En del kallar det självmord, ett vedertaget begrepp är suicid. Pia Qvist kallar det psykologisk olyckshändelse.
Det är precis vad det är, menar hon. Ett sinne som inte är vid sitt fulla bruk.
Oavsett vilket är den förlamande smärtan och sorgen densamma, den som gör att benen knappast bär och att axlarna värker. Och så den intensiva saknaden.
– Tänk intensivt på ett av dina barn, Magnus. Tänk på personligheten, lukten, ljudet av rösten, skrattet. Tänk sedan att i ett fingerknäpp är ditt barn borta, att du aldrig får se det mer. Den känslan har jag varje sekund!
För snart tre sedan, den 16 november 2013, tog Pia Qvists 27-årige son Martin sitt liv.
Vi pratar om det i den här intervjun. Om det som inte kunde hända, men som ändå hände. Om längtan och saknad, men också om en aldrig avklingande kärlek.
Pia Qvist flyttade för ett år sedan från en liten ort i Västergötland, där hon bott i hela sitt liv, till ett vitt hus i Väte på Gotland. Hon behövde komma bort, säger hon. Bort från ögon som följde henne, till något nytt, öppet och rent.
På hällen över den öppna spisen står ett svartvitt foto på Pias förstfödde son. Hon tänder ett ljus, det är viktigt att han är med under vårt samtal när det faktiskt är honom vi pratar om.
Martin, tvåbarnspappan, golvläggaren, fotbollskillen, när som helst kan hon höra hans bullriga skratt ända hit.
Jag frågar var han är nu, för henne:
Var är han, Martin?
Pia ler, det gör hon ofta under intervjun. Ler, skrattar, i det här huset bor såväl glädje som sorg:
– Han är på en plats där han fått ro, där det finns värme och kärlek. Jag har aldrig varit mycket för medium, men så kom det sig ändå att jag gick till ett och då fick jag besked. Han har det bra nu och det är en enorm lättnad.
Pia Qvist lever ensam men har fem barn med tre olika män. Den yngste bor med henne på Gotland, de tre andra på fastlandet.
Martin var hennes första, hon var bara 19 när han föddes. Han växte upp praktiskt taget utan sin pappas närvaro, vilket gjorde de båda väldigt tajta.
– Vi kände en enorm samhörighet. Vi var mor och son, men lika mycket bästa vänner. Som ett team, säger hon.
Hon berättar, Pia. Jag behöver knappt ställa några frågor under intervjun. Berättar om sitt mörker, hur hon, när hon ser tillbaka, ser uppenbara mönster, hur hon sökte sig till det destruktiva, till män som fick makt över henne, allt sprunget ur en otrygg barndom.
Hennes sätt att skydda sig själv var att sätta upp den perfekta ytan mot världen. Ingen skulle kunna se in genom springorna till den svärta som fanns och finns.
Hon har lärt sig hantera den, säger hon:
– Jag ber om hjälp när jag behöver. Nu är jag mer laidback, det är bra där jag är just nu, det är det viktiga. Jag försöker leva så jag blir vän med döden så att jag är lugn den dagen den kommer.
Hon märkte en gradvis förändring hos sin son, hur han började ta avstånd. Alla år som de varit så nära, nu, något år innan den där novemberkvällen, stötte han plötsligt bort henne.
Förtvivlad tvingades hon höra vilken usel morsa hon varit, att han inte ville veta av henne, inte ha kontakt, trots att de bodde nära varandra.
I efterhand har Pia förstått att det är ett vanligt tecken, att de närmaste, de som skulle kunna se vad som är på gång att hända, just stöts bort.
I tanken är hon där igen, tycks minnas varje stund, varje rörelse, varje ord. Känslorna sitter utanpå och inuti, ögon som tåras av ilande smärta, ögon som strålar av renaste kärlek.
Kvällen den 16 november för snart tre år sedan. Pia hade varit på vinprovning, hennes dåvarande man hämtade henne och fick i samma stund, strax efter nio den där lördagskvällen, ett samtal till sin mobil.
– Då såg jag att jag hade tre missade samtal. Det var Martin, han ville jag skulle komma och sova där. Konstigt, vi hade inte haft kontakt på så länge. Vi slängde oss i bilen och var där på nolltid. Instinktivt kände jag: det här är allvarligt!
I sitt inre hade Pia, säger hon, genom alla år levt med skräcken, men också övertygelsen, att henne son inte skulle bli gammal:
– Jag kommer inte att få behålla honom. Så har jag känt. Redan tidigare hade han gjort ett försök att ta sitt liv, han lämnade ett avskedsbrev, jag har det kvar där i skåpet, säger hon och nickar bort mot köket.
Vi sitter i ett vitt och blått hem, gardiner, kuddar, ett kök där det luktar kaffe, men i samtalet kommer hon in till sonen där han står med ryggen mot henne, han vänder sig om och ser på henne med svarta, totalt fokuserade ögon.
Tiden har stannat, utanför huset där vi sitter kör en lastbil förbi, annars tyst.
– Jag sa ”vad fin du är, Martin”. Det var han, han var så fin. Det var så länge sedan jag sett honom och nu stod vi där, mitt emot varandra.
Men när hon såg hans ögon den kvällen exploderade tusen tankar. Hon visste, säger hon. Det var dags nu. Nu var stunden kommen.
Hon berättar, Pia. Alla dessa berättelser. Om hur han gav sig av med bilen, hur polisen larmades, hur det ringdes runt till kompisar, hur Pias make gav sig ut och letade...
...och när han senare tryckte av hennes samtal vid tre tillfällen brast något inom henne, den sekunden är briljant klar innan allt blev en osammanhängande dimma. Ännu visste hon ingenting, ändå visste hon allt.
På stora vägen gasade han upp bilen i så hög hastighet det gick och girade över till vänster i frontalkrock med en buss.
Det är vad Pia fått veta i efterhand.
Sonen, hennes älskade, dog omedelbart.
– Tyvärr var det alltså en buss, det tyder än mer på att han inte var vid sina sinnen. Han gjorde aldrig en människa förnär, och så valde han att köra in i fornten på en buss, säger Pia.
Än i dag har hon kontakt med chauffören, denne kallar Pia för ”min ängel”
– På ett sätt är han, säger han, tacksam över olyckan. Att den lärt honom mycket om vad livet faktiskt är, säger hon.
Chauffören skadade benet svårt, men är nu återställd. Nattbussens tre passagerare klarade sig praktiskt taget utan skador.
I dag ligger Martin begravd på kyrkogården i samhället. Pia har själv tagit dit gravstenen och, dekormålare som hon är, målat sin sons namn därpå. Hon skrattar till, så absurt är det. Att skapa gravstenen till sitt eget kött och blod.
Den där skulden, den där skammen, det där jävla Internet. En timme efter kraschen var spekulationerna igång på Flash-back. Och under de två första veckorna efter Martins död fick Pia över trettio vänförfrågningar på Facebook. Varför passade det just nu, varför inte förut?
Samhället fylldes av ögon, skvallret växte från öra till mun, människor höll sig på avstånd och slutade komma till hennes antikvitetsbutik. Pestsmittad, säger hon. Det var känslan.
Hon tackar sin inställning till livet för att hon tagit sig vidare, men det är inte utan kamp. Förlamningen kan slå till när som helst, vissa morgnar vaknar hon i gråten.
Och hon önskar, så innerligt önskar hon, att den där känslan av saknad som ligger som en dov ton bakom allt, kunde släppa någon enda gång.
Att bara någon enda sekund få känna sig fri och lätt.
– Men det är viktigt att inte bli ett offer. Jag är inte min sorg. Det är min förbannade skyldighet att ge mig själv och mina nära ett bra liv. Jag längtar efter Martin, men jag vill inte träffa honom än, jag vill ha ett långt fint liv först, ler hon.
Så arg hon kan bli. Förbannad rent av. ”Nu har du väl ändå gått vidare efter sorgen” och ”Det är tur att du har fyra barn till” och ”Du är så stark, Pia”.
– Vadå stark!? Vilket är mitt alternativ? Att jag också skulle tagit mitt liv? Jag har inget annat val än att leva med det här.
Och det är mer som skär i henne, de som säger att någon ”valde att avsluta sitt liv”.
– Det är ingen som väljer. Man är psykiskt sjuk, infekterad i sitt psyke, verkligen tror att man gör det bästa för alla...
...men så är det ju inte. Så många är det istället som drabbas; föräldrar, syskon, kamrater, kusiner...en hel omgivning som paralyseras.
Det har gått snart tre år, Pia. Vem har du blivit på den tiden?
– Jag lägger inte energi på sådant som inte är viktigt. Det finns inget jag inte kan lägga åt sidan för en vän. Samtidigt har jag insett att jag inte behöver så många vänner, det räcker med två, tre riktigt nära. Jag behöver trygghet och lugn.
Du har ytterligare fyra barn, har kärleken till dem i någon mån ändrats?
– Vi har alltid haft bra kontakt, men vi har nog blivit ännu mer tajta. Vi pratar mycket om Martin, det är viktigt att han fortsätter vara med oss.
När vi väntade vårt andra barn, tänkte jag att det kan inte vara möjligt att älska en till lika mycket. Men det var det, kärleken var precis lika stor. Jag tänker mig att det här är samma sak, fast åt andra hållet: kärleken försvinner inte bara för att personen försvunnit.
– Så är det. Precis så. Martin är inte här, men kärleken är fortfarande lika närvarande. Jag tänker på Martin lika mycket som på de andra fyra.
Du nämnde att folk slutade besöka din affär. Varför, tror du?
– De allra flesta har barn, då blir det här för jobbigt, tror jag. Kanske kan de dofta på känslan att mista ett. Förr var liv och död en del av livet, jag tror vi som lever nu har glömt hur vi ska vara mot varandra i sorg.
Hur ska man vara, tycker du?
– Man behöver inte säga så mycket. Det räcker med att finnas till, inte dra sig tillbaka. Jag slutade inte att vara jag för att Martin gjorde det han gjorde.
Han hade ett ljus i sina ögon, en strålkraft som kom inifrån. På den strålen balanserar Pia nu genom dagar och nätter.