Den här intervjun görs dagen innan polien blåser in på gårdsplanen med prickskyttar och vevande blåljus.
Men vi kommer till det, för det tillhör de där märkliga vägarna som livet ibland tar. Att ta höger istället för vänster vid vägskälet och allting får ett annat fokus.
En filosofisk fundering, alltid lika aktuell. Hur hade det blivit om inte ”om” funnits.
Om det handlar den här intervjun med Margareta Hoas, om hur det ena lett till det andra och fört hennes hantverk och kunnande till de mest spännande människor och platser.
– Jo, säger hon, tänker man på hur allt blivit är det rätt fantastiskt ändå.
Margareta Hoas driver tillsammans med maken Göran Lilla Bjers i Västerhejde. En prisbelönt gård och restaurang som slukar det mesta av tiden och där kungligheterna går som barn i dörr. Men det där vet du och det hoppar vi över i den här intervjun.
Vi ska istället landa hos påven Johannes Paulus i Rom, hos artister som Alicia Keys och Lady Gaga och hos medmänniskan som Moder Teresa i Calcutta.
Men först går vi bakåt i tiden, till Gammalsvenskby på andra sida Östersjön där Margareta har sina rötter.
Trots att hon aldrig varit där på i dag ukrainsk mark känner hon banden till farmor och farfar, och i sin tur deras historia bakåt i tiden.
– Det är en känslomässig och väldigt stark närhet. På det sättet är det viktiga rötter.
Margareta växte upp i norra Visby tillsammans med två systrar, mamma som var lärare och pappa som var polis. Den tidiga drömmen var att bli urmakare.
Purjolök och sparris fanns knappt i begreppsvärlden, inte förrän hon långt senare mötte Göran och tillsammans med honom för nitton år sedan tog över hans föräldragård, den som nu blomstrar i de stora sammanhangen men som vi inte skulle prata om här.
Nej, urmakare skulle hon bli.
Än i dag minns hon den stund då drömmen gick i kras, som glaset på en dinka som faller mot stengolv.
– Jag gick i sjuan när en lärare som varit i Tyskland visade sin första digitala klocka...då insåg jag att det där var nog ingen framtid.
Hantverket blev hennes nisch och förde henne till de där spännande personerna, de redan nämnda.
Kändisarna, alltså.
För visst är det kul med kändisar?
– Jo, säger hon, där vi sitter i familjens stenhus.
Varför då egentligen? Sätt fingret på det. Varför är vi så fascinerade?
– Jag vet inte...men, människor som gjort något speciellt, som kommit långt för att de verkligen brunnit. Det finns oftast en anledning till att de nått dit de gjort, så mycket arbete, så många val och vägskäl längs vägen.
Den första kändis Margareta minns att hon såg var Ingmar Bergman. Det var på Fåröfärjan. Hon var tolv och han var redan då gammal.
– Jag kände igen honom, gick fram och pratade och tittade in i hans bil, minns jag. Han verkade snäll.
Dina första idoler, då?
– Beatles. Och de var ju också gamla. De hade redan lagt av och var rena stenåldern. Men jag gillade deras musik.
Det har för övrigt alltid funnits många musikaliska idoler, eller ska vi säga favoriter, för Margareta. Men så har musiken också alltid betytt mycket.
I ungdomen bildade hon band med kompisarna, de hette först Sabotage och sedan Kax. Den musik de spelade lät ungefär som namnen antyder.
Hur är de förresten, kungligheterna? Du som träffat dem så många gånger?
– Mycket trevliga, särskilt när de är privata. Då är de som vilka människor som helst.
...för jag kunde förstås inte låta bli att fråga.
Alla människor har sin historia, otvivelaktigt är det så. Stoppa vem som helst på gatan och dennes liv rymmer en roman.
Som att Margareta blivit personligen välsignad av Moder Teresa.
Moder Teresa, den romersk-katolska nunnan som blev internationellt känd som kristen humanist och vars nunneorden Missionares of Charity, vid tidpunkten för hennes död 1997, verkade i 123 länder, läser jag på nätet.
Jag gör inte anspråk på att teckna någon helbild av Margareta, så det blir några polaroider bara. Bilder ur ett livsalbum.
Som det här mötet i Indien våren 1984, drygt trettio år sedan nu.
Margareta var i Calcutta med Resande folkhögskolan och byggde en klinik. Vid ett tillfälle besökte hon huset för de döende när Moder Teresa plötsligt steg in.
– Vi pratade en stund och sedan välsignade hon oss. Vet du, jag tittade i en gammal dagbok för ett tag sedan. ”Och så träffade vi Moder Theresa” hade jag skrivit. Punkt. Det är först i efterhand det känns ganska stort.
Vad har hennes välsignande betytt för dig i livet?
– Tja, det har gått bra för mig, så...det var väl bra! ler hon.
Margareta hatade välskrivning i skolan och hennes handstil var kanske inte den bästa. Efter gymnasiet började hon intressera sig för kalligrafi, inspirerad av Gutasagan, nedtecknad på 1200-talet och skriven just kalligrafiskt.
Efter år av träning hittade hon till slut sin egen stil och uttryck.
– Det är den enklaste och mest grundläggande formen av konst, svarta streck som bildar något storslaget, säger hon.
Kalligrafi, konsten att skriva för hand, uppkallat efter de grekiska orden för ”skönhet” och ”skriva”. I Östasien har kalligrafin en mångtusenårig historia, i Europa är den medeltida bokkonsten en höjdpunkt, som exempelvis just Gutasagan.
Hennes precisa kunnande har öppnat dörrar till de mest spännande platser, som till Vatikanbiblioteket i Rom.
För så är det, Margareta har blivit brett känd för sitt handlag med medeltida kalligrafi, vilket gör att hon ofta anlitats till såväl filmproduktioner som än mer högtidliga uppdrag.
Hon har varit bodydub för Izabella Scorupco i ”Petri tårar”, för Pernilla August i en film om Heliga Birgitta och för Bibbi Andersson i guldbagge-belönade ”Arn”.
Hon lär då skådespelarna hålla rätt i gåspennan, men när det väl präntas är det Margaretas högerhand i bild.
Arn-produktionen var ett äventyr. Dagen innan flygresan till inspelningen i Trollhättan klämde Margareta fingret när hon satte potatis hemma på gården.
– Jag kom dit med en blånagel som de fick sminka över!
Men allt gick väl och hon tackas förstås på duken.
– När jag såg den på bio bad jag maskinisten att låta hela eftertexten rulla så mitt namn skulle synas, ler hon.
Den där dramatiska polisinsatsen var förstås filmisk, dock utan kalligrafi. Sänd i tv bara härom veckan. Lilla Bjers fick byta namn till Gute Grönt i Maria Werns värld och på gården och i boningshuset fick ett morddrama sin rafflande upplösning.
Men tillbaka till Vatikanen. Någonstans i hemmet finns ett radband och ett av påven Johannes Paulus II (1920-2005) signerat fotografi.
För när det ena leder till det andra, som ju är ämnet för mötet med Margareta Hoas, kan det i förlängningen leda hur långt som helst, som det gjorde när budet kom från Malta, där katolicismens ställning är stark.
– Jag fick på omvägar en förfrågan att skriva ett brev till påven på latin. Avsändare var svenska ambassadören på Malta som just skulle sluta. Det var mitt i jordgubbs- och sparristid, och jag satt en hel natt och präntade. Nu ligger det i Vatikanbiblioteket för all framtid, det är lite kul, faktiskt.
Bara ”kul”? Inte fantastiskt eller så?
– Nja, roligt. Men berättar man det för katoliker tycker de så klart det är helt fantastiskt!
Okej, ett spår till, ytterligare en färgsprakande polaroid, vilken leder till musikaliska giganter som Rihanna, Lady Gaga och Alicia Keys.
För historieintresset har alltid varit starkt, bland annat därför ligger känslan av Gammalsvenskby så nära.
Utöver odlingarna på gården har hon och Göran ägnat delar av sin fritid åt att tillverka medeltida plator, det vill säga rustningar och ringbrynjor, bestående av sammanlänkade små ringar av stål.
Bland annat skapade hon mellan 1998 och 2000 ringbrynjor till Fornsalens gestaltning av Waldemar Atterdags brandskattning av Visby.
Vi hoppar i skeendet här, men det precisa kunnandet ledde vidare till gotländska designern Fannie Åkerblom, som under sin tid på designskola i London fick Margaretas hjälp att lära sig hantverket.
Numera har Fannie världen som arbetsfält, och designar bland annat scenkläder till nämnda superstjärnor.
– Jag såg en video av Rihanna där hon är helt klädd i kedjor gjorde i den tekniken, det kastar mig direkt tillbaka till när vi satt här och pulade,, säger hon.
Fannie får du för övrigt läsa en intervju med på nästa veckas Du&jag-uppslag.
Tredje februari 1913 föddes Margaretas mormor Britta i Visby, men allt gick fel. Flickan var livlös och lades åt sidan av jordemor, som istället tog sig an den vid förlossningen illa åtgångna mamman.
Men mormor som var med i salen, Margaretas mormors mormor, alltså, tog flickan i famnen och stack ett lillfinger i munnen...
...och fick bort den slemklump i halsen som gjorde att flickan började andas.
En sista bild, där, svartvit och tummad, ett kärt foto av livets stora små stunder där allt tog en ny riktning.
Hon blev 96 år, mormor.