När pappan tog sitt liv valde Mattias Sunneborn bort sanningen. I nära trettio år upplevde han skammen som för stor. Nu arbetar idrottsprofilen aktivt mot självmord.
Det tog Mattias Sunneborn närmare trettio år att säga som det var till dem som inte redan visste: att hans pappa Gunnar tagit sitt liv.
Skammen var för stor och lögnen växte till en slags sanning.
– Jag sade att han hade hjärtfel, då slapp jag följdfrågor. Sedan har jag hållit fast vid det om någon frågat, till för bara ett par år sedan.
Mattias fyllde tomrummet efter pappa med idrott och blev med tiden världsstjärna med såväl EM- som VM-medaljer i längdhopp i prisskåpet.
Idrotten räddade honom, säger han.
– Jag bestämde mig att satsa allt på idrotten för pappas skull, det var vad jag var bra på och tyckte var roligt. Gränsen är hårfin, tror jag. Vissa utvecklar ett missbruk, jag gick in i idrotten.
Det här är en intervju om självmord och hur vardagen hanteras för de som blir kvar.
Jag har intervjuat Mattias många gånger och vi har alltid haft bra kontakt. Första gången Mattias offentligt berättade om sin fars självmord var i en intervju med mig i GT 2008, vilket dock inte fick genomslag utanför Gotland. Det skulle ta ytterligare sex år innan Sverige fick veta.
Tv-programmet ”Mästarnas mästare” våren 2014, Mattias Sunneborn var en av stjärnorna tillsammans med bland andra skidkungen Sven-Åke Lundbäck och ishockeymålvakten Tommy Söderström.
Den som såg det minns hans knasgång med krampande lår efter den inledande 90-graderssittningen.
Men mer viktigt: I minnesfilmen från karriären visades, bland alla storslagna ögonblick, också en sekvens av en period i livet då han uppenbart inte mådde bra.
Han körde för fort, han hamnade i bråk med dörrvakter och han stängdes av från sin klubb i Malmö.
– Det var Tommy som frågade vad som egentligen hände, och jag var på väg att svara som jag alltid gjort...men så hörde jag mig säga precis som det var, att pappa tagit sitt liv. Det kom helt spontant, som att det var dags nu.
Det blev en känslosam kväll i Kroatien. Långt in på natten, efter att tv-folket givit sig av, satt Mattias tillsammans med forna idrottsstjärnor och pratade öppet om sitt allra djupaste sår.
Han ser det som ett vägskäl i livet, om inte denna tv-inspelning skett hade han kanske fortsatt att ljuga.
På ett sätt var det en lättnad, att äntligen i någon mån bli fri.
En lättnad var det även för Mattias syster Ulrika, boende med sin familj på Öland. Genom hans förhållningssätt har även hon i alla år tvingats undanhålla sanningen.
– När jag i intervjuer sagt att pappa dog av hjärtfel kunde inte heller hon säga något annat. Så hade jag aldrig tänkt...
Sommaren 1986, mellan nian i Fårösundsskolan och friidrottsgymnasiet i Växjö. Länge hade Mattias stått still i utvecklingen, men plötsligt ökade han resultatmässigt en hel meter.
Nu kom han från en tävling i Gävle, steg av båten halv sex på morgonen och skulle som vanligt ta bussen hem. Så märkligt då att nio år äldre brodern Magnus väntade i ankomsthallen.
– Jag sa ”vad gör du här?”, han sade ”det har hänt en grej”...sedan rasade allt.
Magnus, som i dag bor i Visby, minns den stunden som den värsta i hans liv, berättar han när jag ringer upp:
– Han var så glad och har gjort bra resultat, och sen berättade jag om pappa. Det var fruktansvärt, han satt där bak och grät hela vägen hem.
Pappa Gunnar, rektor i Fårösund, fotbollsdomare, rätt snabb. När familjen hade besök brukade han ta med dem till idrottsplatsen och springa ikapp.
Skulle Matti, som han kallas på ön, till Visby och träna fick han själv ta sig dit med bussen, men pappa följde och supportade idrottskarriären.
Kvällen den 16 augusti tog Gunnar sitt liv genom tabletter och gas.
Han tänker sig åter dit, Mattias. Den här intervjun görs i två delar, dels i Stockholm, dels i telefon, men i tanken är han tillbaka i Fårösund:
– Jag hade ingen aning om att pappa mådde psykiskt dåligt. Du vet, jag var i tonåren, inte tänkte jag på sådant, i den åldern tänker man på sig själv, för mig var det idrotten som var fokus.
Långt senare hittades ett avskedsbrev, skrivet ett helt år före självmordet. Redan då var det uppenbarligen planerat, kanske hade han rent av redan försökt. Så lite han visste, Mattias. Så lite han vet.
Den där skammen. Människor i samhället som vek av och bytte sida, där behövde han inte ljuga, där visste alla.
Mattias låste mest in sig i pojkrummet, och sedan väntade Växjö, bara någon vecka efter katstrofen.
Han tar mig med dit, till inackorderingsrummet på Södergatan 51, hur han satt där på sängen, två idrottsbagar framför sig, i övrigt: en gammal säng, en gammal matta, ett gammalt bord, gamla stolar, gamla fula tapeter, fula tavlor...
– ...och allt var så fruktansvärt meningslöst, där satt jag och grät, ensam, och tänkte på pappa exakt hela tiden...
...men när någon enstaka tanke på idrott emellanåt trängde sig in, lättade allt en aning. Där fanns ljuset och, trots allt, en mening med livet.
Men det var också där, inför kompisarna, lögnen tog sin början. Hem på begravning efter bara några dagar, klart det undrades. ”Det var hjärtat”, ”jaha!”...inga fler frågor, Mattias parerade för en stund smärtan. och så kom det att fortsätta.
Att bära den här lögnen i alla år, vad har det gjort med dig?
– Jag vet inte...jag har alltid varit introvert, jag trivs i ensamhet och tackar extremt sällan ja till fester och andra tillställningar. Jag avskydde redovisningarna i skolan, hellre skolkade jag. Men jag har jobbat på det, jag jobbar ju som föreläsare i dag, men det har tagit tid.
Du är långt ifrån mediabilden av dig, helt enkelt.
– Jo. Jag vet inte om det är en följd av pappas självmord och att jag burit det inom mig, men visst, det kan vara så.
När du pratar om det här nu, med vilka känslor gör du det?
– De senaste två åren har inneburit extremt mycket bearbetning, så det går ganska bra. Men när jag pratar om den där stunden när jag satt och grät i inackorderingsrummet, det kan bli oerhört känslosamt, det är den stund i livet jag känt mig som allra mest på botten.
Gunnar blev 51 år och sju månader. Mattias äldste bror Michael miste livet i en ålder av 51 år och sju månader. Mattias är 46 år. Det händer att dessa tankar på ålder känns i magen. Även mor har gått ur tiden, 60 år gammal.
Han lade världens längdhoppsgropar för sina fötter, trots de sår som uppväxten innebar. Fina resultat i EM, VM och OS, 8,21 som längst.
Utan att reflektera över det flög han över världen; Japan, Sydafrika, USA, Europa. Ett briljant fokus under tävlingsdagarna; ”det här är min dag!”. I någon mån odlade han kaxighetsmyten där och då, han presterade alltid som bäst under press.
I andra delar av livet vacklade ibland välmåendet, som i samband med det där bråket i krogkön utlöst av en stressfraktur som inte ville läka och en karriär som för en tid var i fara.
Idrotten räddade dig, säger du. Finns de där andra krafterna i dig, att du kunnat hamna i missbruk?
Han är tyst ett långt tag, funderar. Ja, mycket möjligt, bräckligheten finns där.
– För mig är det är viktigt med rutiner, upp sex varje morgon, kaffe, en promenad, alltid filofaxen med mig. Så fort jag kommer ur rutinerna fungerar det inte, där har jag nog en släng av Aspergers.
Att pappa mådde så dåligt, men du nådde världstoppen, finns det någon form av skuld i det?
– Nej, inte alls. Men det var delvis mitt sätt att hantera förlusten. Redan i bilen till Fårösund, när brorsan berättat vad som hänt, bestämde jag mig. Jag skulle satsa, för pappas skull.
Den där bilresan, den kommer för honom än i dag, sittande i baksätet, hulkande av gråt, aldrig har vägen varit längre mellan Visby och Fårösund.
I dag är Mattias Sunneborn ambassadör för Suicide Zero, en organisation som verkar självmordsförebyggande. Det är också det han hoppas åstadkomma genom att ställa upp på den här intervjun. Kan hans berättelse rädda något enda liv är det värt det, menar han.
Varje vecka hör människor som mår psykiskt dåligt av sig, han vet med säkerhet att han påverkat minst tolv personer att fortsätta leva.
– En kille hörde av sig och berättade att han just den dagen bestämt att ta sitt liv. Men så läste han om mig i Metro, knöt näven och körde vidare.
Och så det där telefonsamtalet, han brukar inte svara när det ringer från okända nummer men just som han satte sig i bilen efter inomhus-SM i Borås i fjol tryckte han ändå på grön lur: ”Är du den Mattias Sunneborn?”
En man ringde från en bro och hade för avsikt att göra slut på allt. Mattias gjöt lugn och mod vilket till slut ledde till att personen i fråga valde att fortsätta leva.
Det måste vara en god belöning, trots allt?
– Absolut, det är så viktigt att prata om självmord, ju mer det skrivs, desto mer är det till hjälp. Även ni reportrar som tar upp ämnet är mycket viktiga i sammanhanget.
Mattias hade inte sett kamraterna från Fårösunds-nian på trettio år. Pappans död gjorde att han valde att försvinna för att undvika obehagliga frågor.
Men så kom han till den där återträffen med gamla klassen för ett par månader sedan nu, ”tjena, läget” och ”vad var det egentligen som hände, du bara försvann!?”.
– Nu fick jag konfrontera de känslorna till slut.
Gjorde det dig än mer hel, tror du?
– Jag tror det. Jo, det gjorde det, att slippa lögnerna till slut, det var en stor bearbetning och en del i läkningen.
Nu ligger Fårösund varmt om hjärtat, han far ofta dit när han är på Gotland för att känna och minnas. Det är hans plats på jorden. Platsen han flydde, platsen han återvunnit