Torsdagsmorgon klockan halv nio när vi träffas på Almedalsbiblioteket, men Sofia har redan hunnit från Vallstena till Guteskolan i Visby och sedan till Norra kyrkogården för att städa graven.
– Jag skjutsade Jonatan till skolan, sen gjorde jag fint hos Anders. Jag satte några gerbera i en vas, han tycker väldigt mycket om orange. Tyckte.
För drygt två år sedan, sjätte januari 2014, gick Sofias yngste son bort i sviterna av en hjärntumör, bara tolv år gammal.
Kvar i livet som vi känner det lämnades mamma, pappa och tvillingbrorsan Jonatan, tjugo minuter äldre.
Vi pratar om längtan och saknad i den här intervjun, om sorgens färg och om vad som kan rymmas i en enda enskild sekund.
Sofia Ahlin Schwanbom har låtit musiken och teatern ta plats i livet och är kvinnan bakom Musikalkompaniets många hyllade uppsättningar, senast ”Spelman på taket”. Det här är hennes drivkrafter: Energi, empati och den goda berättelsen. ”I grunden handlar det om ett försök att göra världen lite bättre”, säger hon.
En tid blev tryggheten bortknuffad ur hemmet i Vallstena, i det hus Sofia och maken Björn köpte för femton år sedan. De bodde på Gråbo tidigare, sedan Sofia, uppvuxen i Göteborg och Helsingborg, flyttat till Gotland i sent 90-tal.
Men så hittade de där vita huset som var till salu, nära åkrarna, ängarna, träden och den över allt svallande himlen.
De slog till, packade barn och katter, flyttade och såg pojkarna växa upp.
– Men nu, säger Sofia. Nu är det hemma igen, tryggt och lugnt. En tid när Anders var som sjukast…vi vårdade honom hemma, med allt vad det innebär, alla mediciner sånt, då flyttade döden in och tryggheten försvann. Men nu har vi landat igen. Döden är kvar men den skrämmer inte längre, Anders är död men han är inte borta.
Det finns ett så tydligt före och efter i familjen Ahlin Schwanboms liv, före och efter det outhärdliga.
I januari 2013 insjuknade plötsligt Anders, som älskade hästar och en gång i framtiden ville bli veterinär. Diagnosen var en hjärnsjukdom som skulle kunna hävas med mediciner. Allvarligt, men ändå hoppfullt.
Men så blev det inte, i slutet av september stod det ofattbara klart: en tumör i hjärnan. Tolv år gammal, bara. En kille bland andra killar i årskurs fem.
Vi sitter i var sin grå fåtölj bland bibliotekets böcker, hon älskar böcker, säger hon, Sofia. Djur, natur, musik och litteratur.
Allra helst hade hon gjort intervjun under ett träd, där får hon som mest ro och känner naturens aldrig sinande kraft. Men aprilmorgonen är aningen kylig, så det här får gå.
Vi sitter där och jag frågar om oron och sorgen:
När du tänker på Anders sjukdomstid…vad är det för färger och toner som kommer fram?
– Vitt. Jag har alltid sett både livet och döden som vit. Och så gult och orange, det var Anders favoritfärger. Och så tänker jag på Monty Python, ”Always look on the bright side of life”. Det gjorde Anders. Han såg det positiva mitt i allt och ville hela tiden veta vad som hände, han ville inte ha något föräldraljug. Han visste vad som väntade.
Föräldraljug…fint ord.
– Visst är det! Det har vi hittat på. Och ostbågekatt. Vet du vad det är?
Nej.
– Det är när man skjuter rygg, som en ostbåge, eller som en arg katt, det måste man göra när det tas ryggmärgsprov. Vi hittade på massor av ord och påbörjade faktiskt en bok med uttryck och tankar. Kanske blir den färdig en dag och kan vara till nytta för andra. Sådan var Anders, alltid mån om andra. Men jag är inte där än, allt ligger ännu för nära.
Det enskilda ord Sofia använder mest under intervjun är ”familj”. Familjen står i centrum för allt, där finns glädjen och sorgen, tryggheten, meningen, skrattet, gråten, döden och resten av livet. Allt i ett.
Anders dog i hemmet det datum ingen av dem någonsin glömmer. Han hade familjen omkring sig och Sofia höll hans hand när han släppte taget.
Ett litet liv var över, men en familj på fyra fanns fortfarande kvar. Om än i rubbad form.
– Det är så jag ser det och det är så det är, han är alltid del av vår familj, bara det att han flyttade hemifrån extremt tidigt.
Var är han nu?
– Jag vet inte. Ingen av oss är religiös, men jag tänker på idén att energi inte kan förstöras, bara omvandlas, så förhoppningsvis är han här i krokarna, i någon form.
Ta mig till det ögonblick då du höll din son i handen, vilka tankar och känslor fanns i dig då?
Sofia sitter tyst länge, tar sig inåt, bakåt. Hon har öppnat ett paket med näsdukar som hon har till hands under intervjun:
– Total koncentration, total kärlek, totalt fokus. Han skulle inte behöva vara rädd, inte känna sig ensam och han skulle veta hur älskad han var. Det var vårt största fokus. Och så blev det, jag vet att han kände sig älskad.
Inför det här mötet har jag sagt till Sofia att min tanke är att lägga mest vikt vid livet efteråt, hur en människa kan gå något sånär hel ur en förlust som den här.
Jag upprepar den intentionen när vi sedan ses och hon säger, vänligt men med djupaste allvar:
– Ska jag göra dig besviken? Det gör man inte. Man går inte hel ur förlusten av ett barn. Men det är bättre att veta vad som gör ont än att försöka fly. På ett sätt är flykten förstås enklare, men hålet inuti kommer ändå alltid att finnas kvar.
På vilket sätt är det lättare att fly?
– På kort sikt är det enklare, tror jag. Men jag vill inte fly från det onda. Det är en djup sorg, men för mig handlar det här mest om kärlek. Kärleken till Anders.
Är han, i någon mån, mer närvarande nu än han var som, säg, åttaåring? Innan allt det här hände?
– Nej. Inte mer, inte mindre. Jag älskar precis lika mycket nu som då, fast på ett annat sätt.
Precis lika mycket som hon och maken älskar Anders bror, Jonatan. Det betonar hon flera gånger under intervjun. De har lovat att han inte ska behöva leva i skuggan av sin bror, precis som de lovat att aldrig sluta prata om Anders.
– Jonatan är en stor hjälte i det här. Det är viktigt att han får vara sin egen person. Levande, klok, rolig och väldigt stark. Precis så som han är.
En liten kille med orange jacka och för stor ryggsäck. En tappad mössa. En mamma på promenad med sina två barn. Det finns så mycket där ute som påminner om det som en gång var.
Händer det att du ser Anders? På avstånd där på skolgården?
– Nej…för jag vet att han inte finns hos oss längre. Men det är en längtan som vaknar när jag ser andra barn. En längtan och en stor saknad.
Det är en saknad hon har att leva med, det vet hon. Hon skulle kunna gråta varje stund, men väljer att inte göra det för det förbättrar ingenting.
– Och, påpekar hon, det är inte synd om oss. Vi är en familj bara. Inte en familj som förlorat ett barn, utan kort och gott en familj! Ingenting annat.
Sofia säger att hon upplever en rädsla i samhället att prata om döden och om cancer specifikt, trots att det är en sjukdom som på något sätt finns i snart sagt var människas närhet.
Skulle hon i något sammanhang få frågan hur många barn hon har blir svaret ”två”, men om möjligt undviker hon att utveckla.
Inte för sin egen skull, för hon pratar gärna om någon verkligen vill lyssna. Att älska, längta och prata kan bara göra gott. Men:
– Det berör många så illa att barn faktiskt kan dö, det är snällast mot dem att låta bli, även om jag inte har anledning att vara snäll på det sättet. Men kanske vågar de inte möta mig som den jag verkligen är om jag förklarar.
Det har försvunnit folk ur bekantskapskretsen efter förlusten, säger hon. Människor som, förmodligen av osäkerhet och rädsla, dragit sig tillbaka. Det är inget ovanligt, jag har hört det många gånger under de intervjuer i ämnet jag gjort.
Som om det vore ödet, att döden tar ifrån de efterlevande än fler än de som faktiskt går bort.
Familjen har, säger Sofia, försökt hålla skrattet kvar. Ibland är det enda sättet att härda ut. De har lärt sig att skratta på ett annat sätt, att se det absurda i situationer där luften är så tät att det knappast går att andas.
Urnan som grävts upp för att gravstenen skulle resas, att stå med sitt barns aska i handen…
– …då har man två val. Antingen bryta ihop eller tänka ”Yes, I’m free!!”. Vi gjorde väl lite både och.
Humor för att överleva, men med en mörkare klang i botten.
En sak får Sofia att se rött. Föräldrar som fräser åt sina barn, som härjar och skyndar och sätter mobilen först. ”Det finns ingen mobil i världen som är viktigare än att förklara för sitt barn varför äpplen är röda” säger hon. Det är som att vi skjuter upp döden. Viktigt är att leva med den nära.
Jag frågar vad Sofia lärt sig om sig själv och om livet och hon säger att hon fått perspektiv och inte längre är mottaglig för skitsaker och tjafs.
– Det värsta som kan hända en vuxen har redan hänt mig. Det ger perspektiv på allt.
Tänker du ”varför just vi?”
– I början, men vi kom fram till att det inte var någon idé att grubbla, det var bara slöseri med tid som vi kan göra något viktigare av. Jävla otur, tänker jag.
Hur är tanken på att det alltid ska vara så här?
– Outhärdlig. Det är det bästa ordet. Outhärdlig. Men får dela upp dagarna i sekunder, minuter…ibland upplever jag att vissa sekunder faktiskt går bra. Som nu på våren, kärleken är lika stark och blåsipporna är lika blå som förr.
Och mjölk måste handlas, kläderna tvättas, bilen tankas och almanackans blad rivas. Livet går vidare, med lika mycket kärlek fast på ett helt annat sätt.