Han lever i en fantasivärld, Håkan Thornell, men med det varmaste av hjärtan. Som en motpol till julens miljardrullning har han byggt sin tomteby på sina egna barndomsminnen.
I begynnelsen var Kolmården och den lilla orten Åby, känd inte minst för 70-talets svenske förbundskapten i fotboll, Georg Åby Ericson.
Men också för, på senare år, Håkan Thornells tomteby i skogen vid gården Rödmossen.
Det var där han växte upp, därifrån har han sina minnen.
– I 38 år bodde jag på Rödmossen. Jag flyttade dit när jag var 20, föräldrahemmet låg en kilometer bort. Jag hade aldrig flyttat längre än så. Inte förrän nu.
För det är så det är. Numera står gården öde, sedan Trafikverket löst in den 125 hektar stora fastigheten då den planerade Ostlänken – en dubbelspårig höghastighetsjärnväg de femton milen mellan Järna och Linköping – kommer att dras rakt genom Håkans barndom och vuxenliv.
I början av december gick slutligen hela flyttlasset till Gotland och den gård i Stenkyrka Håkan och hustrun Bittis köpt.
För att de ville bort från en trakt som aldrig mer blir sig lik.
Ett stort steg, i såväl verklighet som känsla.
På delvis kyrkans mark i Hejdeby på Gotland har en hel by byggts upp. Det är tomtens och nissarnas boningar, en kyrka, en verkstad, en släde och en kittel att koka gröten i. Här får fantasin fritt spelrum, i tomtens land finns inga gränser.
Vi ska komma till tomtebyn och dess ursprung i den här intervjun, men först till valet av Gotland som platsen att starta på nytt.
För tjugo år sedan började det antydas om en nydragen tåglänk, de senaste tio har hotet accelererat.
Parallellt med detta kände han hur hans Åby bit för bit kom att mer och mer slukas av storstaden Norrköping, knappa milen bort.
I en bygd där alla en gång kände alla och unisont gick hem till den som fyllde år och drack kaffe, en bygd där Håkan har sitt ursprung och känslominne, kom någonting med tiden att förändras.
– Jag kämpade i alla år för det jag kallar Åby-andan, men det dog ut till slut.
...och när sedan också Trafikverkets visioner krossade hans drömmar såg han till att lämna den plats han älskar.
– Jag såg ju tidigt att strecket gick rakt över gården så vi har levt med det här i bakhuvudet länge. Men när det sedan blev byggstopp i trakten och allt skulle frysas i väntan på bygget, då ville jag inte längre, säger Håkan Thornell.
Varken Håkan eller hustrun har någon direkt relation till Gotland. Inte mer än de gotländska vänner boende i Norrköping som alltid pratar så varmt om sin hemö.
– Och varje gång vi varit här...jag har känt att det finns en så fin patriotism här. Du vet, chaffisarna sitter på färjan med sina Gotlandskepsar...det finns en atmosfär här som jag tycker om, säger han.
Under sensommar och höst körde de fram och tillbaka över ön i sin slitna silvergrå Volvo och letade bostad.
Det de alltså har nu, i Stenkyrka.
En ny fas av livet har tagit vid.
Att tvingas i väg från din hembygd...hur har det slitit på dig?
– Det börjar släppa, och Åby är som sagt inte längre som när jag var ung. Sedan får vi se hur lätt det går att komma in i det gotländska.
Jag vet inte om jag tror på det där, att det går så lätt att lämna.
– Nej...det är så klart jättejobbigt. Du vet, jag har levt där hela livet, den är den bygden jag känner och där jag har min själ, allt jobb jag lagt ner på gården...och tomtebyn brann jag ju för.
Den här intervjun görs i Håkans silvergrå Volvo en iskall onsdag i tomtebyn. ”Du är väl inte rädd att skita ner dig” ursäktar han sig innan vi sätter oss. Där ute är marken vit av snö, runt om står tomtefamiljens trägrå hus.
Får det var ju det där med Tomtebyn, hur den är byggd på minnet av barndomens jular och som motpol till det kommersiella jippo som julen i mångt och mycket blivit.
Hemma i Rödmossen var tomtens hus utplacerade i skogen. Ingen bilväg dit, de små kojorna byggda på plats av brädor som Håkan för hand burit dit.
Alla sågade i hans eget lilla sågverk, där första brädan alltid blev sågad snett. Håkan kom aldrig fram till orsaken, men dessa plank kom alltså ändå till användning.
Nu är alla hus transporterade med lastbil till ön och uppställda i ett skogsbryn.
– Det är enkla hus, jag tänkte: Ska jag riva och bygga nytt, men jag valde att frakta över dem, jag kunde inte släppa dem. Det finns trots allt en själ i allt det här, säger han om ser sig omkring.
Hela fantasin om tomtens värld går bakåt i tiden till Håkan Thornells egen barndoms jular.
Hur han växte upp i ett fattigt hem med tre äldre bröder. Alltid ont om pengar, knapert att klara livhanken och enkel mat på bordet.
Utom just vid julen.
Hela Håkan skiner upp när han tar mig dit, ögonen lyser, värmen i rösten:
– På julen slaktade pappa en gris och mamma stod i köket och gjorde julmaten. Hon använde varenda del, skinka, köttbullar, grisfötter, sylta, det var fantastiskt...
Bara det att få äta i ”salen”, det rum som endast användes när det kom fint främmande och vid jul.
– Att få sitta där och äta i sina finaste kläder...det är en känsla jag inte kan förklara i ord. Jag har försökt berätta för mina barn, men de fattar inte vad jag pratar om, skrattar Håkan så magen hoppar.
Tiden har runnit, mor och far finns inte längre i livet, och kvar är Håkan och hans bröder, alla lika historielösa:
– All fantastisk mat som mamma lagade...och nu kan ingen av oss ens ta hand om en gris!
Det är arton år nu sedan tomtebyn började byggas i Kolmårdens skogar.
– Jag minns jag hörde på radio att föregående jul varit bra för att man sålt för si och så många miljarder. Det där fick fäste, jag tänkte: Är det verkligen DET som räknas som att julen är bra!
Håkan ville åt lugnet och eftertanken, ville med sin by nå en julstämning som för hundra år sedan och skapa illusionen om att det var just där, på hans marker, som jultomten, tomtemor och nissarna faktiskt bor.
Det fanns, och finns inte heller, någon vägvisning, inga skyltar, ingen reklam, inga annonser, allt ska spridas från öra till mun.
Han bekostar allt på egen hand och betalar mest med sin egen tid, byggmaterialet hade han som sagt var redan.
– Inget kommersiellt, vi har aldrig haft någon försäljning, bara en bössa för frivilliga bidrag. Det ska vara en upplevelse av frid och ro. På kvällarna tänder vi hundratals levande ljus, då blir det en särskild stämning, säger han.
Han tycker att samhället blivit för hårt, allt ska rationaliseras, hjulet snurrar fortare och fortare för att nå samma resultat.
Och jo, nog händer det ganska ofta, att han drömmer sig bakåt.
– Mycket har blivit bättre, men är det inte lite upptrissat, som han säger.
Han sitter tyst ett tag i den nedsuttna Volvon, ser ut i snön:
– Du vet, efter andra världskriget byggdes en välfärd i det här landet med fokus på att folk skulle vara friska. men nu, hör du något i den politiska debatten om hur den vanliga Svensson mår?
Den grupp ”vanliga” människor som håller igång hela samhället.
– Det finns ett behov av att stödja den vanliga mamman och pappan, de ska leva upp till väldigt mycket i dag. Det är det jag försöker göra, på mitt sätt, med min fantasi.
I någon mån är, kan man sluta sig till, hans tomteby därmed politisk. Ett ställningstagande för lugn och kontemplation, en motpol till stress och kommersialism, julhandeln i Sverige omsätter i år ofattbara 77,5 miljarder kronor.
Och som fritidspolitiker för (S) har han också varit aktiv. Det gick inte så bra, skrattar han.
– Jag blev nog ett svart får. Jag minns en diskussion om hur vi skulle få kommunen att växa och därmed få mer skatteintäkter, jag uppehöll mig hela tiden vid de kommuner som då förlorar folk och mister intäkter, vad händer med dem? Det hörde inte till saken, fick jag veta, skrattar han.
Han har givit sig in i debatten även på andra sätt genom åren.
Som de diplom han delade ut till affärsinnehavare som faktiskt höll stängt på julafton och juldagen.
– Du vet, tomten tycker det är tråkigt att komma till barnen som säger att deras mamma jobbar. Jag tänkte att det skulle verka positivt, ungefär ”vi är en butik som tänker på våra anställda och därför håller stängt”.
Det gick sådär. 150 diplom kanske, alla till butiker som aldrig ens haft i tanken att hålla öppet så det där priset avvecklade sig på sätt och vis själv.
I dag är det julafton. Håkan och Bittis firar den på fastlandet, hos Håkans svärföräldrar. Han tror och hoppas på en gammaldags jul, med närhet och samvaro i centrum. Kanske en julklapp för traditionens skull.
Det är så länge sedan och alldeles nyss som han och bröderna kröp på knä i garderoben och klämte på paketen.
Det verkar viktigt för dig att det finns själ.
– Ja. Jag tror vi måste tona ner köphysterin, det kan bli att folk väljer bort att fira jul, då förstör vi den här fina traditionen.
En ny fas har inletts: livet på Gotland. Han hoppas bygga en maskinhall på gården i Stenkyrka till sina traktorer.
Och sedan hitta något att försörja sig på, som den mångsysslare han har varit och är. Idéerna är många och galna, man ska aldra vara rädd för att genomföre även de galnaste, menar han.
Vad han själv har i tankarna får vi vänta och se.