Det är tre år han aldrig glömmer, syner han för alltid ska bära med sig och som till viss del förändrat honom som männsika, Uruguay-födde Daniel Calero Davyt.
Men man var tvungen att vänja sig, säger han där vi sitter i Terra Nova-kyrkans gudstjänstlokal bara en dryg vecka efter flytten från Stockholm till Visby.
I tre år, 2015 till 2017, verkade han där med sin prästkrage, för att sprida hopp bland människor som drabbats av våldet.
– Jo, man fick vänja sig. Gick jag och köpte bröd på morgonen kunde någon ligga mördad i bageriet. Sådant hände när som helst, flera gånger i månaden.
Ingenstans i världen är risken att mördas större än i staden San Pedro Sula i norra delen av Honduras, nära gränsen mot Guatemala. Detta enligt mexikanska hjälporganisationen ”Medborgarrådet för allmänhetens säkerhet och rättvisa”.
Årligen sammanställer de en lista över världens farligaste platser där det inte råder krig, baserat på rapporter från FN, världshälsoorganisationen och enskilda länders egen statistik över mord och kriminalitet.
2014 skedde i miljonstaden San Pedro Sula 171 mord per 100 000 invånare, enligt rankningens index.
I morgon, söndag, hälsas Daniel välkommen till sin nya tjänst som komminister i Visby domkyrkoförsamling, vid gudstjänster i såväl Santa Maria domkyrka som Terra Nova-kyrkan, den kyrka där han i första hand att verkar. Närmast kommer han från en tjänst i Gustavsberg-Ingarö församling.
Vi ska återkomma till helvetet i San Pedro Sula i den här intervjun och ska även att landa i Ingmar Bergmans filmkonst, men först till alltings början i hamnstaden Colonia del Sacramento i Uruguay.
Det var där Daniel växte upp, i en världsarvsstad med stadsmur från vilken det går färjor till Buenos Aires och där Argentinas kust går att skönja på andra sidan Rio de la Plata.
Jag frågar om han längtar dit ibland, hem till Uruguay, men det gör han inte, säger han. Där finns inget ”hemma” i fysisk mening, mamma, pappa och syster är alla borta.
– Jag reser dit någon gång per år, i februari, när det är vinter här. Det är alltid märkligt, jag känner gatunamnen men nästan inga människor längre.
Kvar finns en handfull kusiner men desto fler minnen. Många av dem har han vikt ihop och bär i bröstfickan närmast hjärtat.
– Vet du, en gång pratade jag med en kvinna som invandrat till Sverige. Hon sade ”Mitt fosterland är mina barns välstånd”. Precis så känner jag. Jag har bott i många länder och har med mig lite av allt, jag känner stor lojalitet mot Sverige, mina barn har vuxit upp här men mina rötter finns ändå i latinamerika. Du vet, jag gillar fotboll, rött kött och tango!
Ett stickspår: När artisten Michael Jackson dog 2009 trodde Daniels fyra nu vuxna barn inte sina öron. Deras pappa hade aldrig hört en enda låt av ”King of pop”! Men så gick också den engelskspråkiga musiken honom förbi under uppväxten. ”Att spela spansk musik under diktaturstyret var en politisk handling, och sedan dess har jag fortsatt!”.
Daniel kom till Sverige som flykting 1982, då det rådde iskall diktatur i landet, sedan militärregimen 1973 tagit över ett land i välstånd.
Som uppvuxen i en protestantisk minoritet i ett katolskt land sökte han sig redan i tidig ålder mer och mer mot kyrkan och började som vuxen studera teologi på teologiska fakulteten i Montevideo, Uruguays huvudstad.
– Det handlade inte om verklighetsflykt, det var precis tvärt om. Kyrkan gav en möjlighet att föra en kamp mot förtrycket, säger han.
Men till slut kände han att det inte längre gick att stanna. Flera gånger trakasserad och kidnappad av polis bestämde sig han och flickvännen, som senare kom att bli mor till hans fyra barn, till slut att fly till Sverige.
Där, i Stockholm, kunde de andas ut, i frihet. Och där fortsatte han också sina studier i teologi.
I dag har Daniel arbetat 20 år inom Svenska kyrkan. 33 år gammal prästvigdes han i Lutherska kyrkan i Buenos Aires och sedan dess har han vandrat vid Guds sida.
Jag frågar vad det finns i tron som fyller honom och han säger att den lutherska kristendomen är den som ger honom mening.
– Kärleken, nåden och friheten skapar min existentiella identitet. Teologi är ett sätt att tolka orättvisor och meningen är att finnas till för andra, det är så jag har verkat hela mitt yrkesliv och så jag vill verka här i Visby, jag vill vara prästen mitt i byn.
I San Pedro Sula är känslan ett mörkt moln över staden, där den ligger i en gryta i nordöstra Honduras, ett av världens fattigaste länder där hälften av befolkningen lever under fattigdomsgränsen.
Närmast bakom sig hade Daniel tre år som missionär utsänd till Costa Rica när han anlände till sin nya tjänst, där en av missionsstationerna han verkade i var belägen i dödens stad.
Han visste vad han gav sig in på, men ändå inte. Misären och den spända stämningen blev en chock. Kyrkan ligger i la Union, ett av de mer utsatta områdena där knarkkartellerna kämpar om makten med ett parallellt rättssystem. Skjutningar, överfall, hämndattacker, det mesta händer om natten.
– Man fick vänja sig vid att se mördade människor, på gatan, i affärerna, överallt. En gång kom en kvinna som just flyttat tillbaka till området till kyrkan, jag hälsade henne välkommen...tre dagar senare var hon död, mördad.
Den här intervjun görs alltså i Terra Nova-kyrkans gudstjänstlokal i Visby. I salen intill sjunger en pensionärsgrupp psalmer, det luktar kaffe och en kvinnan tittar in och frågar vad Daniel har för nummer på sina lotter, nu när det är dags för dragning.
Det är en vanlig eftermiddag i ett av Guds hus.
Så overklig är då Daniels berättelse om livet i San Pedro Sula.
Jag tar mig dit med datorns hjälp, ser rutnätet av gator som heter Calle El Palenque och Avenida Juan Pablo, ser torg, parker, fält och skogar. En stad bland andra städer, men alltså ändå inte.
När jag sedan söker i den bildbyrå vi har tillgång till på redaktionen finns bara två typer av motiv: Fotbollsmatcher och döda kroppar.
Trots allt detta klarade sig Daniel utan att hamna i direkta farligheter. Kanske för att han valde att ha sitt fasta boende i en annan stad, Tela, några mil därifrån.
– Jag lyckades trots allt balansera tillvaron. Gängen visste vem jag var, jag var deras mammas eller mormors präst och kände mig aldrig direkt hotad. Man måste visa dem respekt, det är sättet att klara sig.
Hur då, menar du?
– Inte lägga sig i. Mitt mål var inte att kämpa mot våldet, jag ville finnas till för de människor som drabbats av våldet. Det var kyrkan också noga med att påpeka, de ville inte ha mig i en liksäck. Det var viktigt att tänka så, att inte störa.
Han sitter tyst ett tag, säger sedan:
– Du vet, när du åker till jobbet på din tidning, när jag tar bussen hit till kyrkan, vi gör det utan att tänka att vi kan mista livet. Men där...där visste man inte om man skulle komma hem till kvällen.
Inte köra vilse med bilen, ha koll på vilka områden som inte bör besökas, inte gå ut i mörkret, alltid hålla koll runt om sig, alltid på sin vakt. Det där sitter i än i dag.
– När det är mörkt vill jag inte gärna ha personer bakom mig, hör jag ett plötsligt ljud reagerar jag. Det sitter i kroppen, även om det kan kännas ganska fånigt när jag går här i Visby eller i Stockholm.
”Man var tvungen att vänja sig” säger du. Är det verkligen möjligt?
– Både ja och nej. Första gången jag såg en kropp på gatan fick jag fick en adrenalinkick. Vad borde jag göra? Ska jag hjälpa till? Ringa polisen? Jag visste inte. Sedan lärde jag mig att inte göra något alls, bara låta det vara eller ta en omväg...det låter cyniskt och fegt, kanske.
Eller som självbevarelsedrift.
– Ja, kanske. Det är lätt att hamna i trubbel, någon kunde trott att jag var mördaren...den risken tar man inte.
Mitt i detta mörker, i ett samhälle där helt egna lagar styr, finns det, säger han, ändå en brinnande låga.
Bland de vanliga människor ur arbetarklassen i ett av världens fattigaste länder som han mötte i sin kyrka, de som alla haft anhöriga som mördats i narkotikakriget...bland dem upplevde han ändå ett ljus.
– De försöker leva sina liv, skicka barnen till skolan, gå till jobbet, vara glada, skratta. Ondskan finns där mer det goda finns där också, kyrkan är en representant för det goda...musiken i mässan kan vara den enda glädjen för dem som har det allra värst...Magnus, titta här...
...säger han och visar fram sin arm, håren som reser sig av stark rörelse.
– Jag ryser bara jag tänker på det, det sitter så starkt.
Tänker du ofta på de åren?
– Självklart. Det är en stor del av mitt liv...jag har fortfarande kontakt med många där. Men samtidigt går allting vidare, allt har sin tid och nu är jag här!
Innan Daniel kom till Sverige första gången hade han sett 35 Bergman-filmer. I någon mån var det Ingmar Bergman som lärde honom om det svenska.
– Det var när jag pluggade på universitetet i Montevideo, jag såg allt. ”Det sjunde inseglet”, ”Skammen”, ”Fårödokument”, både den första filmen och den när han sedan återvände dit. Allt. Det är lite märkligt, eller hur?
Ja, med tanke på hur livet blev.
– Filmerna var annorlunda än allt annat. Och det fanns ytterligare en dimension i att många handlade om en präst som tvivlar...det gav viktiga tankar och insikter för mig.
Colonia ser ut som Visby och du har sett allt av Bergman...
– Ja, haha, jag har alltid gillat Gotland, Visby, havet, de raka människorna. Jag har varit här flera gånger, nu stannar jag här resten av mitt yrkesliv. I San Pedro Sula tog jag aldrig en Coca Cola eller en öl efter att det blivit mörkt, här ska jag nog försöka hitta något trevligt ställe.