Dagen före den intervjutid vi bestämt meddelar Emilia att dottern blivit magsjuk och att vi kanske borde skjuta fram vårt möte. Jag svarar att för min del är det inga problem, ”funkar det för dig så kör vi”.
Och så blir det. För, som Emilia sedan skrev i vår sms-kontakt:
”Många är så rädda att bli smittade, för egen del orkar jag inte längre vara rädd för någonting alls”.
De många åren då oron och ångesten aldrig riktigt ville släppa, knappt för en enda minut, har hon lämnat bakom sig sedan länge. Tio år. Eller om det är alldeles nyss, ibland känns det rent av så.
Det här är en intervju om att till slut bli sig själv igen efter de år då en växande och för alla okänd tumör i hjärnan gjorde livet till ett helvete.
Emilia Lindkvist, som växte upp som Johansson, är relativt nybliven ordförande i Klintetraktens framtid. Hon har en ohämmad energi och i allt hon tar sig för ser hon vägar framåt. Men bakom sig har hon en mångårig kamp som få känner till.
Klintehamn om våren. Snön som drar sig undan, gatorna som dammar och där borta hamnen och havet. Här har hon sin trygghet, här finns vattnet, skogen och berget, här är det nära till allt. Det här är hennes hjärtas plats på jorden.
– Ju äldre jag blir desto fler lär jag känna, unga som gamla. Jag har nog alltid känt att det är här jag vill leva och bo, säger hon.
Önskan att en gång ha hus, barn och jobba med människor minns hon ända från småskolan. Och så blev det verkligen, hon har sin man Fredrik, två döttrar och en bonus-son, ett hus på en lugn gata, höns på gården och tjänst på Coop där ortens människor kommer och går.
Precis som hon ville, alltså. Men vägen dit var lång och smärtsam. Vi ska ge oss ut på den resan nu.
Det var den där plötsliga känslan av att falla. Emilia gick på Donnergymnasiet och skulle fylla 17 när tillvaron började svaja.
– Det var som sista biten när man åker hiss, en slags yrsel som kom från ingenstans och när som helst, berättar hon.
Vi sitter i köket, Emilia är i tanken tillbaka i en tid så fjärran från nu men högst närvarande i känslan.
Som på sommarlovet, när hon satt i butikens kassa och kunderna inte fick kontakt. ”Hallå, vart tog du vägen!?”. Som om hjärnan höll på att stänga av och omgivningen försvann, sekundsnabbt bara.
Eller som sista natten innan andra gymnasieårets skolstart då hon föll igenom totalt i sitt rum i föräldrahemmet. Hur hon vaknade utan att kunna röra sig, kroppen som fryst och de skrik hon ville skrika gick inte att få fram.
Det var det första epileptiska anfallet.
Det skulle följa fler, många fler, under flera år.
Emilia, en av alla dessa människor som bär sin berättelse. I varje möte, i varje samtal, alltid denna insikt att varje människa är unik och fylld av erfarenheter, utsatthet och minnen.
Hon berättar, Emilia. Berättar om sin söndertuggade tunga, visar ett ärr på kinden efter ett handlöst fall och en trottoarkant, berättar om hur hon märkvärdigt nog lyckades ta körkort mellan alla anfall och om kraschen sedan med sin lilla Nissan Micra mot ett träd i Själsö.
– Högerbenet krampade plötsligt så det blev gasen i botten, de fick sy ihop näsan efteråt.
...berättar om en tid då de epileptiska anfallen ökade i antal, under en period var de flera per dygn och Emilia tog medvetna överdoser av sin utskrivna medicin för att få åtminstone några stunder av ro.
...berättar om en eftermiddag då ett rasande anfall kastade henne mellan sans och medvetslöshet var fjärde, femte minut i många timmar.
Solen slår in genom fönstret, kaffe i koppen, Emilia ler när hon berättar:
– Parallellt med att jag försökte förstå vad som var fel i kroppen letade psykiatrin efter trauman. Jag fick berätta allt, varenda liten sak jag varit med om...om jag inte var psykiskt nedbruten från början så blev jag det efter hand.
För så var det, när anfallen den där första hösten blev fler och fler remitterades Emilia till psykiatrin. Uppmärksamhetsstörning ,sannolikt beroende på något trauma i barndomen, var tesen.
Allt medan anfallen intensifierades och huvudvärken växte tvingades Emilia alltså vända och vrida på hela sin uppväxt.
Du var 17-18 år...vem blev du under den tiden?
Hon sitter tyst ett tag, tar sig inåt, bakåt:
– Efter ett tag, ja, det pågick ju flera år, var jag helt säker på att jag blivit utsatt för någon form av övergrepp. Vad skulle jag tro? Det blev som en hjärntvätt...jag blev osäker på mig själv och blev någon som inte var jag.
Men livet hade trots det sin gång och Emilia lyckades slutföra gymnasiet med betyg, mycket tack vare att lärarna lät henne studera mycket i hemmet.
Bakom allt, eller kanske snarare: framför allt, fanns hela tiden rädslan.
Hur ser det ut där inne i rädslan?
– Det är bara ångest! Jag var totalt fast i den, det gick inte att ta sig ur. Än i dag kan jag känna vibbar av den, det behövs inte mycket för att vara där igen.
Vad var du rädd för?
– Att anfallen skulle komma, att jag skulle slå mig, tugga sönder tungan än en gång, oj, så många gånger jag varit på vårdcentralen och hämtat bedövningsmedel för att tungan varit helt trasig.
Var du rädd att dö?
– Nej...som det var då hade det varit en befrielse. Det där var inget liv. Jag var helt utmattad, hela familjen var det. Först i efterhand har jag förstått hur mycket mamma och pappa led. Jag kan förstå det nu när jag själv är förälder.
”Tänk om vi vetat!” har många sagt efteråt. För hon var ingen rolig människa att umgås med, det förstår hon. Alltid ängslig, alltid rädd. Kompisarna försvann; ”Tänk om vi vetat!”.
Men så kom vändningen. Hösten 2006. Emilia blev kär, flyttade till Skellefteå, började plugga på Solviks folkhögskola (minns sig själv liggande epileptiskt avsvimmad utanför en pizzeria, säger hon som i en parentes) och skrevs över till den ortens psykiatri...som inte ville ta sig an henne med annat än att det först gjordes en ordentlig fysisk utredning.
Och äntligen – äntligen! –fick hon det där samtalet som kom att leda mot ljuset.
– Det var i februari, solen sken precis som i dag, jag stod i en sportaffär när läkaren ringde och berättade att de hittat en tumör.
Vad hände med dig i den stunden, minns du?
– Jag blev så glad! ”Om ni inte gör något går jag ut och skjuter mig i skogen” sade jag en gång på psyket, minns jag. Nu kunde någon äntligen tala om vad som var fel, jag blev så lättad, så glad. Allt var bättre än att fortsätta leva som jag gjorde.
Den 5 juli 2007 opererades Emilia på Universitetssjukhuset i Umeå. Under ett fem timmar långt ingrepp sågades skallbenet upp och en godartad meningiom-tumör av en valnöts storlek plockades bort.
– De tror tumören funnits där från födseln, men att den börjat trycka på olika centra när hjärnan växte, säger Emilia.
Äntligen slog ljuset in i livet igen, klarsynen också. Hon slutförde folkhögskoleutbildningen men flyttade sedan, efter tre år i norr, tillbaka till sitt ursprung.
– Jag tog tag i livet, började träna, insåg vad som var verkligt viktigt och det var bland annat att flytta hem.
Efter alla dessa år, hur lång tid tog det innan du blev den riktiga Emilia igen?
– Det tog tid...jag åt epilepsimedicin länge. Det var ju min livboj som jag inte riktigt vågade släppa, jag ville inte riskera något bakslag. Det tog nog ett och ett halvt år att fasa ut.
I dag är hon sedan länge ute på andra sidan, hon lever med sin Fredrik som hon träffade strax efter återkomsten till Gotland och i maj i fjol blev hon helt friskskriven. Men de svåra åren går aldrig helt att lämna, rädslan finns där på hela tiden på lut.
– Fast när barnen kom kunde jag nog lämna det ganska bra, då fanns inte tid att vara inne i mitt eget huvud. Det var en slags slutpunkt.
Vad har dina upplevelser gjort med dig som person, tror du?
– En del äldre säger att ”livet är så kort”, men det har jag vetat sedan jag var 16. Jag tar inga konflikter som inte behövs, jag har inte tid med tjafs, jag ser aldrig problem, bara möjligheter...egentligen är jag nästan lite naiv. Tur att jag har min man, han är pessimist så vi balanserar varandra rätt bra, skrattar hon.
Livet och döden, glädjen och sorgen, motsatser så beroende av varandra. Sida vid sida i den enda tillvaro vi känner.
Samma vecka som Emilia ifjol blev friskskriven upptäcktes en metastas i bästa väninnan Tinas nacke. En vecka innan den här intervjun närvarade Emilia på begravningen.
Nämnt i förbigående i den här texten, men tillräckligt för att stanna tiden hos de närmaste.
Så skört är livet, så blint slår döden.
– Ja, funderar hon, samtidigt som Tina dog blev jag moster, min syster i Göteborg fick sitt första barn. Livet och döden, hela tiden livet och döden.
Emilia, nu har vi pratat länge och väl om din sjukdom, men sjukdomen är ju inte du.
– Nej...inte nu, i alla fall.
Så vem är du?
– Ja, du...jag är en positiv tjej med mycket driv, jag är en stabil och stark mamma, en person som folk blir glada av...jag är nog egentligen väldigt snäll. ”Mer snäll än du behöver” säger en del, jaha, tänker jag, men vad ska jag göra åt det?
Visby lasarett har, enligt Emilia Lindkvist, i efterhand framfört en ursäkt till Emilia och hennes familj.