Sanna Jonsson lever i turkos tystnad. Ingen musik, inga röster, ingen vind som susar. Som född döv för hon sin kamp för dövas och gravt hörselskadades rätt till sitt eget språk: teckenspråket.
Det finns så många förutfattade meningar, så många sätt vi som inte vet något tror att det ska vara på. Oavsett ämne är okunskap alltid den största källan till söndring.
Jag ska själv, under den här intervjun, få se mina tänkta frågor falla platt och också se mig genomskådad från allra första stund.
Men det kommer vi till.
Sedan april i fjol är Sanna Jonsson tillbaka på hemön, bosatt på den gård i Bläsnungs, Väskinde, varifrån hon har sina finaste barndomsminnen.
Här bodde farmor och farfar, här brukade de sin jord och höll djur; kor, grisar, katter, en liten ponny.
Men det är länge sedan nu.
I dag ägs gården av Sannas pappa, men boningshuset hade stått tomt länge när Sanna bestämde sig för att flytta hem. Hon bytte lägenheten med balkong i Stockholm till Väskindevidder som aldrig tar slut.
– Jag kände att jag längtade tillbaka, jag är 47, hade inte haft så mycket kontakt med mina föräldrar...det var dags att vända hemåt, säger hon.
Döttrarna Emmy och Fanny är utflugna och bor på fastlandet, maken Tony, med ursprung i Norrland, arbetar ännu Stockholm och pendlar till Gotland.
Det är så det är nu. Livet.
Intervjun genomförs med hjälp av René Jonsson från Gotlands tolkcentral. Sanna pratar med händerna och René översätter muntligt till mig. Hon är en av tre dövtolkar som går att boka på Gotland. I köket i det lilla huset finns också Sannas mamma Ulla-Stina som även hon behärskar teckenspråk.
De kallas ”de sju vita åren”, åren innan Sanna 1976 kom till Manillaskolan i Stockholm, en av Sveriges fem dövgrundskolor.
Sju år då Sanna inte hade något språk och har därför heller inte några egna minnen därifrån.
Allt som finns är enstaka synintryck, inga sammanhängande hågkomster från barndomen.
Mamma Ulla-Stina har desto fler, inte sällan är de förknippade med tårar. För det var en annan tid då, ett samhälle där oralismen var rådande och de döva skulle trots sitt handikapp tvingas till ett talat språk.
– På förskolan skulle det redovisas hur många talade ord hon kunde, säger Ulla-Stina och ögonen tåras. Jag glömmer det aldrig! Någon kunde tio ord, Sanna bara två! Ville hon ha saft skulle hon först själv säga ”saft”...det gick ju inte, hur ska man kunna säga något på ett språk man inte har!
Så det uppfanns ett slags eget teckenspråk därhemma, för att få vardagen att fungera.
Först när Sanna i första klass kom in på Manilla, där hon bodde veckovis, hittade hon ett fundament, ett eget språk.
– Teckenspråket är mitt förstaspråk, svenskan mitt andra, säger hon. Så är det för alla döva.
Det har blivit bättre, på alla sätt har det med tiden blivit bättre. Så säger hon det. Ingen döv tvingas i dag sitta på sina händer, ingen döv tvingas till tal eller att läsa på läppar.
Men det finns fortfarande en kamp att föra då oralismen är åter på frammarsch. Inte minst gör Sveriges dövas riksförbund vad det kan för att stärka dövas rätt i skolorna.
Sanna säger att hon använder rösten när hon är bland hörande, den fungerar hjälpligt om hon talar lugnt. Annars är det händerna som gäller.
Livskamraten Tony är också döv, men deras båda döttrar är hörande. Det har gjort att det talats teckenspråk under deras uppväxt.
– Det har gått bra, det har varit tvärt om mot mig. Varken, mamma, pappa eller (systern) Pernilla är hörselskadade, säger Sanna.
Gotlands Tidningar har skrivit om Sanna förr. Dels i en reportageserie 1975, just före skolstarten på Manilla. Dels 1987, om hur livet blivit. Då arbetade hon som assistent till döva barn. Det gör hon än i dag, 30 år senare.
Hon lyssnade på Carola, berättar hon. En kassett i en freestylebandspelare och så volymen på max, det vidarebefordrade förnimmelser av ljud via de hörapparater hon haft sedan hon var tre.
Samtidigt som hon läste texterna kunde hon, säger hon, ta till sig av hennes låtar.
Och så gick hon på disco med kompisarna, där blinkade lamporna i takt och rytmen kändes i golvet.
Men det var då, det.
– Nu gillar jag film bättre, jag lyssnar aldrig på musik. Mer dvd-filmer och tv.
Jag hör bilar, röster, musik och andra ljud hela tiden, vad hör du i ditt huvud?
– Ingenting, inte telefonen, inga röster, jag kan ana när det kommer en bil. Hörapparaterna har jag mest använt för att signalera min hörselskada. Men det här är vad jag är van vid, jag har vuxit upp som döv, jag är stolt, jag har körkort, det har aldrig varit några problem.
Jag tänker att det ändå måste finnas en del svårigheter i vardagen?
Så frågar jag. Om svårigheter. Jag hade många frågor i blocket om det besvärliga i livet.
Alla kommer de på skam. För att det för henne inte finns något annat, för henne är dövheten norm. ”Jag har ett bra liv”, upprepar hon flera gånger.
Men visst, tecknar hon:
– Som när jag bodde i Stockholm och tunnelbanan var försenad, när ett tåg skulle byta spår, den informationen kommunicerades bara via högtalarna.
Och bristen på textning av tv-program, det är också ett gissel, vilket företrädare för landets 10 000 döva och hörselskapade gör allt för att påverka.
Då hörselsinnet inte finns har hon istället främst utvecklat synen och ser bättre än de flesta hörande, iakttagelseförmågan är briljant.
Redan som barn såg hon allt det där ingen annan såg; en synål på golvet, ett småkryp och den där rödhaken som alla andra bara hörde.
– Jag har ett vidvinkelseende som få andra har och jag snappar snabbt när något händer, ibland innan det händer. Som när jag jobbade med dagisbarn, jag kunde bryta ett bråk innan det bröt ut för jag såg på ansiktsuttrycken att det var på gång. Jag är bra på att läsa av kroppsspråket.
Så hur läste du av mig när jag kom hit? Var ärlig nu.
– Jag tror du kände dig osäker, lite nervös för hur du skulle bemöta en döv. Stämmer det?
Absolut, precis så. Genomskådad! Men nu är jag tryggare fast ändå, känner jag, full av förutfattade meningar. Vilka är de fördomar du oftast stöter på?
– Att vi skulle vara mindre begåvade. Dumma. Sjuka i huvudet. Det är så klart okunskap. Du talar svenska, jag talar med tecken, utan det skulle jag inte klara mig.
I det finns ändå en slags sorg, förstår jag. Att många i mötet med Sanna i första hand ser ett handikapp, inte henne själv som person, full av glädje och oro, drömmar och kärlek.
Här måste jag så klart ge mig själv underkänt. Inför intervjun var jag mest fokuserad på hur jag skulle hantera Sannas dövhet, inte på att möta en människa där det andra förstås löser sig.
Så klart att hon såg igenom det!
1974 infördes i Sverige vaccination mot röda hund för flickor vid tolv års ålder. Sedan 1982 erbjuds två doser vaccin till alla barn, vilket gjort att sjukdomen närmast försvunnit från landet. Ulla-Stina drabbades av röda hund när hon var gravid med Sanna, vilket är orsaken till dotterns dövhet.
Genom livet har Sanna mest haft sitt umgänge med andra döva, det är där hon har sin identitet. De fem dövgrundskolorna (Stockholm, Lund, Örebro, Vänersborg och Härnösand) har utbyten med varandra och i Sveriges enda dövgymnasium, i Örebro, återses många av dem.
Det är trots allt lättare att vistas bland människor i samma livssituation, säger hon:
– Jag känner döva över hela Sverige, nu är det ännu lättare att umgås, med Facebook och Skype och sånt.
Bland hörande är det så lätt att bli satt på undantag, även om vissa klarar av att teckna. Bara en del blir tolkat, sittandes vid ett middagsbord missar hon ofta skämtets poäng.
– Man hamnar alltid utanför och kan inte hänga med i samtalet, säger hon.
På Gotland finns, säger Sanna, omkring 20 döva personer och en vilande dövförening. Några av dem umgås hon med och tränar på gym lite då och då.
Hon har just startat ett företag, Turkosa visioner, tillsammans med sin hörande syster Pernilla. Turkos är namnet på de dövas teckenspråk. Tanken är saluföra tjänsten som stöd vid exempelvis läkarbesök men också att kunna fungera som turistguide för döva.
– Det finns så mycket historia här, så mycket att berätta. På sikt skulle hela bussresor för döva kunna tas emot. För att inte tala om när kryssningskajen blir färdig, teckenspråket är ju delvis internationellt.
Det är dialektalt också, för övrigt. I Norrland tecknas älg som mule, medan det i Stockholm tecknas med horn. Och i Skåne tecknas kyrktorn så det knappt går att begripa.
Den första november 1969 drog en vådlig storm över Gotland som slet taken av kyrkor och fick strömmen att gå på Visby lasarett. Det var då hon såg dagens ljus, Sanna.
47 år har gått sedan dessa; Manilla, Örebro, Norrköping och Stockholm har blivit Gotland igen. Hon har landat här nu, på sin barndoms ö.
Det är ett gott liv hon för, tycker hon. Bara hon får lov att vara som hon är, på sina egna villkor.