Den här artikeln handlar om sångaren och artisten Gunnar Wiklund, störst av de stora i tidigt 1960-tal. Vad han nu har med Gotland att göra. Förmodligen ingenting alls.
I sommarstugan i Småland har jag en cd med svenska schlagerlåtar; ”48 svenska schlagers”. Där samsas Öster Warnerbring med Britta Borg, Anna-Lena Löfgren, Gunnar Wiklund och många därtill.
”Vi ska gå hand i hand genom livet du och jag” sjunger Gunnar i första spåret med sin varma stillsamma barryton och tolvåriga dottern vill inget annat än att spela den igen och igen. Ett slags avbrott blir det från nutida hit-radio.
Jag har ingenting emot det ty Gunnar Wiklund var min första idol.
Jag var fem år när jag 1967 fick en EP som jag spelade dagarna i ända på vår Philips-grammofon.
Historien går alltså igen. Det finns något universiellt och tidlöst i Gunnars röst, även om han själv gått ur tiden sedan ganska länge.
1989 gick han bort, bara 54 år gammal.
Lyssna själv, han finns på Spotify, om inte annat.
Jag kan så klart få prygel för det här men det är mitt tidningsuppslag så jag gör vad jag vill. Därför handlar Du&jag i dag om Gunnar Wiklund.
Trots att han inte hade den ringaste koppling till Gotland. Eller? Finns det kanske någon tråd som leder hit till ön?
Gunnar Wiklund föddes i Notviken utanför Luleå i augusti 1935 och kom att växa upp i Boden som ett av fyra syskon.
Vid sidan om sitt arbete som bilmekaniker i Luleå kom han sedan att sjunga med lokala orkestrar, läser jag på olika forum på nätet.
Det stora genombrottet kom 1959, i samband med folkparkernas artistforum i Västerås.
Där sjöng han Per-Martin Hambergs finstämda sång ”Nu tändas åter ljusen i min lilla stad”, vilken kommit att bli Wiklunds signaturmelodi.
Kanhända är det för att de allra flesta av oss faktiskt ursprungligen kommer från ”vår lilla stad” som den talar så starkt, längtan från storstadens bråk och minnena av hur det en gång var, där hemma:
”Och grabbarna i gänget står och pratar ner vid Grand/om flickor och om fotboll och om livet med ibland/.../Det är kväll i min lilla stad”.
Det var på den tiden man hade ”främmande”, satt i ”finrummet”, tv-kanalen var svartvit och då en roadtrip var något så enkelt som en bilsemester.
Enligt sajten hitta.se finns det i dag 64 stycken Gunnar Wiklund i Sverige. En av dem bor i Visby.
Två år efter genombrottet, 1961, utsågs Gunnar Wiklund till Sveriges populäraste sångare.
Tiderna förändras, så är det. Då var Gunnar var bara 26, ungefär samma ålder som Avicii när han ställde sig på toppen med kepan bak-och-fram.
Frågan är: uppträdde Gunnar Wiklund någonsin på Gotland? Och har han alls några kopplingar hit?
Det här är inte vetenskapligt undersökt, ingen djupare forskning bedriven, och vet du något som är värt att veta får du gärna höra av dig, men jag slår en signal till den tidens nöjesgeneral på ön, Tommy Wahlgren.
Han borde kanske veta.
Svaret blir nekande; nej, någon Wiklund engagerade han aldrig:
– Jag hade att göra med några av hans kollegor, Lasse Lönndahl, Lill-Babs och en del andra, men aldrig Gunnar, säger han.
Däremot spelades hans musik, hos Wahlgrens ljöd exempelvis inte sällan ”Akta dig för indianerna” från grammofonen.
– Det var mina barns favoritlåt när det begav sig, det är nog det minst pk man kan hitta i dag, som han uttrycker det.
Gunnar Wiklund hade 37 låtar på Svensktoppen mellan 1962 och 1978. Fyra av dem låg etta; ”Mest av allt”, ”Vi ska gå hand i hand”, ”Snart så kommer åter ljusa tider” och ”Kan jag hjälpa att jag älskar dig”. Vid fyra tillfällen deltog han i Melodifestivalen.
Jag kunde förstås valt att skriva om något mer relevant, men det är som sagt mitt uppslag.
Jag kunde skrivit om Sigge Fürst som höll till i Östergarn och uppträdde flitigt på öns estrader, kanske om skådespelaren Hjördis Pettersson eller ännu en artikel om jazzlegendaren Lasse Gullin från Sanda.
Eller varför inte om någon som bevisligen varit här, om Cassius Clay som stod på Murgrönan och skuggboxades, kanske om Chubby Checker eller om när rockdockan Johnny Thunders öste riff ur sin svarta hatt, även han på ”Grönan”.
Eller jag kanske kunde valt att in i minsta detalj berätta om när Musikskolans avgående rektor Matti Vuorinen en gång spelade förband till brittiska 70-talsglammande rockbandet Slade.
Men så blev det inte, inte den här gången.
Istället fortsätter jag idogt söka gotlandskopplingar till Gunnar Wiklund och kommer att tänka på de flitiga ö-besökarna i gruppen Eldkvarn.
1999 gav de ut albumet ”Limbo” på vilket Plura i låten ”27”, vilken handlar om hans uppväxt i Norrköping och resorna tillbaka dit när hans föräldrar låg för döden, sjunger om GW.
”Polisen kommer och hämtar oss, jag säger att det är jag som är Gunnar Wiklund, det var lögn förstås”.
En lösryckt strof där ur en tio minuter lång musiknovell.
Denna skiva producerades av Peter LeMarc och – jodå – gotländske musikern Linus Larsson, sedan länge boende i Hogrän och verksam i musikproduktionsbranschen. Se där, en länk!
Så jag ringer honom:
Vad betyder Gunnar Wiklund för dig, Linus?
– Haha, jag kan inte påstå att jag lyssnat mycket, men jag minns att Plura gillade hans musik och berättade en massa om honom. Då blev man ju i och för sig lite nyfiken. Och nu ringer du, då måste jag verkligen lyssna in mig, säger han.
Jag bläddrar bland min barndoms nötta singelskivor; Siv-Inger Svenssons ”Nånting händer”, ”Du borde köpa dig en Tyrolerhatt” med Östen Warnebring, Roger Johnsons ”Snälla pappa vänta på mig”, ”Hej clown” med Jan Malmsjö och förstås Siw Malmqvists struttiga ”Mamma är lik sin mamma”. Klenoder, alla.
Gunnar Wiklund levde stora delar av sitt liv i Lysekil, men bodde på Värmdö när han gick ur tiden.
Hans sista år i livet gick i mörker. Wiklund blev svårt skuldsatt efter att ha blivit blåst på pengar och blev i samma veva amalgamförgiftad och plågades av dåsighet och tung huvudvärk.
Detta berättar Julian Stålbrandt, som forskat kring folkhemssångaren Wiklunds liv, i en intervju i Värmdö Tidning som jag hittar på nätet.
Wiklund begravdes i Värmdö kyrka, till tonerna av Putte Wickmans klarinett, och ligger begravd på Skogskyrkogården i Stockholm.
Denna kyrkogård finns upptagen på Unescos världsarvslista och här har Gunnar sällskap i den eviga vilan av berömdheter som författaren Ivar Lo Johansson, fotbollsspelaren Nacka Skoglund, skådespelaren Greta Garbo och Jazz-Lasse Gullin.
Norrbotten, och då särskilt garnisonstaden Boden, kom dock alltid att vara hans känslomässiga hemvist.
Så då – ja, just det! – ringer jag förstås professorn! Patrik Rönnbäck i Hörsne är professor i hållbar utveckling vid Uppsala universitet Campus Gotland och växte upp i just Boden.
Jag känner Patrik, han har långt hår och gillar hårdrock, men kanske har han någon förälder som möjligen kände Gunnar?
Jag får numret till Patriks pappa Rolf, som svarar att ”javisst”!
Ännu en Gotlandskoppling, alltså, om än någon lös.
– Första gången jag hörde honom var jag och dansade i Björkängsparken, jag blev helt frapperad av hans röst och stannade för att lyssna mitt i dansen, berättar han.
En tid senare, det här var innan genombrottet, började Gunnar umgås med en sjuksköterska i Boden, och denna syrra visade sig bo granne med Roffe Rönnbäck.
...som då passade på att berömma rösten när de sågs på p-platsen, och också meddela att han faktiskt själv spelade lite gitarr och sjöng en del.
– Så jag har alltså suttit och spelat gitarr och sjungit med Gunnar Wiklund, det måste varit -55 eller -56.
Det finns inte en inspelning med Gunnar Wiklund som professorns far inte har, för honom är han den störste, alla kategorier.
– Varför? För den typ av röst han hade. Och för hans tydliga och rena uttal, det går alltid att höra vad han sjunger! säger Rolf Rönnbäck i Boden, han med en son i Hörsne.
Se där, ett mått på riktigt äkta lokaltidningsjornalistik. Finns det inga kopplingar så uppfinner vi någon!
Den typen av musik som Gunnar Wiklund stod för görs inte längre, schlagers som blir odödliga genom sin genuinitet.
Jag spelar fortfarande hans musik där hemma, inte sällan som bakgrund till fredags- och lördagsmiddagar; en kycklinggryta, lite rött i glaset och svårt nostalgiska ”Minns du den sommar” svävande i rummet.