Det kostar på att följa sin dröm. Precis så säger hon det, Julynn. Inte bara ekonomiskt, förstås, utan allra mest i känslorna. Det krävs kraft, tålamod och tro.
– Du lämnar ju allt du hittils vet där bakom dig!
En känslomässig tornado är det inom henne, för hon älskar ju sitt Nya Zeeland, där hon föddes, växte upp och blev till den hon är. Eller var...
...för det är på Gotland, på Visbys stenlagda gränder, under den tusenåriga eken och på de öppna fälten i Lummelunda hon blivit ett nytt ”jag” och hittat sitt verkliga ”hemma”.
Hon förklarar, där vi sitter, formar händerna som en jordglob. Om man kör en borr från Sverige, rakt genom Tellus så kommer man ut i önationen i Stilla havet.
Under de sex senaste åren har hela hennes tillvaro vänts upp och ner:
– Vet du, Magnus, jag hänger i mina fötter i Nya Zeeland, men jag står på dem här, här har jag mitt fotfäste.
Vi ska gå fem generationer bakåt i tiden i den här intervjun, till Gotland för snart 150 år sedan. Det är detta arv som landat så djupt i Julynn. Där börjar hennes resa, där är det mål hon alltid sökt.
Statarlängan vid Tjauls gård i Lummelunda är byggd 1870. Väggarna är kvar, resten är nytt och modernt.
Här har hon köpt sig ett hem, Julynn. En slags sommarstuga på andra sidan jordklotet.
Utanför står en ståtlig tusenårig ek, kanske ännu äldre. Första gången hon kom hit såg hon den genom tårar, hon minns det som alldeles nyss:
– Jag kom runt kröken där uppe vid rapsfältet och fick se det här...jag började gråta, det var så starkt, det ropade i mig att ”här måste jag bo”.
Det har hänt att vänner och väninnor där hemma undrat varför. Svaret har varit detsamma från första stund:
– För att jag måste. Jag har min verklighet i Nya Zeeland, men det är här jag har mitt hjärta och min själ.
Gotland i sent 1800-tal, svårt att hitta arbete, skördarna var magra och många gick hungriga.
Så Peter Johansson från Smissgrund i Ganthem och hans hustru Johanna Matilda Nilsdotter gjorde som så många andra, tillsammans med sina fem barn, ett av dem i magen, lämnade de sin barndoms jord året 1873.
De tog sig till Danmark, reste vidare mot Plymoth i England och därefter den långa sjöresan till södra halvklotet.
Allt detta har Julynn Gray fått vetskap om genom den släktforkning hon hängivet bedrivit. Allt finns noggrant präntat i blyerts och bläck på ett vitt A5-papper, där ryms hela hennes histora.
Av de fem barnen överlevde endast ett, Anna. Julynns morfars mor Matilda, Annas yngsta syster, föddes i det nya landet.
Matilda som sedan kom att föra det svenska arvet vidare genom generationerna.
Julynn tar fram ett svartvitt foto, du har redan sett det här på uppslaget.
Bilden är hennes länk bakåt i tiden, i tystnad och utan ord är dess berättelser utan slut.
Det står kakor och vetebröd på ett fat på bordet, kaffe i kopparna. Men så intensivt är detta möte, så passionerad hennes berättelse, att brödet förblir oätet och kaffet till slut måste drickas kallt.
Julynn kände sig aldrig som sina kamrater. Hon tydde sig till naturen, plockade skräp, och sa, när någon frågade, utan att veta varför att hon kom från Sverige.
Och då var hon bara fem, sex år.
Hon växte upp i Whanganui, en kustort på Nya Zeelands nord-ö, 60 000 invånare med Whanganui river som en pulsåder genom staden.
Här spelade hon franskt horn, gick med i sjöscouterna och sydde kläder på sin fritid.
Mamma Lilah var lärare och kom från norra ön, pappa William var polis och kom från södra och deras gemensamma passion kom att bli resor.
Först runt om i världen, och när sedan Julynn och hennes två syskon kom till världen, husvagnssomrar i hemlandet.
– En gång hade de besökt Gotland, jag minns diabilderna på alla kyrkor, ruiner och rosor, jag kan inte varit många år då, det var så jag först hörde talas om mitt svenska påbrå.
Livet gick vidare, där på andra sidan jorden. Julynn flyttade till Auckland för universitetsstudier när hon var 16 och utbildade sig till lärare.
Hon träffade en man, fick fem barn, drev en gård, arbetade som modedesigner, en snabb skiss av livet här bara...såg dagarna komma och dagarna gå, vände bladen i almanackan och när hon blev 40 kom funderingarna: varför tycker jag egentligen om paprika!?
– Jag menar, ingen äter paprika i Nya Zeeland, skrattar hon.
Var det så du tänkte?
– Ja...funderingarna på var jag egentligen hör hemma. Nu vet jag att svenskar gillar paprika. När man blir äldre blir också ens historia mer viktig, du vet, vem är jag och varför.
Julynn säger att vetskapen att hon har Sverige i blodet alltid gjort sig påmind, som en dov ton bakom allt.
Men livet tog en abrupt vändning, Julynn och hennes man gick skilda vägar och...
– ...där stod jag ensam med fem barn, vilka i ett slag inte hade någon manlig förebild.
Så Julynn köpte in sig i en golfbana i Whanganui och träffade där så småningom Jamie. Han som kom att bli hennes följeslagare i såväl livet som i affärer och mot det som sedan visade sig vara det Julynn alltid djupt i sin själ känt...ett liv på Gotland.
Hon brinner när hon pratar. Skrattar ibland, lika ofta rinner tårarna av rörelse, hon är ett energifält av passion.
Hon gav sig själv resan till Gotland i 50-årspresent. Hon är 56 nu, i sex år hon hon till dels levt i himlen.
Under eken, bortom fälten, under vindkraftverkets vingar, hört klackar mot Visbys gatsten ljuda i hjärtat, förnimt sina förfäder när hon strukit med handflatan över ringmurens skrovliga hud.
När du steg av färjan för första gången...berätta om dina känslor.
– Jag var hemma.
Bara sådär?
– Ja...hemma. Det fanns ingen tvekan, det kändes så starkt. När jag går genom Visby känner jag livets djup och närheten till dem som gått här förr.
Ögonen tåras, hon plockar upp en pappersservett, fortsätter:
– ..de flesta i Nya Zeeland kommer någonstans i från, vi har inte era djupa rötter. Maori-barnen sa ofta till mig ”Go home!”, de såg att jag inte passade in, precis som jag alltid känt att jag inte gjorde. Men här föll allting på plats, jag landade, det är här jag har min själ.
Efter första korta besöket, några dagar bara, sommaren 2009 återvände Julynn till Gotland gång efter gång.
Under nästan hela 2011 bodde hon och Jamie i statarlängan på Tjauls som hon då hyrde, dottern Victoria gick nian på Solberga, sonen Richard pluggade på högskolan och startade ett rugbylag i Visby.
Men allt går inte som vi hoppas, inte ens sedan vi snuddat vid drömmen.
– Vi levde i himlen. Verkligen! Men 2012 reste vi tillbaka för Jamie fick cancer, det blev ett och ett halvt år i helvetet. På våren 2014 dog han.
Livet var vid ett vägskäl; stanna kvar i nya zeeländsk ”verklighet” eller resa tillbaka till rötterna och drömmen.
Nej, hon hade inte bestämt sig. Men de svenska vännerna hade sänt så många fina blommor till begravningen, så Julynn reste till Sverige än en gång för att tacka och visa sin uppskattning...
– ...och då insåg jag till slut att nej, jag kunde inte lämna det här! Det här huset som jag hyrt hade hållits för mig, så jag köpte, vad annat kunde jag göra, Magnus? Vad annat kunde jag göra?
Hon börjar ta till sig av språket, flikar in ord som husbil, fika, blåsippor och mormor i sina engelska meningar.
De fem barnen bor alla i Nya Zeeland, de har givit upp nu. Med kärlek låter de sin mamma fara till Sverige med jämna mellanrum.
”Det är något fel här, det är barnen som ska ge sig i väg och du som ska stanna kvar” brukar de säga.
Hon skrattar, Julynn. Berättar om sitt enda barnbarn som kallar henne ”mormor”, inte grandma, ”måmå”, om hur hon älskar när blåsipporna slår ut, när smultronen kommer.
Hur har du förändrats som person de här sex åren?
– Jag har blivit lugnare, känner ett helt annat lugn när jag är här än i Nya Zeeland. Och jag älskar svenskarna, de är svåra att lära känna, men när man väl gjort det är det vänskap för livet.
Är du förvånad över kraften, att det var så starkt att komma hit?
– Ja...mycket, men det är svårt att följa en dröm, särskilt när drömmen finns på andra sidan jorden.
Hennes högsta önskan är att tillbringa halva året i Nya Zeeland, halva året på Gotland. Än har hon inte fått nödvändiga tillstånd hos myndigheterna, därför blir besöken maximalt 90 dagar.
– Jag begär ingen hjälp, jag är inte jätterik med jag har tillräckligt, jag klarar mig, jag vill bara leva min dröm och känns mina rötter. Jag hoppas det kan bli så en dag.
Säger hon, åter tåras ögonen, hon pekar mot kyrktornet som reser sig över skogen bortom fälten:
– Där borta, i Lummelunda kyrka, gick mina förfäder, det har jag spåret i arkiv och kyrkböcker. De kanske gick här över gården, kanske fascinerades de också av den här eken. Jo, så var det. Jag känner det i mig, så måste det varit.