Det är förstås ett slags ödets ironi, men den 30 augusti 1996 träffade Åsa från Vingåker den man, Jens, som kom att bli hennes livs kärlek.
Det var på studentkåren i Östersund där Åsa pluggade till sig en magisterexamen i miljövetenskap.
Samma datum, tjugo år senare, fick hon sin första dos cellgift på onkologen i Visby.
Så dags hade familjen redan landat i det faktum att allt som nu görs i medicinsk väg bara är livsuppehållande åtgärder, någon bot finns inte längre.
Spridd böstcancer, även kallad metastaserad bröstcancer. Det innebär att cancerceller från den ursprungliga tumören spridit sig till andra delar av kroppen och bildat tumörer. Varje år insjuknar runt 1500 kvinnor i den obotliga sjukdomen.
Väte på hösten, här lever familjen i ett stort gult hus med fält som breder ut sig i alla väderstreck. Men inte mycket är längre som det var då de flyttade till Gotland för femton år sedan.
Åsa från Sörmland och Jens från Skåne fann sin plats på en ö i Östersjön och tänkte sig livet som de flesta tänker sig livet.
För elva år sedan kom dottern Emma, för snart fyra år sedan sladdisen Markus.
– Jag hade gått in i väggen, slutade på kontorsjobbet i Visby och började odla bin här hemma. I tio års tid har jag levt på honungsproduktion, men nu är allt under avveckling, kroppen orkar inte, säger Åsa.
Som mest producerades femton ton honung per år, nu kommer köpare och hämtar utrustningen. Det finns en stor sorg i det.
Men samtidigt, säger Åsa:
– Samtidigt är jag glad att jag kan vara med under avvecklingen, så inte Jens behöver stå med allt det här sedan.
För så är det, Åsa vet att hon ska dö i förtid. Det gäller bara att handskas med och förhålla sig till detta faktum.
Vi ska komma dit i den här intervjun.
Visst hade hon känt en knöl i sitt högra bröst när hon väntade Markus. Men Åsa hade ju varit gravid tidigare och visste att brösten kunde vara knöliga, så det var nog inget att oroa sig för.
Och så kom han då, lillprinsen, i januari 2014.
Men aj så ont det gjorde att amma, kunde det här verkligen stämma?
– Det är lustigt, jag har mostrar som gått bort i bröstcancer men jag tänkte ändå aldrig de tankarna...eller om jag sköt det ifrån mig. Sedan fyllde jag 40, gick på mammografi och det visade ju ingenting.
Men så gick tiden och allt Åsa gjorde var att jobba, äta och sova. Tröttheten var utanpå allt och sedan hon än en gång känt igenom brösten ordentligt fanns ingen återvändo. Hon fick tid på bröstmottagningen redan nästa dag.
– Det var i september 2015. I slutet av månaden kallades jag till kirurgen för operation av en typ av cancer som inte går att se på mammografin.
Bröstet avlägsnades liksom flera lymfkörtlar i armhålan och med det trodde Åsa att faran var över.
– Jag tog det rätt bra ändå. Klart det var omskakande, men man har ju läst så många reportage, en operation, cellgifter och strålning, sedan är det klart.
Fast så var det alltså inte, skulle det alltså visa sig.
Vi sitter vid köksbordet, regnet dundrar mot rutan, det är en av höstens många ovädersdagar. Åsa berättar om alla turer efter att världen vält, hon tycks minnas dem i detalj; datum, lasarettsbesökbesök och sjukhusets olika avdelningar.
Under hösten för två år sedan var artisten Ulf Lundell ute på vad som sagts vara hans sista turné.
Redan den dag de släpptes köpte Åsa biljett till konserten på Wisby strand den 28 november, mer än vanligt såg hon fram mot spelningen efter höstens trauma.
Sedan lång tid tillbaka är Ulf Lundell Åsas musikaliska hjälte. Hon har de flesta av hans skivor och har sett en hel rad konserter. I hans musik går det att hitta låtar för alla typer av känslor, tycker hon.
Och det kom att behövas, för det blev aldrig något konsertbesök.
Dagen före, på fredagen, kallades hon till ett samtal på onkologen.
Hon säger att allt var alldeles surrealistiskt, som i en film. Den vida utsikten över vattnet från läkarens rum, Åsa som tagit sig dit utan Jens och efteråt skulle hon hämta dottern på skolan – och så det där chockbeskedet.
Röntgen visade att metastaser spritt sig i hela överkroppens skelett och att det inte fanns något att göra.
Eller hur det nu sades, Åsa vet inte så noga.
Hon ser ut i regnet där vi sitter, tänker sig inåt, bakåt:
– Jag stängde bara av. Men jag tror att jag frågade om det handlade om dagar, veckor eller år och läkaren sade att ”år kan vi nog räkna med”.
Åsa kan än i dag inte förstå hur hon faktiskt kunde fungera efter det som i förlängningen var ett dödsbud.
– Jag tog mig till skolan, sade hej till folk och försökte verka som vanligt, jag hämtade Emma och körde två och en halv mil hem. På kvällen berättade jag för Jens och det var...det var...
...säger hon men slutför inte meningen. Det behövs inte, den säger ändå allt.
Femårsöverlevnaden för kvinnor med spridd bröstcancer är inte mer än 25 procent, tre av fyra dör alltså inom fem år från diagnos. Det är en bister verklighet.
Det finns ett tydligt före och efter i familjen Perssons liv. En tid då allt var självklart, en annan då inget är som förr.
Hur länge Åsa kan vara med vet hon inte och det smärtar i henne. Ett år? Två? Kanske ännu fler om det vill sig väl?
Efter förra sommaren började metastaserna åter växa, vilket innebar en cellgiftkur avslutad i februari i år. Risken finns att den sprider sig till lungor och lever, men än så länge är bara det nu så sköra skelettet utsatt.
– Emma har myntat ett uttryck, ”Länge leve mamma!”. Det försöker jag hålla mig till, skrattar Åsa.
För hon skrattar emellanåt, det finns en stor sorg i det gula huset men det finns också humor och glädje. Det finns ett ”nu” som tidigare inte funnits lika markant.
– Det låter som världens klyscha, men så är det. Sitter Emma och målar så målar jag med henne, läser jag för Markus måste jag vara ”där”, jag kan inte sitta och tänka på provsvar. Jag vill vara den roliga mamma som tar mig tid.
En stark och yrkesverksam kvinna mitt i livet och så detta besked. Vem blev du, inför dig själv?
– Hjälplös är det ord jag tänker på. Van att klara mig själv och driva eget företag och så orkar jag plötsligt ingenting.
Hon sitter tyst ett tag, fortsätter:
– Visst tappade jag fotfästet, men nu har det gått så lång tid att jag ändå fått en viss distans...att leva i ångesten funkar inte, då äter den upp mig, jag var tvungen att försonas med det här. Ibland känns det som jag gråtit färdigt.
Du får det att låta så enkelt!
– Det är det inte...men vad ska jag göra? Jag måste acceptera och gilla läget. Vet du, härom dagen köpte jag en gul ros som jag planterade i trädgården, det är första gången på flera år jag gjorde något sådant, något kul som ger liv.
När Åsa var frisk hade hon svårt att tala om döden. Nu lever hon och resten av familjen i dess omedelbara närhet.
– Alla vet vi att vi en gång ska dö, men det är alltid så långt bort. När jag fick mitt besked gick det upp för mig att livet verkligen har ett slut. Nu har jag inga problem att prata om det. Det är nästan så jag prackar på folk mitt dödsprat.
Är du rädd?
– Nej, vad skulle jag vara rädd för?
Att dö.
– Nej...men jag är väldigt ledsen över att inte få finnas för min familj, inte se barnen växa upp, inte bli mormor eller farmor, inte finnas för min man. Men fram till den dagen vill jag vara en så bra hustru och mamma som jag bara orkar.
Det finns något som gör mer ont än det mesta, säger Åsa. Att möta ett äldre par på gatan, vilket som helst. Se dem gå arm i arm eller hand i hand. ”Så där kommer jag aldrig att få gå med Jens” tänker hon då.
Åsa saknar den sörmländska naturen, de stora skogarna med sin gröna mossa. Tankarna fanns att hennes aska skulle spridas i ”hennes” skog i Vingåker, men...
– ...nu är den nedhuggen, så jag vet inte. Jag är i valet och kvalet, ska jag begravas i Vingåker för att det är hemma eller här, för barnens skull. Jag vet inte, men jag har pratat med Fonus och vet att det kommer att ordna sig hur det än blir. Vill du ha kaffe, förresten?
Det blev alltså aldrig någon Ulf Lundell-konsert, istället kom Lundell hem till Åsa i form av en signerad vernissage-affisch.
– Jag fick kontakt med hans fru, den han just skilt sig från, och frågade om jag kunde få köpa en.
Och det fick hon, men en personlig hälsning från artisten själv sedan han fått veta hur läget var: ”Kämpa på!”.
– Den betyder väldigt mycket för mig.
Lyssnar du mycket på Lundells musik i dag?
– Mycket, ”Club Zebra” sitter i cd-spelaren hela tiden. Andra skivan är bäst, det är ju en dubbel. ”Gå ut och var glad” är min terapilåt. Den lyssnar jag ofta på för att hitta kraft.
”Gå ut och var glad, din jävel! Gå ut och var vacker och stolt hela vintern. Gå fort och le genom shoppingcentrat. Du kan om du vill. /.../Gå ut och var glad! Vad ska du annars ha allt det här till .”
Det är inte så glamouröst med spridd bröstcancer, säger hon, vilket förstås är jordens underdrift. Vardagen är provtagningar och lasarettsbesök, en ständig stress att försöka bemästra.
Men ändå, ÄNDÅ, finns livsgnistan kvar, viljan att göra något bra av de dagar hon och familjen får.
Det är också därför hon vill berätta sin historia.
– Trots allt som hänt och händer är jag ju bara Åsa, en helt vanlig människa som gillar att baka, laga mat och vara med min familj.