Elsa och Lars Björkqvist finns till för andra, det är deras största drivkraft. Genom att gå sönder tillsammans har de funnit kraft och ro.
Kanske är det verkligen så; ingenting är riktigt helt förrän någonting gått sönder. Det är i sprickorna ljuset sipprar in och får oss att möjligen hitta svaren i vårt sökande, till slut.
Världslyriken är full av dessa bilder, men icke desto mindre är de verkliga i vår vanliga vardag.
För elva år sedan valde paret Björkqvist att hyra ut huset i Visby och tillsammans med sina tre barn i tre år bosätta sig i den lilla byn Chikankata i Zambia, långt från det mesta men, visade det sig, nära till deras egna känslor och insikter.
Lars arbetade som lärare, Elsa som läkare, vilket tog på krafterna.
– Det hände ibland att du kom hem och grät, för att det du mötte var för starkt, påminner Lars.
Vi pratar om det i den här intervjun. Om att räcka till, om att finnas till för sig själv och andra, nära och långt borta.
Den här intervjun är gjord inför publik på Almedalsbiblioteket. Med mig som samtalsledare under rubriken ”Samtal i foajén”, arrangerat av studieförbundet Bilda, berättar Elsa och Lars om sina tankar kring medmänsklighet och att finnas för sin omgivning.
De är båda engagerade i Frälsningsarmén och det var genom den organisationen de kom i väg till Zambia, den där gången. Så länge sedan, så alldeles nyss.
Chikankata Mission drivs av Frälsningsarmén sedan 1945, är hem för runt 1 500 personer och med över 100 000 människor i omgivningarna.
Vi ska tillbaka dit i den här texten, men först till en körövning i Umeå i september 1995.
Lars från Väte var i norr som student, 25 fyllda, full av inre frågor: ”hur ska jag någonsin träffa den rätta?”. Till och med brorsbarnen hade börjat tvivla att han någonsin skulle få napp.
Men så stod hon bara där en dag, Elsa. Lars var körledare, hon hade den vackraste röst han hört.
– Och sedan var vi ett par efter några månader, säger han.
Elsa kommer från...jo, Zambia. Med en zambisk mamma och en pappa från vildmarken utanför Kalix föddes och växte hon upp Afrika, i staden Kabwe. Först när hon var 19 flyttade hon till Sverige.
Chikankata Mission trettio kilometer ut i södra Zambias bush, inte långt från gränsen till Zimbabwe, oxkärror som klingar längs jordvägen, människor på väg till marknadsplatsen, ett varje dag pågående liv som i dag lever kvar inom dem.
I hela livet hade det varit framför allt Elsas dröm att arbeta med fattiga, utsatta människor, de som inte kan föra sin egen talan.
Redan i trean blev det tydligt. Hon berättar, rodnar nästan, om den där skoluppsatsen:
– Vi skrev om vad vi ville bli när vi blev stora. De andra ville bli skådespelare eller rockstjärnor, jag ville bli en ko för då kunde jag ge mjölk till de fattiga barnen.
Så pass!?
– Ja, skrattar hon. Och så gav jag borta mina systrars dockor, men sparade mina egna! Och jag snodde bröd från restaurangen där mamma jobbade och gav till tiggare.
Det här är ett minne: Gammelmormor ligger på sjukhus, Elsa är tio år, kanske elva, och är där för att hälsa på. Det är hennes första besök på en läkarstation. Där låg hon med en varande böld på magen...
...och Elsa fylldes med såväl lugn som insikt: ”det är här jag ska vara, det här är min framtid”.
Och så kom det att bli. I dag älskar hon sitt arbete, här hemma på en vårdcentral i Visby.
Det här är andra minnen: En arbetsdag på sjukhuset som börjar utan elektricitet och vatten, en söndagsgudstjänst som avslutas med att ungdomar kommer fram och tackar Gud för att de fått fylla tretton när så många av deras kamrater aldrig fick göra det.
Tiden i Zambia har givit dem båda värdefulla referenser, en ödmjukhet inför livet, rent av.
– De här människorna lärde mig att älska livet, här hemma lever vi skyddat, där var döden påtaglig varje dag, ingen visste någonting om i morgon, säger Elsa.
Känner du igen dig i det, Lars?
– Ja...jag minns när vi kom hem, många frågade hur vi haft det men jag visste aldrig riktigt vad jag skulle säga. ”Bra”, bara. Men med tiden har allt sjunkit in. De som arbetar nära mig vet att det knappt går en dag utan att jag pratar om Zambia. De åren har präglat mig, på djupet.
Vissa Visbybor kan gå till lasarettet på en kvart, från Fårö eller Sudret går att ta bussen och vara framme på ett par timmar.
Till sjukhuset i Chikankata hade många ett par dagars vandring.
Det är sådana insikter som skapar perspektiv. Lars kom, säger han, aldrig riktigt in i sin roll som lärare, men för Elsa blev de tre åren viktiga för hennes profession:
– Det gav en otrolig kunskap. Jag har jobbat med svårt sjuka barn, med vuxna, hiv och aids var väldigt utbrett, jag träffade oändligt med människor som givit mig en bred bas i mitt yrke.
För två år sedan var hon tillbaka, sex veckor på samma sjukhus. Veckor som berörde än starkare än de första tre hela åren.
– Nästan varje vecka hade jag två, tre besök av människor som jag varit i kontakt med tidigare. De hade med sig gåvor, en kyckling, kanske en pumpa, en påse majs, och så en son eller dotter som de visade upp; ”Titta, mitt barn lever för att du jobbade här”.
Hon gjorde inget magiskt, säger hon. Hon var där, bara. Fylld av kärlek fanns hon till hands när andra behövde henne.
– Du vet, jag älskar mitt jobb, att möta människor i olika faser av livet. Jag tror det är en gåva jag fått.
Samtalet i foajén hade rubriken ”Lyckan, meningen med livet”. Så jag googlade på det och fick svar. Meningen med livet är att bli oss själva, och svaren bär vi alla inom oss.
Men allt i världen är inte vackert. Ibland tar förtvivlan och maktlöshet över. Lars fick se det på nära håll, hur Elsa kom hem en stund under arbetsdagen och grät. Att se barn mista livet tärde.
De kom gående från avlägsna byar, vissa felbehandlade av häxdoktorer och ibland fanns inget att göra.
Aldrig tidigare hade hon i sitt yrkesliv sett barn dö framför henne, här på sjukhuset på den zambiska landsbygden dog barn varje vecka.
– Jag höll verkligen på att gå under av sorg...jag var helt knäckt. Kollegorna sa ”Du måste bli hård, Elsa”, men jag vill inte bli hård, kan inte, det är så här jag är.
– Ja, säger Lars. Ibland kom du hem och var alldeles förstörd.
Då var han hennes stöd och är så än, för upplevelserna inom vården kan tära även här hemma. Då finns de för varandra, då är de varandra.
Elsa säger, nej, båda säger, att de mer byggdes upp av de svårigheter och den förtvivlan de kände än att de bröts ner. Det ser de nu i efterhand.
Livet är toppar och dalar och utan svårigheter att ta sig igenom heller ingen livserfarenhet.
Knepet är att fokusera på det som trots allt slutade väl. På de människor hon lyckades rädda, dem han lotsade en bit ut på kunskapens stig.
I dag använder de båda sina livserfarenheter inom bland annat Frälsningsarmén, där hålls grytorna kokande under julen, men också övrig tid på året finns de till för den som känner sig utsatt och bortglömd.
Samtidigt som samhället hårdnar och blir mer individualistiskt ökar också givmildheten, det är deras absoluta uppfattning.
Gotlands befolkning tillhör inte sällan den som procentuellt skänker mest i diverse insamlingar.
Kanske har det med historien att göra, en slags genetisk vana att ta hand om dem som behöver, många är exempelvis de flyktingsfartyg som strandat runt kusterna och där passagerarna fått en filt och en kopp te.
Att finnas till hands för sina medmänniskor, som exempelvis alla som ställt upp som kontaktpersoner i samband med flyktingströmmen för ett och ett halvt år sedan, kostar på av såväl kraft som tid.
Men det ger också så mycket tillbaka, påpekar Elsa:
– Det handlar inte om att hjälpa, det handlar om att vara ena delen i ett möte mellan två människor där båda både tar och ger och utvecklas.
Samtidigt kan givmildheten till dels vara en själviskhet, det är så vi resonerar, där på Almedalsbiblioteket. Kanske dövar det för en stund ett dåligt samvete. En slant till Radiohjälpen eller en femma i en bössa på stan, se där, nu har jag gjort mitt.
– Jag är själv likadan, jag skänker pengar någonstans, sedan fortsätter jag i mitt spår med det jag håller på med, funderar Lars.
Elsa fyller i:
– Många skänker pengar men få ger av sin tid, för den har vi inte längre. Kanske är det tid för andra som behövs mer än någonsin. Jag minns när vi hälsade på farmor och farfar i Storträsk utanför Kalix, där var alltid kaffe på bordet och grannar som kom in...sådant händer sällan nu, det ska planeras och kollas i kalendrar. Vi är verkligen inte generösa med vår tid i dag.
Jag googlade än mer, jag googlade ”hur blir man lycklig?” och fick massor av träffar, Här en tio-lista: Umgås mer, träna, träffa djur, lyssna på musik, vistas i solen, sov regelbundet, meditera, skaffa hobbys, arbeta volontärt, visa tacksamhet och undvik raffinerat socker.
Lars kom till en slags insikt, säger han, när han härom kvällen mekade med baknavet till sin cykel.
– Vi strävar ju var och en efter en frihet och självständighet, jag undrar om det är det som drar oss snett, funderar han.
För när han höll på där och putsa fett och olja slog det honom att om man projiserar världen på ett cykelnav, den värld där så många värnar om sitt eget jag, om de små kulorna skulle göra samma sak vore det att plocka ut dem var för sig...
– ...och säga, se så, inget binder dig längre, gör vad du vill, sätt igång, hejdå! Så klart kommer det inte att funka. Men när kulorna sitter där de ska har de en uppgift, att få kullagret att fungera är dess mening med livet!
Så vad kommer vi fram till här?
– Att vi inte bara kan titta på oss själva och vårt eget självförverkligande. Det stora är att fungera tillsammans med andra.