruvida han är fri från sjukdomen eller inte.
– Det är lite jobbigt, säger han och jag tänker att det är jordens underdrift.
Jobbigt har det även varit rent mentalt efter strålningen, ned som han föll i det där svarta depressionshålet igen. Uppföljningen av patienternas psykiska hälsa borde kunna fungera mycket bättre än den faktiskt gör, menar han.
Hur är det att, som du säger, ”ha döden bakom sig”. Ta mig dit, jag som haft turen att inte varit där.
Han funderar ett tag, ute faller ett grått regn, kaffe i blå koppar, lussebullar:
– Det är inte så att jag är rädd, det har jag kommit förbi. Men det är allt jag vill göra, det får fan inte vara slut än! Jag vill vandra i fjällen, gå Kungsleden igen, ut och resa, utveckla firman, som jag sade.
Han har förändrats, säger han. Värdesätter livet mer än för bara ett par år sedan.
– Som i somras, det var länge sedan jag och Karin gjorde så mycket tillsammans, inga stora saker, men ändå. Åkte runt på Gotland, umgicks med barnbarnen...såg till att ta vara på det fina och viktiga.
Så många intervjuer jag gjort, så många som säger samma sak. Att det inte är förrän livet ställs på sin spets som det som är verkligt viktigt står klart. En påminnelse även för mig, förstås. Men precis som alla andra vet även jag: Det där händer aldrig mig!
För det skulle inte hända Rune heller. Och ändå har han funnit sig själv sitta och gråta med hustrun, prata om döden, om behandling, om prover och mediciner, om att verkligen göra de där resorna de vill göra. Om han nu orkar.
Du är inte rädd för döden, säger du.
– Nej. Jag tror vi kommer tillbaka på något sätt. Jag har ingen kristen tro, det är bara en känsla jag har. Jag vilar i den.
Bara det faktum att vi sitter här och pratar om det ämne vi gör...hur reflekterar du kring det?
– Jag vet inte...för tio år sedan tänkte jag inte ens tanken, men det här har väckt något i mig. Hur skört allt är...det har slagit mig starkt efter cancerbeskedet.
Det är Rune som tagit kontakt med mig för den här intervjun, inte för att någon ska tycka synd om honom, alls inte. Men för att han vill hjälpa till att skingra det tabu han upplever finns kring sjukdomen.
Trots att det med tiden blivit en folksjukdom:
– Prostatacancer har gått om bröstcancer i såväl dödstal som antalet upptäckta fall, säger han.
Noga med att inte ställa de olika cancerformerna mot varandra – ”det är jättebra att Rosa bandet blivit så känt ” – tycker han att mustaschkampanjen varje november (vars syfte är att uppmärksamma just prostatacancer) får förhållandevis undanskymd plats i media och bland folk i allmänhet.
Kanske är det skämmigt, funderar han.
– För att det sitter i den del av kroppen det gör. Jag tror det är därför många inte vågar eller vill prata om det.
Rune har, säger han, valt att vara helt öppen inför hela sin omgivning. På firman, i företaget där han kör buss då och då, inför vänner, bekanta och familj.
– Det har hjälpt dem att förstå hur jag reagerar och känner, vilket i sin tur har varit en hjälp för mig när jag vet att det finns förståelse, säger han.
Rune Olofsson anser att screening borde vara obligatoriskt på män över 50 år. Det är en metod som mäter sex olika blodvärden, till skillnad från det vedertagna PSA-prov som endast mäter ett.
Att screening inte godkänns av Socialstyrelsen är en ekonomisk fråga, för vem ska i så fall stå för kostnaderna?
– I slutänden handlar det om politik. Men jag anser att politiken måste ta ansvar här. När man sitter på KS och träffar alla andra som också drabbats förstår man hur utbrett det här är, att det måste upptäckas i tid för att ha större chans att göra något åt det.